På Playlist 2, superproducenten Can ”Stress” Canatans nya album, hörs över 25 rappare och sångare på skivans 15 spår. Ändå är det Stress själv som hela tiden står i centrum, med produktioner som är maxade även i sina mest minimala stunder.
Playlist 2, som fick högsta betyg i Nöjesguiden, är överlag ett dramatiskt album. Stora känslor backas upp av stora ljud. När Sebbe Staxx rappar om gud har Stress tagit in kören Tensta Gospel Revelation för att lägga refrängen, när Alliammo rappar om dödens dal och själens sorg stegrar stråkarna. Även på albumets lugnare stunder är dramatiken närvarande – de skålar Sara Nordström sjunger om över Stress dova synthmattor utbringas inte för fest utan för svek och smärta.
Stress produktioner skiftar ofta inom samma låt. Ibland för att berätta något, som på Arkivet där Stress illustrerar Adam Kanyamas raphistorielektion genom att låta beatet förändras i takt med att nya epoker beskrivs. Andra gånger räcker det att en ny rappare kommer in för att ljudbilden ska ändra karaktär, som på Hata eller älska/GAANG som börjar med att Lani Mo rappar över ett stora-trummor-och-gitarr-beat som hade platsat på en uppdaterad version av Jay Z:s The Blueprint. När SamBoii tar över micken växlar musiken, bastrumman lämnar sitt raka stomp och gitarren loopas mitt i ett solo. Playlist 2 är ett album där saker och ting händer hela tiden.
– När jag var liten brukade de flesta DJ:s i Sverige spela två verser, två refränger, ibland lät de till och med hela låten spela klart innan de mixade över till nästa. När jag spelade skivor lät jag det gå max en vers och en refräng. Även om vissa blev besvikna över att inte få höra mer av en viss låt så var nästa låt alltid ännu bättre. Jag bara hamrade på, adrenalinet i klubben hölls på topp. Det är lite så jag jobbar med mina produktioner, när jag väl kommit till andra versen så börjar jag locka lyssnaren med någonting, det händer något nytt. Vips så hamnar de på tredje versen utan att ens tänka på det.
På väg från Solnas pendeltågsstation till Stress studio syns Hagalunds karaktäristiska blå höghus. Det var i dessa trakter Stress växte upp och han har haft sin studio här i snart tjugo år. Ändå är det först på senare år som musiken från den lilla studion en våning under mark (Stress kallar den ”grottan”) verkligen har börjat ta plats på den svenska rapscenen. Idag är det svårt att missa en Stress-produktion, om inte annat för att de ofta börjar med ett ”De e Stress idiot!”, men runt millenieskiftet fick du läsa noggrant på baksidan av vinyler och i cd-häften på tidiga skivor med Ison & Fille, Ken Ring och Feven för att veta vilka av låtarna som skapats i Stress grotta.
– I Sverige har det varit lite så att en producent ska hålla sig i bakgrunden, vår musik ska höras men vi ska själva inte synas. Men vi har nog blivit inspirerade av USA där. Där är ju producenter stjärnor idag, ibland lika stora som artisterna. Vi inte har nog inte riktigt vetat hur vi ska göra, vi är ju ändå svenskar, vi är inte Kanye West i vår natur.
1999 gjorde Stress sin första stora produktion på den svenska rapscenen, remixen till Petters Saker och ting. Samma år fick han på nära håll följa Christian Falks arbete med skivan Quel Bordel, som spelades in i en studio där Stress praktiserade.
Resultatet blev 2011 (!) års Playlist, Stress albumdebut i eget namn, och det första riktiga producentalbumet inom svensk rap. Skivan markerade Stress återkomst till en scen han i stort sett lämnat efter att den första stora svenska rapvågen ebbat ut i mitten av 00-talet. Sen han kom tillbaka har han dock jobbat hårt, och har förutom sina egna projekt gjort all musik på två av 2013 år mest hyllade rapalbum, Kartellens Ånger och Kamp del 2 och Abidaz, som Stress har känt sen barnsben, albumdebut In och Ut. Playlist 2 är en fortsättning på de senaste årens arbete men visar också en ny riktning jämfört med debuten.
Hur har det varit att göra Playlist 2 jämfört med första skivan? På den samarbetade du med många stora artister, som Petter, Ken, Timbuktu, folk som varit med sen du själv började. Det är ett annat urval den här gången.
– Förra gången gick jag in med inställningen att jag kanske aldrig mer skulle göra en skiva, så jag försökte få med alla namn jag kunde komma på. Den skivan tog två år att göra, Playlist 2 tog två månader. Jag har hållit det mer inom mina kretsar den här gången, och satsat mer på att ta in nyare artister.
Det är inte alla som skulle välja att ringa Alliammo om man väl har Timbuktus nummer.
– Jag skulle kunnat göra en till låt med Timbuktu. Han hade säkert ställt upp, jag hade tyckt det var kul. Men det måste hända något nytt. Alliammo kanske inte har värsta stora fanbasen, men det finns de som är hur stolta som helst för att han reppar just deras område. Och tänk på de han i sin tur inspirerar. Vi måste utvecklas, hitta nya röster. Jag blev klar med den här skivan redan i februari, och bara sen dess har jag upptäckt hur mycket nya talanger som helst. Jag var inblandad i Nästa Nivå-projektet, jag blev chockad över hur mycket talang som kom fram där, som Rallebrush, Lokal, Joy... Jag upptäcker unga hungriga rappare hela tiden. Abidaz tipsade mig om Yasin från BBE i Rinkeby som jag hade med på Stockholm Stad Remix. Han är bara sexton men har den rätta attityden, bra saker att säga, och han har charmen. Så om jag gör en Playlist 3... Det finns ett helt gäng.
Stress "Playlist 2", som kom ut häromveckan, fick betyget betyg: 6 av Nöjesguidens Camila Astorga Díaz.
