Den 25 juli släpps äntligen den tredje filmen i Christopher Nolans Batman-trilogi. Quetzala Blanco har hittat den ultimata föregångaren och ser filmens räddning i The Dark Knight Rises.
Eld. Anarki. Totalt upplopp. Världens undergång. Tryggheten slits undan. Broar rasar. Vallar sprängs. Sirenerna tänder nästan eld på hela staden. Alla springer åt fel håll. Panik. Maskingevär och maskerade män.
Ja, jag är besatt av Batman. Lite lustigt kan tyckas eftersom jag aldrig har läst en serietidning i hela mitt liv. Jo, några erotiska vuxenserier på industrisemestern men det räknas väl inte. Jag hatar tecknat nästan lika mycket som jag avskyr Woody Allen, och tycker att serier är för barn och människor som har gett upp. Fram till alldeles nyligen var jag övertygad om att Gotham City var en närförort till New York och förstå hur besviken jag blev när jag insåg att Arkham Asylum inte var en riktig anstalt för de galnaste i hela USA (och kanske stället där jag skulle kunna hitta min blivande make).
Christopher Nolans The Dark Knight är utan tvekan en av de absolut bästa filmerna som någonsin gjorts, en post- apokalyptisk mardröm. Jag kan replikerna utan och innan, varenda skiftning, Heath Ledgers helt nervsjuka Joker, ärkedåren Christian Bales Batman. Varje ljud i filmen ligger i mitt huvud. För att verkligen illustrera det här för er kan jag berätta att jag till och med försökte mig på att lansera Heath Ledgers ”Why so serious”-medley som en LÅT på Kåken i Stockholm för några veckor sedan. Jo visst, mitt i dj-setet dog hela stämningen för att jag ville se hur det kändes när ett helt dansgolv tvingades höra på Heath Ledgers skrockande om hur han fick sina ärr. Men ingen hörde ett skit utan trodde bara att jag var redlös och hade glömt att sätta på en låt.
Det som Batman har lyckats med är att göra världens undergång spännande igen. Jag menar, minns ni Melancholia? Den där sega Lars von Trier-filmen där en anemisk Kirsten Dunst skred runt i en ändlös dimma och tyckte förfärligt synd om sig själv samtidigt som det var något drama med en planet? Filmen var väl helt okej, men så säger inte filmer om dödsångest mig särskilt mycket. Dödsångest måste ju betyda att man älskar sitt liv och är rädd för att dö? Jag får inte ihop det där, så jag älskar att se andra människors dödsångest. Min lycka var alltså gjord när jag kom över BBC-filmen Threads från 1984. I min bok är Threads, som handlar om hur England skulle stå sig mot en kärnvapenattack, den ultimata föregångaren till The Dark Knight Rises. Nästan 30 år senare berör den mig känslomässigt på samma sätt som The Dark Knight Rises mörker gör idag. Människans undergång och vämjeliga desperation skildrad på ett sätt som gör det spännande och framförallt under-hållande att se. För allt handlar om underhållning, hur äckligt det än låter. Difteri, avgrundsvrål, döda råttor, sabbad infrastruktur, toviga hår, trasor, vanställda ansikten, kött som slits i stycken – allt känns som att stirra rätt in i Francis Bacons palett. Sjukhusen är utslagna, kvinnor och barn klädda i bruna särkar vrålar ut i smärta, klafsar i blod, djur vrider sig i plågor, likstelheten har till slut lamslagit hela samhället. Människor som famlar i mörkret, de ser ingenting för deras ansikten är bandagerade, blodet sipprar ändå ut genom gasväven.
Threads innehåller även en scen där kvinnan med världens sorgligaste IMDB-profil figurerar. På IMDB heter hon Woman who wets herself. Ta Henrys ångest i David Lynchs Eraserhead, multiplicera det med avsaknaden av färger i Lars von Triers Europa-trilogi och kanske Epidemia i synnerhet, multiplicera det med det där äckliga blodregnet i Tom Cruise-upplagan av War of the Worlds och toppa det med ensamheten som bonden – planetens sista person – känner i Vase de Noces och du är ändå inte ens i när-heten av den tunga blöta ångestfilten som Threads är.
Det gör inte saken bättre att allt utspelar sig i England, världens mest deprimerade skitställe där allt är brunt och smakar korv. Hur stark är överlevnadsinstinkten? Alldeles för stark, antar jag, om människor väljer att vada genom eld och blod för att klamra sig kvar. ν
