Joel Alme: ”Barnvakten var säker på att jag skulle hamna i fängelse”

Det är en orolig Joel Alme jag träffar. Han vet att han klättrat ut på en tunn gren med sitt första svenskspråkiga album Flyktligan, och måste nu hålla balansen när han talar om skivan. Även om texterna alltid bottnat i dyrköpta erfarenheter och en stökig tillvaro har de aldrig varit lika explicita. Det är en sak att sjunga om familjehistoriska vedermödor och en annan att analysera samma saker i media. 

– Några kommer bli förbannade, säger han. Och mamma tycker det är jobbigt. Den trasiga familjen var en social skam. Jag ljög om pappa, att han var bättre än han var, och mamma ville inte att jag skulle prata om de där sakerna. ”När jag har dött får du prata om dem”, sa hon. 
 

Ändå fanns det aldrig någon tveksamhet om att beskrivningen av en uppväxt där det sociala arvet bidrog till dysfunktionalitet i familjer, missbruk och dödsfall måste göras. 

– Från början ville jag göra som Amarcord av Fellini, en barndomsskildring med både dramatik och humor. Men det gick inte riktigt, jag var tvungen att berätta om andra saker också. Och jag vet inte, humorn hittar man kanske mest i rytmerna?

Skivan växte fram av nödvändighet.

– Det var inte konstigt att ha en pappa som drog när jag växte upp, både min morfar och farfar hade lämnat på samma sätt, och 70–80 procent av alla mina kompisar växte upp med enbart sina mammor. Men när jag fick egen familj började jag tänka på varför de är som de är, och hur jag själv beter mig mot familjen.
 

Han funderar på om barn som själva blivit lämnade har större tendens att gå i samma spår, och vad som hade hänt om han också gjort det. 

– Jag har sådana drag, men förstår att om jag sticker blir det problem imorgon. Men jag gör det ändå. Det var mycket strul när jag försökte skaffa mig ett vanligt liv. Man går miste om så mycket om man drar. 

 

Även om andra kommer hitta sig själva i texterna är Flyktligan framför allt Joel Almes uppgörelse med sig själv. 

– Det handlar inte om att skuldbelägga någon, bara om att förstå. När man har familj går det inte att vara cynisk. Jag upptäcker det fina i människor nu, och ser tydligt att alla har varit barn. Jag betraktar även papporna som lämnar som sårade barn, och när jag tänker på det ilar det i mitt huvud.
 

Hans pappa var ”aldrig riktigt där” sjunger Joel Alme. När jag undrar hur hans pappa kommer att ta emot texten ser Joel förvånad ut. 

– Jag vet inte. Jag har haft bra kontakt med honom i omgångar, och sedan har det gått lång tid utan kontakt. Nu är det jättemånga år sedan. Jag vet inte ens var han bor. 

Den andra gemensamma nämnaren i Joel Almes släktkrönika är alkoholen. ”I vår familj vinner spriten stort” sjunger han i Våran sort, och när han presenterar sin morfar i Röda bolaget är det med krassa konstateranden om att ”du drack upp Göta Älv” och ”du söp bort din familj”. 
 

– Han var kapten på Röda Bolaget, och drack ihjäl sig vid 50.Några år senare dog min mormor, så mamma och hennes bröder växte upp delvis på barnhem. På något sätt klarade mamma det, men hennes bröder blev aldrig trygga i familjer som vuxna. 
 

På samma sätt var det med Joels farfar. 

– Han var från Norge och hade en del hemska upplevelser. Han var fiskare och hjälpte flyktingar, och för det satte de honom i koncentrationsläger. Sachsenhausen. När han kom ut skaffade han familj, men det gick inte. När min pappa var ung fick han träffa sin pappa genom att stämma möte på krogen, precis som jag gjorde med min pappa på Gyllene Prag. Farfar söp också ihjäl sig, och blev liggande sex månader i sin lägenhet innan någon hittade honom. 

Ändå är det flykten som är grundproblemet. 

– Jag tror nog egentligen att spriten kommer in sedan, efteråt. Efter att man flytt. 

 

I Backa tiden fantiserar Joel Alme om att kunna gå tillbaka, att göra annorlunda. Ibland väldigt drastiskt.

– Min kusin Isak har jag sjungit om på alla mina skivor. Han och jag var så nära varandra hela uppväxten, vi litade fullständigt på varandra. Men det började gå illa för honom, och när vi båda var 19 dog han. Då ringde för första gången hans pappa, som hade dragit till Australien och bildat ny familj. För att fråga om det fanns något att ärva. På begravningen ville jag så gärna ge honom på käften. Men det gjorde jag inte. 
 

Så suckar Joel och konstaterar att han förmodligen inte hade kunnat förändra något ändå. 

– Isak hade så mycket emot sig. Han kallade mig ”farsan”, lite argt, för att jag inte ville hitta på dumma grejer. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var när han började förändras. ”Käften, farsan”, sa han till mig. 
 

I Backa tiden får vi också möta Joels barndomskompis Erik. 

– Jag växte upp i Linné, och det var annorlunda då. För mitt i det där andra fanns en frihetskänsla. Jag hade en nära sammanhållning med Isak och med min kompis Erik som var världens snällaste kille. 
 

Joel sjunger att han hoppade in i Eriks stulna bil, men hoppade ur igen. Det gjorde inte Erik. 

– Han dog samma år som Isak, också 19 år gammal. Han körde ihjäl sig.
 

”Den pojken faller nog hårt”, sjunger du i Backa tiden. Sa man det om dig?

– Jag var så jävla vild när jag var liten, jag fick inte följa med till släktingar som mamma skulle till för att jag alltid spårade ur. Vi hade en barnvakt, en finsk konstnärinna, och hon har sagt att hon var helt säker på att jag skulle hamna i fängelse. Men tack vare mamma hade vi struktur i familjen, och vi hade kärlek. 
 

Gång på gång återkommer Joel till den betydelse hans mamma och styvpappa haft. 

– Mamma satte mig i hockeylaget, och att vara målvakt där tog massor av tid när andra var ute och snurrade. På det sättet hamnade jag annorlunda än dem. Jag levde på mitt rum istället, nästan pedantiskt med glasbord och ordning. Jag kollade på film och hade musiken, och det blev så att jag nästan blev rädd att gå ut. 

Det hade kunnat ta annorlunda vägar. 

– Livet känns som rysk roulett för alla barn. Jag kan vara så jävla arg för dem som inte får den där gnistan, den där omtanken, åtminstone någonstans. Av sin mamma, av någon på förskolan, av lärare, bara någonstans.

Foto: Anna Ledin Wiren.
 

Osökt kommer vi in på det övergrepp som en nioåring utsattes för av en vakt på Malmö Central härom sistens, och Joel Alme skakar på huvudet. Än mer när vi kommer in på hur vissa kretsar lägger skulden på barnet. 

– Jag tror folk har glömt hur det är att vara barn. Hade man kommit ihåg det hade man aldrig kunnat begå övergrepp. ”Children are the only ones who blush”, sjöng Lou Reed, och så är det. Det är en egenskap vi behöver behålla. Jag kan komma ihåg den oskuldsfullheten, du vet som i filmen Stand By Me. Innan hormonerna hade hunnit sätta igång, innan tjejer blivit viktiga. Jag minns hur det var att bygga lego, men jag minns också känslan av att bli kränkt i olika sammanhang. 

”Finns inte den vuxne som kan hjälpa barnet att sortera, förstå och att reagera rationellt påverkar det resten av livet”, funderar Joel, och exemplifierar med sin morbror, som på skivan skildras med kärlek och sorg som en person som ”ett spöke helt utan balans”

– Han är så där otroligt snäll och omtänksam, men han klarade aldrig, till skillnad från mamma, att skapa ett stabilt liv utan blev som en massa andra barnhemsbarn amfetaminmissbrukare. Vi hade flyttat ut på Brännö och byggt ett hus där, jag, min mamma, min syster och vår styvpappa, och så fick vi inbrott i huset. Då kom min morbror för att hämnas, och jag minns fortfarande hur han stod längst fram på skärgårdsbåten med en pistol i högsta hugg. Det fanns ingen struktur, ingen hade lärt dem. 

 

På minst ett område var ändå Joels pappa betydelsefull för honom. Det musikaliska. 

– Min pappa var en av Göteborgs första soul-dj:s. Medan jag bodde varannan helg hos honom åkte jag runt på stans krogar och svartklubbar och satt på en högtalare och drack cola medan han spelade skivor.
 

Kanske är det timmarna med en soul-dj till far som gjort att flera låtar på Flyktligan låter som Orange Juice, med den där veka pop-attityden i försöken att kombinera Velvet Underground och Al Green. 

– Haha, tack. Jo, Slå hjärta slå har fler sagt låter Velvet. 
 

Annars är barockpopen fortfarande central för Joel Alme. 

– Jag och producenten Mattias Glavå gillar samma sorts musik. Vi drog runt hela Göteborg för att hitta ett särskilt piano som man kunde täcka med speciell filt för att få fram den där cembalo-effekten. 

Sångmässigt är Frank Sinatra fortfarande en av de centrala förebilderna. 
 

– Men i Jag kan bara ge dig allting försökte jag sno från Dusty Springfield. Haha. Jag vet inte ens vad låten hon gör heter, men en glidning uppåt i slutet av en strof är så snyggt. Men det tog en jävla tid för mig att få in svenskan som sångspråk. Tonen i rösten blir annorlunda.
 

Och allt på Flyktligan är inte elände, för Joel Alme bryter sina nedärvda sociala mönster. Redan i inledande Håller mig på kanten konstaterar han att han har fötterna på jorden nu, och från balkongen hemma i Björkhagen kan han höra – av alla människors – Kenta Gustavssons stämma när Hammarby har hemmamatcher. 

– ”Somliga får nog bara en chans att hitta lyckan.” Så tror jag att Kenta har sagt. Det är för bra för att kolla upp, så jag vet inte. Men det stämmer på mig.

 

Flyktligan (Razzia/Sony) finns att uppleva den 11 mars.