Jakten på Jack

Det har inte varit speciellt tufft att skriva böcker i alla kretsar i alla tider. Inom vissa grupperingar har man rankat exempelvis en rejäl knölpåk eller en fräsch lördagsskjorta högre. Men den svenska storstadshösten 2003 lyder en annan agenda. Du har Nike Dunk High på fötterna, du lyckades lägga vantarna på den fina Indigo People-tröjan, du ska till New York över veckoslutet. Men det räcker inte. Både du och Susanne Pagold vet det: accessoaren framför alla andra är ett halvfärdigt manuskript liggande på hårddisken. Fast med tanke på hur många som utger sig för att skriva just sin tids efterlängtade och alltigenom samtidsgenomskådande bok så kan man ju inte hjälpa att undra var vår generationsroman egentligen tagit vägen. Per Hagman har dragit till Frankrike och Jack kan man ju inte leva på i all evinnerlighet. Ligger det en massa smaskiga urbana skildringar gömda hos förlagen som vi utsvultna läsare aldrig får ta del av? Är allt en komplott för att få oss att börja läsa Pölsan av Torgny Lindgren? Var finns egentligen den bok som sammanfattar oss, dig och mig, här och nu, på denna gata i denna stad? Inte runt hörnet i varje fall. Av att ögna igenom de stora förlagens nyheter för den här hösten sätter man inte läsglasögonen i halsen av upphetsning. Ens om man hade haft några. - Det är så att man osäkrar sin revolver när man läser debutanterna nu för tiden, säger Fredrik Jonsson som är med och driver bokförlaget Lystring. - Jag vandrar omkring förundrad över hur de kan ge ut så mycket skit. Det känns oftast som att författarna blivit type-castade för att passa in på DN:s kultursida. Det finns inget i det som intresserar mig, jag vill inte ens befatta mig med det. Mina kvalitetsbegrepp skiljer sig helt från dem förläggare på Bonniers eller Norstedts har. [B]Vad är det som skiljer sig?[/B] - Jag gillar besatta texter, man måste skriva med lidelse för att det ska bli bra. Och sen är jag nere med serievärlden och får influenser därifrån. Jag tycker om böcker som är ovanligt disponerade. Johannes Nilssons bok Recension till exempel, som är uppbyggd med korta recensioner av hans samtid, det är ingen vanlig berättelse med en förväntad början och ett förväntat slut. Jag vill läsa samtidsskildringar som inte ser ut som samtidsskildringar. Det tog inte lång tid efter att Recension, med den ironiskt högtravande undertiteln "En samtidsroman", kommit ut innan Lystring fick en massa manuskript skickade till sig. Men de hamnar direkt i vad Fredrik Jonsson kallar "arkivet" - en svart sopsäck längst in i skrubben. - Skickar du in ett manuskript till oss har du börjat i fel ände. Vi är inte intresserade av den stelbenta förlagsbyråkratin med en författare som ska sitta på sin kammare och hoppas på att en dag bli upptäckt av det stora förlaget. Den litteraturen är oftast inte heller speciellt intressant. Vi går andra vägar för att hitta dem vi vill ge ut och det finns alltid kopplingar till fanzine-branschen. Vi ser oss lite som ett indie-förlag, vi vill inte vara en del av etablissemanget. Jag är ganska säker på att Johannes bok aldrig hade kommit ut på ett vanligt förlag. Stephen Farran-Lee är förläggare på ett vanligt förlag. Norstedts, närmare bestämt. Han har en beige pikétröja på sig när vi träffas och på bordet bredvid honom ligger högar med manus från hoppfulla författarwannabes som bara väntar på att få läsas. Jag undrar klåfingrigt om jag inte kan få titta lite i dem, men svaret blir bestämt nej. [B]Vad händer med generationsromanen, är det dagens unga som inte kan skriva eller är det så att förläggarna är tråkmånsar som bara vill ge ut skruvade kokböcker och romaner om sömnig landsbygd? [/B] - Det går ju inte till så att vi plötsligt lägger allt åt sidan och ger oss ut för att leta efter nästa generationsroman. Så funkar det inte. Sen kommer det en del böcker som enligt mig är generationsromaner, bara det att det inte klassificeras så i media. Underdog tycker jag är ett exempel på en sådan. Den handlar om en uppväxt under 70- och 80-talet. Ja ja, färgglada plastkannor, första ciggen, Afghanpälsar, mina vänner-böcker och skrubbsår. Mer eller mindre nostalgiska barndomsskildringar. Vi har redan allt det där. [B]Ska det verkligen vara så svårt att vaska fram lite kvalitativ sex-knark storstads-litteratur? [/B] - Men det är en missuppfattning att folk sitter i hela landet och skriver på generationsromaner. Vi får snarare in väldigt många deckare och gammaldags historiska romaner. Då och då kommer det ett "Jack-manus", men de håller oftast låg kvalitet. Det är unga män som skriver om hur de har det just då, men det är ingen som riktigt lyckas ta ett grepp på sin samtid. Det är svårt. Det är ju en jävla skillnad på att inta en pose och att verkligen förstå sin tid. En generationsroman blir inte en generationsroman innan den nått en stor publik och dessutom måste författaren både tillhöra och sammanfatta en specifik generation. Det är högt ställda krav och få lyckas leva upp till dem. I till exempel Claes Holmströms Tredje stenen från solen eller Jack av Ulf Lundell så ser man att det åtminstone finns ambitioner där som är större än att bara stänka in lite samtid. Ja, det är ju möjligt. Eller så var det bara slumpen som spelade in. Det är i varje fall vad Claes Holmström själv tror. - Det var ingenting som jag satt och försökte skriva medvetet, jag hade inte en tanke på att Tredje stenen från solen skulle bli en generationsroman. Jag skrev bara om det som var intressant för mig och mina vänner under den tiden, men jag råkade nog röra vid en tidsströmning precis när den tog fart. Den blaserade ironiska generationen blev omtalad då när jag kom ut med boken. Innan var det mycket mer politiskt. När Jack kom på 70-talet brann folk för sina åsikter, det gör de inte längre. [B]Men det där är väl ändå bara en tröttsam klyscha?[/B] - Det hade nog inte blivit en klyscha om den inte var sann. Jag tycker att folk är mer cyniska i dag. Och samhället är mycket mer splittrat, det finns så många grupperingar, det gör det svårare att sammanfatta en generation i en enda bok. Någon som ändå gör ett försök att fånga tidsandan är Niklas Åkesson som kan titulera sig "svensk mästare i Poetry Slam" , "skrivskole-lärare" samt, det minst ekivoka, "författare i sin linda". - Det är därför jag hellre skriver noveller än en roman, det har med tempot att göra. Jag vill hitta den puls i mitt skrivande som också finns i samhället. Att sammanfatta en generation i en enda historia idag är nog svårt. Niklas vardagsrealistiska noveller har bland annat blivit publicerade i antologierna Tittut! och Debut 2003. Alejandro Leiva Venger, som kom ut med novellsamlingen Till vår ära för ett par år sedan, är en av förebilderna. - Jag tror att den här förortshysterin som verkar råda nu beror på att man är trött på de givna ämnena. Det går nästan inte att sammanfatta dagens samhälle utan att ta upp det mångkulturella och alla de här kulturella och moraliska krockarna som det innebär. Samhället förändras ju, det ser inte längre ut som när Jack kom. - Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri som kom ut hos oss under hösten är en generationsroman tycker jag, säger Stephen Farran-Lee på Norstedts. Visst vill vi ha in fler sådana manus, berättelser ur ett andragenerationsinvandrar-perspektiv. Men det är inte så gott om dem tyvärr. Halim, som är huvudpersonen i Ett öga rött, är en förvirrad ung kille på jakt efter en arabisk identitet. Han bor på Södermalm och kan prata flytande svenska, men vill hellre hänga i förorten och låtsas tala med brytning. - När jag läste första pressreleasen till min bok och förstod att Norstedts ville lansera mig som invandrarförfattare skrev jag ett jävligt långt och jävligt argt mail till dem, berättar Jonas Hassen Khemiri. Det är ett så enkelt och missvisande sätt att kategorisera en författare och jag har märkt att kulturjournalister gärna velat att jag skulle representera "förortskillen", men så är jag ju inte och inte Halim i boken heller. Om man ska skriva en generationsroman så ska personen i boken vara någon slags representant för en generation och ge en rättvis bild av den. Det var absolut inte det jag ville göra, och jag är inte så säker på att det skulle gå heller. Invandrargruppen är alldeles för mångfacetterad för att rymmas i ett så begränsat begrepp som "generationsroman". [B]Tror du att Ett öga rött hade mottagits annorlunda om du inte hade haft din etniska bakgrund?[/B] - Den har säkert hjälpt mig för det ligger ju rätt i tiden, men samtidigt har jag också märkt att det ibland funnits ett grundläggande antagande om att jag fått ge ut boken på grund av att jag har den bakgrund som jag har. [B]Varför tror du att suget är så stort efter "invandrar-romanen"?[/B] - Det är en ganska orepresenterad grupp än så länge och jag tror att medelsvensson känner en nyfikenhet att få reda på vad som pågår i den brokiga samlingen. Men finns parallellt med den detta drömmen om den nya Jack kvar? - Vi vill absolut inte ge ut en ny Jack. Det känns bara mossigt, säger förläggaren Stephen Farran-Lee. Det finns en romantisk föreställning hos författare och läsare om den här unga småpackade mannen med vind i håret och gitarr på ryggen. Men det är en väldigt maskulin bild, och det är konstigt att kvinnor så sällan nämns i de här sammanhangen. Ja, och när de väl gör det så handlar det ofta om präktig och extremt specifik litteratur med en igenkänningsfaktor som ligger stadigt runt -1. Där männen frossar i det självförbrännande fördärvslivet är det något som tyglas och motarbetas hos de kvinnliga litterära gestalterna. Förklaringar till det går naturligtvis att hitta i samhällsstrukturen utan att man behöver leta speciellt noggrant. För drygt ett år sedan debuterade Anna Jörgensdotter med Pappa Pralin, en berättelse om en ung tjejs liv fram till 25-årsåldern. - Min bok är helt klart en generationsroman, säger hon. Den spänner över så många år och innehåller tidstypiska inslag så jag kallar den det, även om inte alla recensenter gjorde det. [B]Vad tror du det beror på?[/B] - Jag blir så arg på alla invanda föreställningar man har om vad som är manlig och kvinnlig litteratur. I flera recensioner av min bok stod det att den var för lång! Såna omdömen läser man aldrig om böcker som män har skrivit. När män skriver självbiografiskt om sina problem så räknas det som coolt och modigt, men när kvinnor skriver så är det bara hysteriskt liksom. [B]Men hur kul är det, i ärlighetens namn, att läsa om ännu en tjej som spyr och räknar kalorier? [/B] - Jag blir så förbannad på journalister som tar upp det där som en ny trend, det är ju ett samhällsproblem! Det handlar om mer än bara ätstörningar, det finns så mycket bakom. Det berättar om vilket kyligt och sterilt samhälle vi lever i idag, om alla krav som kvinnor har på sig. Kvinnors identitet i samhället ligger i deras utseende, det är hemskt. Visserligen har huvudpersonen i min bok ätstörningar, men hon är ingen svag människa för det. Fast jag kan hålla med om att vissa böcker som handlar om ätstörningar fokuserar på kroppen och kalorier för mycket och inte på det som ligger bakom. Till bokförlaget Modernistas kontor på Åsögatan i Stockholm trillar det in ungefär 100 manuskript i månaden, och minst en fjärdedel av dem aspirerar på generationsromans-epitetet. - Det är klart att det är en dröm att få möta en text som sätter fingret på nuet på samma sätt som Dylan gjorde -65, säger grundaren Pietro Maglio. Han sitter i en av kontorets gula plaststolar och dricker espresso. som om han aldrig gjorde något annat. Men det gör han. Läser manuskript till exempel, och det blir en hel del att ta sig igenom. - Men trots att vi får in flera hundra generationsromansaktiga manus per år så är det oerhört ovanligt att få läsa ett manuskript, eller till och med utgivna böcker, som beskriver vår tid... en modernitet... det som jag upplever när jag då och då går ut från det här kontoret. Det är det som jag tycker är så bra med Karolina Ramqvists bok More Fire, att den känns så mycket 2000-tal. Den hade inte kunnat skrivits 5 år tidigare, för då pratade man inte så, hade inte de kläderna, lyssnade inte på den musiken... [B]Känner du ett ansvar som förläggare att få ut den unga litteraturen på marknaden?[/B] - Ja delvis, men allt som är tillnärmelsevis det minsta bra kommer faktiskt ut i det här landet. Sätter man sig bara ner och verkligen anstränger sig så finns det omedelbart, inte bara ett utan flera, intresserade förlag. Men de andra som inte håller den toppklassen kan få vänta både tre och fyra månader innan de får ett ganska standardartat svar. Just nu, i år och i fjol, är det kapplöpning mellan förlagen om att få de bästa manusen. I dag är ett förlag kört som inte kan känna igen ett bra manus inom ett par veckor. Så snabbt går det. Alexander Eriksson skriver på en bok, mest för att han tycker att det låter fint att kalla sig författare. Han är lång och smal och har en gul rock-t-shirt på sig. Slitna jeans. Clarks. För honom finns det inga tvivel på att texten på hans hårddisk kommer bli nästa generationsroman. Frågan är bara, enligt honom, vilket förlag som kommer betala mest för manuset. - Man får väl inte säga så här egentligen, men jag har aldrig sett ett band som är bra som inte fått skivkontrakt. Det är så, det finns inga missförstådda konstnärer. [B]Det är alltså författarnas eget fel att de inte blir utgivna, för att de är för dåliga?[/B] - Absolut! Det finns en rädsla för det allvarliga. Men det är alltid det som är på riktigt som lever vidare och som blir stilistiska och kommersiella framgångar. Allvarligt och oflummigt är målet. Det var länge sen det fanns någon svensk bok som alla läste som var skriven av någon som är ganska ung. En Håkan Hellström i bokform ska det vara! Känn ingen sorg för mig Göteborg är ju en generationsskiva, absolut! Den kommer folk sitta och lyssna på om 30 år och minnas sina ungdomsår. [B]Vad gör du för att få din bok fast förankrad i samtiden då?[/B] - Jag lever mitt liv i samtiden, mitt i det brusande nuet. Och mitt liv... det är min berättelse. Ett tips till Alexander kan vara att inte skicka sin bok till förlaget Ink, för där är intresset för nya generationsromaner svalt trots att förlaget specialiserat sig på just ung svensk litteratur. Hannes Nordholm som driver Ink tycker att hela begreppet är förlegat och att de som försöker skriva dem är för trista. - Det är nästan plågsamt att läsa manuskripten för intentionerna att bli nästa generationsroman är så tydliga. Det kryllar av samtidsmarkeringar och så romantiserar man ungdomen, men det är bara rena plagiat. Det är inte det att jag har något emot skildringar av unga människor i storstäder, men dom görs ju på samma sätt, efter samma mallar. - Jag tror att det viktigaste kriteriet för en generationsroman är vilken påverkan den har på människor, funderar Fredrik Jonsson på Lystring. Vi kanske inte har någon generationsroman i dag för att vi helt enkelt inte ser den, den kanske utkristalliserar sig om några år när man tittar tillbaka. Alexander Eriksson håller med, han vill inte stanna vid att sammanfatta sin generation i den nästan färdiga boken. - Jag vill PRÄGLA min generation snarare än att sammanfatta den. [B]Hur ska du lyckas med det? Vad skiljer din bok från de andra generationsromanerna?[/B] - Grunderna är väl desamma. Men jag är ärlig och lite högtravande och lite gammaldags... Jag värnar om det finkulturella. Men jag vet inte hur jag ska beskriva handlingen. [B]Handlar den om en ung man i storstaden som söker livets mening?[/B] - Ja. [B]Och söker kärleken?[/B] - Ja. [B]Och går på barer och blir full?[/B] - ...Eh, ja... [B]Det låter ju som en typisk generationsroman![/B] - Men vaddå! Det är väl egentligen inte så konstigt att alla böcker handlar om samma sak. Jag menar, alla låtar handlar ju om samma sak. Ibland skriver någon en låt om att stoppa fascismen och ibland skriver någon en bok om att stoppa fascismen. Men de flesta låtar handlar om samma sak... och de flesta böcker gör det också. - Det är oförtjänt att generationsromanen har ett sånt dåligt rykte, säger Pietro Maglio, det krävs en väldig fingertoppskänsla för att få allt rätt som flera miljoner svenskar känner väl och ser varje dag. Jag tror definitivt att det är svårare att skriva en bra samtidsroman än en historisk skildring. Och jag måste säga att jag tycker det är trist med alla historiska romaner som finns nu, inte minst att många av de bästa svenska författarna skriver så jävla många böcker om gamla jävla gubbar som levde på 1800-talet och att det kommer upp unga nya begåvade författare som ska skriva om typ Tycho Brahe. Det suger faktiskt. Det vore betydligt intressantare om de valde att skriva om det här samhället i stället. Det hade varit väldigt mycket roligare om Alexandra Ahndoril hade skrivit 400 sidor om hur hon ser på The Matrix än att skriva om Tycho Brahe. Det är det jag tycker saknas, litteratur som tar upp det som utspelar sig nu jävligt hårt. Med tanke på bakgrunden på tidningarna Pop och Bibel som Pietro Maglio och Lars Sundh hade när de startade Modernista trodde de att de skulle få in en hel del Coupland/Welsh-protogéer och mer rock-relaterad litteratur, men precis som hos de andra förlagen står "Biskops Arnö-manuskripten" och diktsamlingarna i en ohotad hegemoni. - Det dyker upp en massa självbiografiska manus som börjar med att någon vaknar upp i sin säng en morgon. "Jag vaknar upp..." är den absolut vanligaste inledningsfrasen bland verk som aldrig blir utgivna. Och så finns det många män som skriver om hur de hatar sig själva och alla andra. De super, jiddrar med folk på krogen och hatar. Författarna uppfattar sin situation som unik och den story de kan berätta som originell, men som läsare av de här manuskripten kan man sällan skilja den ena berättelsen från den andra. [B]Men kan inte det vara bra att de skriver om det där, det är ju ändå vanliga företeelser och det är väl det man vill läsa om i en generationsroman?[/B] - Absolut! Men man måste lägga till något. Charm eller teknik eller originalitet... ett språk. Det måste finnas något annat, något som gör det till något mer än bara en helt vanlig erfarenhet. Det här vardagliga blir inte direkt mer värt bara för att man plitar ner det på papper. Det blir inte mer värt att ta del av det i bokform än vad det är att ta del av det vid en bardisk mitt i natten. Man vill ofta ha roligare. [B]Men storstaden som skådeplats känns fortfarande aktuell?[/B] - Ja inte vill man läsa om att flytta ut till landet! Folk flyttar ju till städerna. En stor svensk generationsroman kanske ska handla om de här sakerna som alla skriver om, storstad, barer och musik. Jag tror inte nödvändigtvis att det är det som är problemet. Titta bara på Per Hagmans Skugglegender. Den handlar om att han är ute på stan på samma sätt som de där Guldapan- och Kvarnenkillarnas berättelser gör. Enda skillnaden är att Hagman gör det bra. Och den skillnaden är ju inte helt oviktig. Väntan på nästa generationsroman värd namnet blir förmodligen lång, men Fredrik Jonsson på Lystring tycker att jag är en neggig tråkmåns - Generationsromaner kommer skrivas så länge folk läser, för alla gillar att läsa om någon som är precis som de själva. Det slår mig plötsligt: allt kanske handlar om att vi får exakt det litteraturklimat som vi förtjänat. Hemska tanke.