Jarl för sin hatt

[B]Om man vill[/B] undvika uppmärksamhet en måndag förmiddag finns det många bättre idéer än att, våldsamt kissnödig, spatsera omkring på T-centralen med en Yoggi drickyoghurt i ena handen och Stefan Jarls yxa i den andra. Så är det i alla fall. Vi har precis ägnat en weekend åt att diskutera filmpolitik, James Nachtwey och 100,000-kronors-papegojor (det är en lång historia) hemma hos den svenska socialdokumentärens outröttligaste spelare. Det ringer fortfarande lätt i öronen och jag känner tendenser till utmattning: Stefan Jarl är inte bara en sådan som tycker om att prata, han kan utan problem hålla ett tre timmar långt brandtal som svar på frågan "Vad anser du om citronmeliss?". Ett fåfängt försök att få en bild där Stefan Jarl parafraserar scenen i [I]Modstrilogin [/I]där Kenta hugger ved (han tycker det är corny och slingrar sig) slutar med att den förstående hyrbilspersonalen på OKQ8 i Solna upptäcker den nyslipade besten. Vi får en liten påse för fortsatt färd. Med signalfel på gröna linjen har nu småbarnsföräldrar och paranta damer exakt 23 minuter på sig att snegla och utvärdera olika yxmördarscenarion - medan mer luggslitna perrongelement snabbt får ett förbrödringens uttryck i blicken. Jag förstår inte varför jag inte oftare bär yxa. Men det var inte det vi skulle prata om. Stefan Jarl möter upp oss utanför sitt stamhak, ett uråldrig gästgiveri på Kinnekulle som han också gjort en film om. Förutom de obligatoriska accessoarerna Folkets Bio-tshirt plus Gant-keps, har han en Pentax-kamera i näven. Han har skitbråttom och måste rusa in och plåta ett bröllop. Med tanke på våra telefonsamtal under sommaren där Jarl deklarerat att han - återigen och den här gången ilsknare än någonsin - ska dra sig tillbaka från en filmbransch han ledsnat på, anar vi en ny karriär. - Nä nä för fan, säger han och drar med oss upp på övervåningen och beordrar oss att beställa ramslökssoppan. - Den smakar nästan helt vitlök och växer bara här, fortsätter han och berättar att bilderna är till en slow food-kokbok där landskap, miljö och natur ska ingå som bakgrund till den lokalt producerade maten. Det är inte bara för att Stefan Jarl är en lokal superstjärna som han har fri nota på Forshems gästgiveri. Han förklarar att dagen efter filmen setts på tv av två miljoner människor ökade omsättningen med 4000 procent. - Det var hela jävla busslaster utanför och maten var slut på två timmar. Där har du genomslagskraften med tv. Den som sett [I]Muraren[/I], Stefan Jarls bitvis lysande porträtt av vännen och skådespelaren Tommy Berggren, vet att Jarls syn på avbildare och avbildat inte är alldeles enkel. Det finns en oändlig spindelväv av makt, integritet och allmänintresse att ta hänsyn till. Stora delar av den filmen handlar om de konflikter som uppstår när den bakom kameran vill en sak, och den framför en annan. Detsamma gäller en intervju. Vi hinner knappt röra stölen innan han börjar dra upp taktiken. "Det måste bli något stabilt" är en fras han ofta återkommer till, "inget bullshit", och när vi senare sitter i hans kontorsinredda lada (komplett med egen bio, fanmail från Astrid Lindgren och indianskrudar från [I]Jag är din krigare[/I]), förklarar han ungefär varför han i princip slutat ge intervjuer. - Det har ju gjorts en jävla massa porträtt av mej, och de handlar nästan alltid om Det Subjektiva. Det var till exempel en artikel nyligen som touchade vid utnyttjande och sådant. "Jag skiter i sanningen" var rubriken (skratt). Det där känns gjort, och fullständigt ointressant. Det är ju inte så roligt för Nöjesguidens läsare att få veta att jag "skiter i sanningen - igen". Eller hur? Vi kommer överens om att vi ska få nycklarna till ett sidohus vid kyrkogården och att vi nog bör räkna med att stanna ett tag. [B]Hur mycket tid lägger du själv ner när du porträtterar någon? Om vi tar [I]Flickan från Auschwitz [/I]till exempel (nya filmen om Auschwitz-överlevaren och mellanösternkorrespondenten Cordelia Edwardsson). [/B]- Dokumentärfilm är aldrig bättre än den relation som uppstår mellan den framför kameran och den bakom. Jag kommer ihåg en dag för ett tag sedan, när det ringde hela jävla förmiddagen - och det var bara olika personer som varit med i mina filmer (skratt). Det är det grundläggande för mig: relationen tar inte slut bara för att filmen gör det. Vissa gillar att göra extremt grundlig research, och visst ska man göra det, men jag vill hålla det på en rimlig nivå. En del av den dokumentära kraften ligger i att man inte träffat varandra förut.. - Jag har läst Cordelia i alla år, och hade en klar uppfattning om vad hon var för slags person. Vi var nere i Israel två vändor och filmade - så att, så jävla länge har jag inte känt henne. Tommy Berggren, däremot, har jag känt hela mitt liv. Sedan 1967. Då blir det en annan relation - som är fan så mycket jobbigare. Vi hade verkligen några bråk, men det är bra, det klargör motsättningar. Annars har man ju oftast en uppfattning om att en människa är på ett visst sätt. Och i regel stämmer inte den alls. Som ni har om mig. [B]Men det där i början när ni läser lusen av varandra i Tommy Berggrens villa, det är väl [I]nästan [/I]bara på skämt? [/B]- Nej, [I]då [/I]var det ändå så pass laddat. Som det alltid är när man inte vet var man har varandra. Det blir ett egendomligt läge: Man är väldigt artig (skratt), man försöker lappa ihop saker igen. Det var i en sådan situation. [B]Just en film som [I]Muraren [/I]ligger väl egentligen inte så vansinnigt långt ifrån fejkdokumentären? Vad tycker du om den? [/B]- Som genre är det kanske inte så utvecklingsbart. Men visst, använd vilka lögner som helst i konstens namn för att framställa sanningen. Själv har jag ofta fått anklagelsen mot mina filmer att de är spelfilmer. Det har ju att göra med att dokumentärfilmen definierats som cinema verité. Att man sätter ihop hela skiten i den ordning man filmat det. Att man får se "den rena verkligheten". Men inte fan finns det nåt sånt. Du påverkar en situation så fort du går in i ett rum med en filmkamera. - Jag verkar ju i samma tradition som Robert Flaherty och Arne Sucksdorff, där man använder element ur verkligheten för att dramatisera fram något där man själv har jävligt stor del. Jag vill att publiken ska se det jag sett. Därför har jag själv ofta ställt mig framför kameran för att det liksom ska framgå: "Hör på nu, så här funkar det med film, va". Första gången jag gjorde det var i [I]Det sociala arvet[/I], och det var skitobehagligt. Men nödvändigt. Film är otroligt mycket manipulation från en regissör. Det gäller att hitta (fraserar noggrant) [I]smärtpunkterna[/I]. Man betalar inte för att se någon halvtråkig jävla övervakningskamera, man betalar för att man vill ha en upplevelse som man aldrig glömmer. Även om kompisfilmerna om Tommy Berggren och Bo Widerberg ([I]Liv till varje pris[/I]) hör till det vassaste Stefan Jarl gjort på 90-talet, är det kanske en annan porträttfilm som når allra längst. Den svindlande vackra Ricky Bruch-dokumentären [I]Själen är större än världen [/I]- bland annat känd för att vara en av två saker som fått Henrik Schyffert att gråta. - Ja ja för fan, det har jag märkt på yngre generationer. Det är ett märkligt öde med den filmen. Igår fick jag ett mejl från John Powell (den femdubbla OS-mästaren i diskus som ger Ricky tekniktips i filmen). Han har tagit kontakt med mej efter 20 år eftersom han börjat sälja den på dvd - och den går åt så in i helvete! Så jag gick in på internet och kollade vad de skriver om den. "Den bästa filmen som någonsin gjorts". "Vad Arnold Schwarzengger gjorde för kroppsbyggning har den här gjort för diskus". Vafan, är det den här 20 år gamla filmen, jag fattar ingenting??, skrattar Stefan Jarl och berättar en smått rörande anekdot om hur det amerikanska friidrottslandslaget råkade befinna sig på träningsläger i Frankrike precis när filmen visades i Cannes 1985. Bredvid alla torra kontinentala cineaster satt plötsligt 15-20 gigantiska svettmän på dubbla säten och hurrade för kung och fosterland. - Och de menade ju det, äntligen hade det kommit en film om sportens själ. Vad som rör sig inne i huvudet. Filmen hade lika gärna kunnat heta [I]Strävan[/I]. En del ägnar sig åt biodling, andra kastar diskus. Och de förstår varandra. På det planet gör de samma sak. Alla freaks har alltid intresserat mig. Alla mina filmer handlar om det, i detta ords goda betydelse. Mina ungar har alltid sagt till mig: Fan kan du inte skaffa dig åtminstone en normal kompis. Nej, för jag är inte intresserad av det. Hellre då Micke Persbrandt och Thorsten Flinck. Uddamänniskan speglar mycket mer det allmängiltiga. [B]Men hur regisserad är den filmen egentligen? Var det så att han på riktigt åkte ut varje vintermorgon klockan fem i sin gamla amerikanare och skottade diskusringen i bara kortbyxor? [/B]- Hela den filmen är regisserad. Visst fan åkte han ut och tränade, men sedan har vi förstärkt. Förstärkt är rätt ord, inte regisserat. Ingen annan har kastat över 70 meter lika många gånger som när vi filmade. Filmkameran är själva essensen av vad en sådan karaktär behöver för att nå den här utomjordiska prestationsnivån, fortsätter Stefan Jarl och citerar den klassiska telefonkonversationen med Ricky och John: - "So who is the best?" Tystnad tystnad tystnad. "You!" Just i den pausen ligger det där vi andra kan komma in. Varför frågar Ricky det? Och varför svarar den andra jäveln ändå till slut? Det är det det handlar om. Det börjar bli dags att ta paus. Stefan ska på fest hos några grannar på kvällen. Det ösregnar ute, och när vi skjutsar dit honom i den leriga Ford Mondeon noterar jag att Stefan Jarl har ett sätt att sitta i baksätet som genast känns så logiskt. Det är så - effektivt. Han sitter liksom otåligt framåtlutad mot dörren - hela tiden ivrigt debatterandes allt från dv-teknik och peak oil till [I]Yes Men [/I]och Arsenals avbytarbänk - för att inte spilla någon tid när det är dags att gå ur. Vi hör inte av honom mer, utan går och dricker lite sprit på gästgiveriet. Nästa morgon klockan åtta tjuter mobilen igen. Stefan Jarl låter chockad över att vi inte redan hunnit med ett par joggingrundor och några vändstekta ägg. - Ja hej, var är ni någonstans? Vi skulle ju prata. Vi åker ner till kontorsladan igen, den här gången försedda med en skrift som borgar för något stabilt - "och inte bara massa stories". En pamflett inför höstens nya filmavtal, med en skojsig technicolorbild på kulturminister Leif Pagrotsky. Stefan har förstås läst den. Väldigt många gånger. Och med tanke på att den förkastliga svenska filmpolitiken och den totala oviljan att släppa fram unga förmågor och nya idéer var en av anledningarna till att Stefan Jarl över huvud taget hade lust att prata om sin "sista film" inom systemet, behöver vi knappast fråga om han vill ha en ram till den. - Ja, den där är ju fullkomligt värdelös. Hur fan kan dom lägga pengar på att publicera sån skit? Den där åker i papperskorgen. Det är en oerhört viktig fråga, filmavtalet är en katastrof för närvarande. Jag skulle bra gärna vilja veta varför tre sidor handlar om filmavtalet och resten bara är bullshit om hur svårt det är att fotografera Leif Pagrotsky. Problemet är ju att Pagrotsky inte alls satt sig in i filmpolitiken. Han säger att han inte har tid att titta på alla 40 svenska filmer som görs om året, utan att hans barn får gå och hyra [I]Jönssonligan [/I]någon gång om året. Han pratar om att de är "i luven på varandra" i filmbranschen. ja men so what, [I]varför [/I]är de det då? - Vad det handlar om är att svensk film befinner sig vid ett vägskäl. Filmavtalet som kom till 1963 är grymt underfinansierat. Varför det? Jo därför att det är ett avtal mellan filmbranschen och staten. 10 procent av biljettintäkterna går tillbaka till filmproduktion och eftersom folk slutat gå på bio fattas det pengar. Som staten vägrar skjuta till. Och då får man naturligtvis en kris. Staten måste gå in och ta sitt ansvar annars dör svensk film ut. Han menar att det inte bara handlar om pengar. Om man undantar progressiva producenter som Lars Jönsson, finns det i Sverige en alldeles för ängslig tilltro till beprövade recept. - Modenycker prioriteras framför kvalitet. Just nu är det polisfilmer och action som ska rädda svensk film. Jag tror det är 18 nya polisfilmer bara i år. Det är ju sinnessjukt, fullständigt jävla sinnessjukt. Och nu visar det sig att en av de där Wallander-filmerna gått upp i 90 kopior och inte setts av 100 000 personer än. Så det är ju inte alls någon lösning att man spekulerar i dålig underhållning och flabbfilmer. Och nu planerar de att göra [I]Göta kanal [/I]nummer två, och tror att det är det som ska dra in pengar. Att initiativkraften från producenthåll inte är större är sorgligt. Det första man lägger märke till när man pratar med (eller i ärlighetens namn mest lyssnar på) Stefan Jarl är trots allt varken hans fullmatade anekdotbank eller hans vurm för nytta: kläder ska vara praktiska, filmer ska vara effektiva, samtal ska leda till något. Det är istället hans nästan oroväckande detaljkunskaper. Han missar förstås ogärna en stavelse i den filmpolitiska händelseutvecklingen - från de stora ideologiska skiftena till när det senast serverades mandelkubb på Svenska filminstitutets morgonfika. Som redaktör för tidningen Film & TV, och (nu för sista året) programansvarig för Båstad filmfestival, har han redan sett och utvärderat alla konstiga independentfilmer från Uzbekistan och Togo samma vecka de är färdigklippta - det är i alla fall intrycket man får. När jag antyder att flera av de mest uppmärksammade dokumentärfilmerna de senaste åren - som [I]Dig![/I], [I]Capturing the Friedmans [/I]och [I]Some kind of monster [/I]varit kaotiska processfilmer som styrts av slumpen, har han därför redan en färdig analys. - Det där är viktigt som fan, att följa någon under lång tid. Alltså när jag börjar filma har jag en bild av verkligheten, och så när jag kommer ut märker jag att den inte alls stämmer. Där har jag massvis med knep för att ställa mig i nolläge igen. För där menar jag att en av konstens uppgifter verkligen är att se med någon annans ögon. Att [I]ge [/I]publiken ögon. Det finns en svensk måla- re som heter Anders Zorn som har alldeles för dåligt rykte, bara för att han målade nakna damer, men det är en för jävla bra målare, och en grej som han kunde var att måla ljuset över vatten. När jag var liten såg jag bara vatten - nu ser jag, fan där är ju vattnet svart, där är det guld, där är det helt vitt. Han har gett mig sina ögon. [B]Händer det ofta att du helt fått byta riktning på projekt? [/B]- Ja, för det handlar inte bara om att bryta ner sina idéer inför verkligheten. Det andra är ännu svårare (skratt): När man kommer till klipprummet. Det spelar ingen roll vilka manus du haft i huvudet - kameran ser någonting annat lik förbannat. Jag gör ju bara strukturfilm, det är ingen bov som jagar någon annan och flyr till Sydamerika, utan det bygger på en associativt berättad story. Man måste upptäcka de där hjärtpunkterna i materialet. Och det där var något så fruktansvärt svårt i början, så då använde jag sprit som ett sätt att montera ned det där. För att se vad det uttryckte. [B]När du tittade? [/B]- Ja för fan. Jag kommer ihåg när jag visade [I]Naturens hämnd [/I](Jarls minst sagt omdiskuterade inlägg i ekologidebatten från 1983). Från början var den nästan två timmar och det var de mest vedervärdiga bilder. Folk svimmade och sa att de inte orkade se mer. "Va fan är det här?", tänkte jag. Jag trodde bara de skulle tycka den var tråkig (skratt). Jag kan dra en sekvens. Förr var det tillåtet att spruta hormoslyr på banvallarna och då satt de där kisarna och andades in ren jävla gift. Då sökte jag upp några av dem bokstavligen vid gravens brant. Det var rent fasansfullt att se, men jag insåg att jag fick ta bort allt det och klippa ner hela filmen till 75 minuter. Det var inte där smärtpunkten låg. Det blev liksom bara [I]Rapport[/I]. [B]Och det var ingen chockfilm du hade tänkt göra? [/B]- Nej sånt där är ju fullständigt poänglöst. Jag tycker inte att chockfilmer säger ett dugg. Som det är nu handlar filmen om människans förhållande till naturen och hur naturen tar hämnd för att vi försöker leka trädgårdsmästare. Det var märkligt förresten, häromdagen när jag kom ut från gästgiveriet så står pappan till den lille cancersjuke pojken i filmen där. Vi hade tappat kontakten, men de var så glada för den där filmen. De hade fått en ny grabb nu, den förra hade ju cancer i hela jävla kroppen. I alla fall, den filmen menar jag har överlevt 25 år bara för att den har de här smärtpunkterna. - Det där andra, chockerandet, det är bara utanpåverk som inte. håller. Stefan Jarl hoppar upp från sin kontorsstol med stressad min. Det börjar bli allt mer obegripligt varför vi inte tog en schemakoordinator med oss. Den här gången ska han iväg med sin fru på något ärende. Vi hinner dock bara nätt och jämt slänga i oss en solvarm Hawaii på Hällekils pizzeria innan Stefan cyklar fram till vårt lilla gravpensionat med kepsen i högsta hugg och en hammaren och skäran-reflex i bakhjulet. Han sätter sig bredbent på en köksstol för fotografering. Han förklarar att det var Spielberg som fick honom att finna sin kärlek till kepsen, detta dokumentärfilmarens alltmer oumbärliga attribut. - Det var när vi skulle göra [I]Det sociala arvet [/I]som jag såg Spielberg. Han hade keps. Jag skulle vara med framför kameran och tänkte "Hur fan ser en regissör ut?". Han måste ha keps, tänkte jag och så gick jag och köpte någon sådan Lakers eller vad fan det var. [B]Köper din fru nya kepsar åt dej? [/B]- Nej det gör jag SJÄLV (Stefan Jarl har ett sätt att halvskrika vänligt när man minst anar det). - Jahaja, det blev ju världens jävla sol ute. Ja lade mig i hängmattan förut, jag hann inte mer än lägga mig innan jag somnade. För jävla skönt. Ja, hur ska vi göra nu då? Jag ska precis hämta en folköl ur frysen när Stefan Jarl avbryter mig. - Jo, jag tänkte på det efteråt, vad som är grunden för mina filmer. Jag såg att någon häcklade mej i någon intervju för det, men det är det som driver mig: Att ge en röst till dem som inte har en. Som inte har kanalerna i debatten. Det är ju ingen märkvärdigt med det, det kan ju [I]Uppdrag granskning [/I]också göra. Men det har nog varit väldigt drivande. [B]Du sa att det är många som gör sig lustiga över det. [/B] - Ja, vem fan det nu var. Någon som gjorde sig lustig för att det var en så korkad inställning. Förmodligen för att det är så mycket anti-progg nu. Så visst. [B]Men har inte det där vänt lite ändå? [/B]- Jo, jag tycker det. 90-talet var ju förfärligt. Jag trodde att det skulle svänga runt, att folk inte orkade med mer sånt. Nu på 2000- talet med alla AFA-människor har det ju hänt något nytt i det svenska samhället. Med internet har folk fått en helt annan kontakt, med små grupper men på många ställen. Det hade ju inte vi när jag började göra film på 60-talet. Då kunde man ju inte ens lyfta luren innan Säpo visste vad man skulle äta till lunch. Faktum är att jag beställde in mina papper från Säpo för några år sedan, och det var ju obehagligt att se svart på vitt att man är registrerad sedan 1969 som en samhällets fiende. Framför allt för att, du vet, det som mina filmer utstrålar är väl att man vill hjälpa till i samhället och göra det bättre. Jag menar ju att konsten ska göra nytta. Om jag kritiserar något är det för att det ska bli bättre. I den meningen är jag ju för fan en alldeles utomordentligt lojal medborgare. [B]Det här med korkad inställning. Är du känslig för kritik annars? [/B]- Jag är nog jättekänslig för kritik eftersom jag undviker den. Ganska tidigt i mitt liv förstod jag hur farligt det är att bli fast i den bild som andra har av dej. Det är ju alltid motståndaren som definierar dej. När jag efter [I]Naturens hämnd [/I]kallades Sveriges Leni Riefenstahl (och samma sak kom förresten upp efter [I]Terrorister[/I]) så tyckte jag bara att det var kul. Dels för att hon var för jävla bra på att göra propagandafilm. Tyvärr. Jävla märklig kärring förresten, hon började djupdyka när hon var 93 och har en undervattensfilm som ligger oklippt. Ingen vill ta i den. I alla fall... äh jag vet inte, svensken har någon sida att alltid vilja vara till lags, vi har odlat den kulturen. "Jaså kritiserar de mig, då ska jag genast ändra på mej". Vilket ju är fullständigt bisarrt och irrationellt. [B]Det finns ju vissa saker som brukar sägas om dej. [/B]- Jaha. [B]Jag tog med en liten present. (Håller upp Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager). Varsågod. [/B]- Ja, jag har läst den där, där är det väl också något sånt där påhopp på mig. Det gamla vanliga, att jag "utnyttjat människor på grund av deras socialpornografiska intresse". Men det är ju en pajas, en riktig pajas. Är det någon som sålt ut sina kompisar är det ju Per Hagman. Är det någon som varit socialpornograf så är det ju när han skriver hur han sätter på den där bruden som är så jävla bra i Johan Rencks video. Men när kritiken kommer från människor som är så långt ute på högerkanten kan jag inte direkt känna mig träffad. Men socialpornografi som term. - Det där har ju förföljt mig hela livet. Vad jag än gör, är det om samer, är det om gamla bönder, är det om hemlösa - hela tiden är det det. [B]När blir något socialpornografiskt tycker du? [/B]- Ja, kan du hjälpa mig är ingen gladare än jag! Jag förstår inte det där alltså. Med Per Hagman blir det så jävla ointressant eftersom han är så outvecklad som människa, han har ju inte vuxit ur kortbyxorna. Är det någon inne i stadsförvaltningen som säger det blir det en annan sak, då kan jag dechiffrera det. "Jaja, han bevakar det och det intresset". Som när [I]Dom kallar oss mods [/I]kom och avfärdades som "dravel om slashasar". Då läste jag allt som skrevs. Så fort mitt namn dök upp läste jag det, det var då jag upptäckte den här grejen. "Men herregud jag är ju den personen jag läser om". Så jag tog ställning mot det. Det är jag tacksam för. - Socialpornografi blir det när man hänsynslöst utnyttjar folk som är omedvetna om tv-mediets genomslagskaft. [B]Brukar du kolla på dokusåpor? [/B]- Jag tycker det är förfärligt jobbigt att titta på dem därför att de bygger på motsatsen till det jag tror på: Först gör man något om någon under överenskommelsen att du får slutordet på det här. Sedan visar man det, inte för att man är rädd för kritik, utan därför att jag tidigt upptäckte att om man visar filmen så bidrar de medverkande med jävligt bra synpunkter. [B]Ja, vi har inte pratat så mycket om dina nya film. Vad tyckte Cordelia Edwardsson själv om filmen? [/B]- Jag var ju livrädd för att hon skulle säga "Nej, det här är inget porträtt av mig, det är någonting annat". Men hon tyckte den var bra. Och eftersom hon är 76 år gammal trodde jag det skulle vara svårt för henne att. en film kan ju bara vara några skärvor ur ett liv. En film kan inte säga så mycket. Ett så märkligt liv, så är det förstås svårt när en jävla stolle från Sverige kommer ner till Jersusalem och säger "Ja hej, här är ditt liv!". Nej det är det ju inte alls. Det är bara ett tillfälligt nedslag i verkligheten, mer kan det inte vara. - Det är svårt det där. Ett av filmens teman är hur man överlever utan att bli sitt förflutnas fånge. Alla filmer om människor i marginalen avslöjar något allmängiltigt om våra liv. Våra liv handlar också om att inte fastna på grund av sin uppväxt, sina föräldrar, att inte bli en bitter människa. Och i hennes fall är det ju så förstorat: Hur faan överlever man Auschwitz? Hennes sätt har varit att skriva, skriva på ett sådant sätt att man inte kan undkomma verkligheten. Och det är väl ett bra motto för vem som helst. På det sättet är det ju ett idolporträtt. [B]Men hade hon inga invändningar mot filmen? [/B]- Jo, hon tyckte det är för mycket från Auschwitz. Hon ville att jag kortade ner det. Men det kunde jag inte. För det handlade om min reaktion inför de här bilderna - som förmodligen varit starkt bidragande till att jag överhuvudtaget började med dokumentärfilm. Jag såg de här bilderna som liten och ingen hade förklarat ordentligt vad andra världskriget var. Var detta på riktigt alltså? Jag tror att det har stannat kvar som ett ständigt trauma i huvudet på mig. Något slags chock som inte gick att bearbeta. Jag har ständigt sökt mig till sådant. Som James Nachtweys böcker till exempel. Jag tror det är ångesten inom en, chocken, som gör att man på ett fullständigt omedvetet sätt måste visa sådana här bilder för andra. Det börjar bli dags att tänka på refrängen. Stefan är trött och måste in och laga någon grej på datorn. Han tar en sista repa runt i trädgården och visar entusiastiskt uppslag ur Nachtwey-volymen [I]Inferno[/I]. Just när vi ska gå joggar han in och hämtar några fotostatkopierade ark om vad "dokumentärfilm" är och inte är, samt ber om att få lusläsa texten i tid ("det är så lätt att trampa någon på tårna i det här jävla landet"). - Ja okej, ha det bra. Jag måste verkligen gå nu. Glöm inte att slänga in yxan innan ni åker. [B]Nej då. [/B]