Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Kanske är jag ointresserad av min samtid, men jag har inte läst storsäljaren 50 Shades of Grey ännu. Jag vet inte om jag planerar att göra det heller. Sex på film och i böcker är tröttsamt, och precis som att onanera tycker jag att det är tråkigt. Något för folk som inte får ligga. Men även om jag är ointresserad av min samtid är jag inte blind. Varenda människa med synen i behåll läser 50 Shades of Grey, det pratas om boken på varenda middagsbjudning (skoja, som att jag ens blir bjuden på middag längre), och Bret Easton Ellis snudd på förpestar Twitter med sitt tjat om en filmatisering. Vår svenska stjärna Alexander Skarsgård har anmält intresse att spela huvudrollen och Harry Potter-stjärnan Emma Watson är inte heller främmande för tanken.
I somras kom 50 Shades of Grey i svensk översättning och innan vi vet ordet av är det förmodligen även årets julklapp, där mellan Batman-boxen och en spa-weekend. Och på tal om Batman, jag är som sagt inte helt isolerad à la Bruce Wayne. Jag kommer faktiskt ut en del, och jag kan med min fulla övertygelse berätta det här för er: gränserna för vad som är okej att göra har flyttats fram. Rejält. Sommaren 2012 var strypsex och BDSM-lekar ett lika givet inslag i natten som den obligatoriska 200-kronors drinken på Fredsgatan i regnet helt ensam.
Jag vet inte hur många killkompisar jag har som bedrövat berättar om kvart i fem-ragg de plockat hem från krogen, och med nästan leda i rösten får jag rapporter om hur det sedvanliga taxihånglet är utbytt mot en lång lista önskemål. ”Hon ville att jag skulle slå henne, spotta på henne, strypa henne. Jag gjorde det lite pliktskyldigt. Men fan, jag börjar bli trött på det där nu”, klagade en polare nyligen.
De få bootycalls jag får nu för tiden är som hämtade ur något censurerat signerat Marquis De Sade. För tio år sedan kanske du hade väntat till tredje dejten med att be killen ta strypgrepp under sexakten. Nu är det kutym. För fem år sedan var analsex något helt barockt och perverst, ja, du var helt enkelt komplett sinnessjuk om du hade det. Nu är det en axelryckning som diskuteras flitigt på familjeliv.se. Men precis som att swingersklubbar blev svennebanan när man stod där med pickles, ananas och ostkuber på en tandpetare och en badrock vid ett upp och nervänt sexkors och en dinglande sexgunga, diskuterandes bostadsmarknaden, kommer det här också att krascha.
Jag tycker att 50 Shades of Grey känns som ett fantastiskt initiativ för sann feminism och riktig frihet, sexuell frigörelse, ta vad du vill ha, ligg hur du vill med vem du vill, var undergiven i sängen eller i verkligheten om du vill, låtsats att du blir ägd eller bli seriöst ägd. Du har inte en chans – ta den. Allt det är fantastiskt. Men jag är övertygad om att det är någonting som håller på att självdö. För i vinter när den köpstarka svensken packar ner ungar och foppatofflor till Thailandssemestern kommer ett exemplar av 50 Shades of Grey också att följa med.
Det är ju riktigt läskande att gräva ned sig och gotta in sig i något som kanske är lite lagom kittlande eller farligt, något som sticker ut lagom när samtalsämnena börjar ebba ut – ett intellektuellt nyckelparty för den uttråkade medelklassen.
Efter att stolt ha visat strypsexmärken på kontoret på måndagarna efter helgens eskapader kommer det nu att bli en backlash som heter duga. Och det kommer att svida. Inte minst på känslokontot.
Alla rixpsyk du blir småförälskad i varannan helg kommer att steppa upp sitt game. Det kommer att ersättas av det ultimata spelet: allt känslomässigt gegg kommer att komma tillbaka, kyssar, ömhet, omtanke, ögonkontakt, säg att du älskar mig och klia mig i nacken, stryk mig över håret och allt annat shit. Vad ville jag säga med det här egentligen? Kanske bara göra mig själv påmind om att det är dags att rusta mentalt redan nu för våren och sommaren 2013. Det är inte längre krigstid, det är fredstid.
För jävla långtråkigt.
Quetzala Blanco är filmskribent på Nöjesguiden.
