Foton: Daniel Stigefelt.

Jenny Wilson om Exorcism och hur det kunde hända

07:36 15 Mar 2018

Jenny Wilson släpper skivor parallellt med händelser som varit livsförändrande för henne. Som ett pärlband radas de upp med jämna mellanrum. Nu är hon tillbaka med ett nytt album, om en våldtäkt.

Det nya albumet heter Exorcism och det råder inga tvivel om vad det handlar om. Första spåret, och första singeln från skivan, heter Rapin*. Du känner dig jagad när du hör den. Rädd. Men den går också att dansa till.

Vilken nivå vill du lägga den här intervjun på? Det går inte att låta bli att fundera över vem eller vilka det handlar om, ifall det är självupplevt eller inte. Vad vill du berätta?
– Jag har klurat på det här jättemycket. Först tänkte jag lägga det på en nivå som är att det här händer liksom, i världen, inte att det specifikt har hänt mig. Men jag vet inte, jag har svårt att distansera mig från mitt. På något sätt har jag alltid använt mitt eget liv och varit väldigt utelämnande. Det är mitt yttersta verktyg. Jag var inte så pepp på att skriva den här skivan, men jag var liksom nödgad, tvungen. Annars hade jag inte kunnat skriva om någonting annat någonsin. Jag var tvungen att komma förbi det här först. Kanske är det därför som skivan heter Exorcism – utdrivning. Någonting man vill få ut ur sitt system.

I pressmeddelandet som kom i samband med att Rapin* släpptes i februari skrev hon:

Det här är det svåraste jag gjort. 
På så många plan. 

Först visste jag faktiskt inte om jag ville fortsätta med musiken överhuvudtaget. 
Sedan råkade jag ut för något fruktansvärt. 

Jag hamnade vid ett vägskäl: 
Antingen tystna – eller tala. 
Det var inget lätt val. 

Jag ville inte berätta. 
Jag orkade inte berätta. 

Jag var tvungen att berätta. 

– Egentligen känner jag att vi inte behöver fokusera på när det hände och andra saker. Även om jag inser att jag sagt det indirekt i min pressrelease, i alla fall en hint. Att det hände ganska nyligen. Samtidigt kan jag känna att jag har sagt det jag vill säga på skivan, det räcker. Gud, vad jag är rörig nu. Men det visar ju också att det här är obearbetat. Jag brukar vara så välformulerad.

Skivan har redan kallats en metoo-skiva. Antagligen är det oundvikligt när man släpper något som har med kvinnan (fast egentligen mer med mannen) att göra nu den här första tiden efter att rörelsen slog igenom. Det gör inte Jenny någonting, det får gärna vara en metoo-skiva om någon uppfattar den som det, även om alla låtar gjordes innan. Däremot är hon väldigt glad att #metoo hann hända före släppet, av flera anledningar. Dels har det lett till att en del samtal kommit upp naturligt med barnen hemma. Samtal som annars hade fått tas upp inför skivsläppet.
– Dels har jag känt mig väldigt räddad av metoo. För jag har varit skraj att bli talesperson för något. Jag känner mig inte stark, jag är ingen som vill stå på en barrikad nu. Det är väldigt annorlunda jämfört med hur jag kände när jag släppte mina tidigare skivor.

Jenny Wilsons album Hardships! från 2009 dissekerar moderskapet och handlar samtidigt om hur det är att vara i ett krisande förhållande. Andra barnet hade precis fötts och ett år efter att skivan släpptes separerade hon och barnens pappa – vilket att döma av texterna på skivan varit på gång ett tag. Med Demand the Impossible bearbetade Jenny nästa stora omvälvande händelse: bröstcancern. Sjukdomen i kroppen jämfördes med sjukdomen i samhället.
– Jag var så jävla jävla produktiv under den perioden, det var helt bisarrt. Jag var så otroligt i super–survive–mode. Sen efter släppet och turnén var jag så jävla slut, liten, rädd, ledsen och deppig. Jag hade kämpat så hårt och varit igenom så himla jobbiga saker utan att riktigt ta det på allvar.



Var det därför du tänkte lägga av?
– De tankarna återkommer i och för sig mellan varven. Jag har gjort samma sak så länge nu, med en insats som är ganska hög – vilket är det enda sättet jag vet att jobba på. Men det leder till att jag tar sådana otroliga tankevarv där jag frågar mig själv om jag ska göra det igen. För det känns som att jag inte är så himla schysst mot mig själv alla gånger, jag utsätter mig själv för rätt hög smärta. Och det är tyvärr för mig, men hurra för konsten.


Samtidigt är det just det som har drivit Jenny Wilson till att göra all sin musik. Utmaningen och behovet av att gräva i och reda ut det jobbiga.
– Det finns ju roligare sätt att jobba på än mitt sätt. Det är ganska ensamt och jag kräver extremt mycket av mig själv. Det gör att jag kan längta efter andra saker. Men det är nog också en viktig del av processen.

Känner du att du har gjort det värsta kopplat till det här albumet nu?
– Ja, det tror jag. Jag känner att jag är igenom de här otroliga dubierna kring hur jag skulle skriva texterna, vilken attityd jag skulle ha. Hur mycket skulle jag blotta mig och hur mycket skulle jag ge bort?

Hur bestämde du dig?
– Jag drog ut på det in i det sista. Jag brukar sätta sången med låtsasengelska och fejkord först, men så sipprar det som senare blir andemeningen alltid igenom ändå, det kommer liksom av sig självt. Det som var svårt med de här texterna var att jag inte ville att det skulle handla om att jag var arg, eller hämndlysten. Det var en mycket mer sårad version av mig själv jag ville få fram, trasigare än jag någonsin känt mig. Jag var omkullkastad. Just det här att jag är vuxen, 42 år, har jobbat med musik länge nu, har barn och så vidare – och så händer någonting som liksom gör att man bara är så jävla tvungen att börja ställa nya typer av frågor som är otroligt obehagliga.

Vad är det för frågor?
– Vem man är. Klassiska frågor som: hur kunde det här hända? Det är på något sätt vad texterna kretsar kring. Dels har jag försökt vara så otroligt oobskyr som bara möjligt. För ämnet i sig är så himla mörkt, så jag har inte ansträngt mig för att göra poetiska metaforer utan verkligen bara beskrivit rakt upp och ned och tagit upp flera vinklar och aspekter av en händelse.



Känner du att du har fått svar? Lyckades du med din exorcism?

– Ja, jo det tycker jag nog. Samtidigt har det varit ett stålbad att gå in i det. Hm. Nu måste jag bara tänka här så att jag inte ger bort för mycket av mig själv.

Tystnad.

– Jag kan väl säga såhär: Att göra en skiva har i sig inte en terapeutisk verkan. Däremot att vara tvungen att prata såhär, och hela tiden peta i det med många olika människor. 


Vad i att hela tiden peta i det jobbiga är det du tycker om?
– Det som jag tycker om är att det betyder någonting för mig själv. Jag förstår exakt. Jag är en ganska rastlös person. Om jag inte förstår meningen med något så lämnar jag, då går jag. Jag har ingen duktig flicka i mig som känner att hon ska sitta och lyssna på någon som blajar. Jag har noll respekt för auktoriteter till exempel.

Hur kommer det sig?
– Jag vet inte riktigt, men det är faktiskt något som jag tycker är en fantastisk egenskap måste jag säga. Det har ju räddat mig från att utsättas för manlig makt på något sätt. Tycker jag inte något är intressant, nej sorry, då går jag. Och så är det med det jag gör själv också- Det som blir det färdiga resultatet är ett destillat som jag vet att jag kan stå för aslänge eftersom det är så himla sant för mig. Det är som kvicksilver.

Är det därför du tänker att du ska sluta när du är klar? För då har du inget kvar?
– Ja precis. Fast jag pendlar också mellan det och att, nä nu ska jag göra något som går skitsnabbt – bara klinka lite på pianot och spela in. Fast då undrar jag direkt, hur länge kommer jag själv vara intresserad av det ens en gång? Så utmaningen i att göra mitt absoluta yttersta är ju min trigger. Men också det som gör att man blir så dränerad mellan varven.



I Disrespect is Universal går texten: 

Violator
Not a monster
Just a guy
In our society
Combat-green Converse
Disrespect, you know
Is universal

***

Who am I?
I am anyone
Just like he who raped me
Opportunity
Makes the thief they say
Disrespect is universal

– Att det kan vara vem som helst, både som våldtar och våldtas, det var precis den känslan jag lärde mig att känna på något sätt.

Var det en känsla som hjälpte dig?
– På ett sätt kanske, ja. Intellektuellt sett kan jag ju se att det aldrig är offrets fel. Men ändå är det en oundviklig fråga: Hur kunde det ske? Hur, hur, hur? Jo, därför att det spelar ingen roll vem du är. Och det här är känsligt, för jag kan inte säga att vilken kille som helst skulle kunna våldta, men det är kanske inte den du tror.

Låten fortsätter:

Identify him
It’s impossible
I’m just saying
Blame the structure
Blame the power



Den här strukturen var ju du medveten om innan det här hände – har du fått några nya insikter?
– Det har jag ju såklart. Men samtidigt känner jag mig mycket mer förvirrad. Konfunderad. Jag har alltid betraktat mig själv som en stark och seg jävel, och vad man nu väljer att baka in i det själv. Och så här får man ju inte tänka ens men det är otroligt svårt att acceptera att det kunde ske trots att jag anser mig vara stark. Och varför? Jo, för att styrka hjälper inte för att hålla dig utanför strukturen. Det handlar överhuvudtaget inte om styrka. Och det är väl en insikt jag har fått.

Tre låtar på albumet handlar om tiden efter. När Jenny Wilson sprang in i någonting hon trodde var kärlek, oaktsam för att hon ville vidare – bort från det jobbiga.
– Att vara med om någonting som är jävligt tungt, kanske till och med traumatiskt, gör att man kan tappa alla kompass och hamna i sällskap som inte är bra för en. Gud, det här det är så svårt för jag vet inte hur mycket jag ska säga om det.

– Jag ville bli älskad. Men det blev motsatsen.


Så var står du nu, är du i en period, nu när du är klar med ett album igen, där du igen tänker att du ska sluta med musiken?
– Nej, nu ska jag spela. Jag älskar att spela live och är barnsligt förtjust i att turnéra. Jag är så jävla pepp på det och det är ju en paradox när man skriver om så tunga ämnen. Men musiken är ganska party. Jag hoppas att folk kommer dansa som fan och sjunga med i texterna. Det handlar om att återta någonting. Gud, jag fick en sån känsla nu. Vad hände? Var jag precis hos psykologen?

Båda parter gick efter den här intervjun hem och sov i några timmar.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2018.

Fler artiklar

Sara Wilsons lärdomar

Med Woodlands firar Sara Wilson nya triumfer. Vi undersöker vad hon lärt från First Floor Power, Jenny Wilson, Kitchen and the Plastic Spoons och Peter Morén.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!