Han är en tonårig hiphopstjärna vars vänner tror att han är “fett stenrik”. Jenny Nordlander slog följe med Jireel från Rågsved till gymnasieskolan i Kärrtorp, via en lerig stig längs riksväg 75, till studion på sex kvadrat.
Det är Jireels födelsedag. Han fyller 17 år och hatar det. Det är ett år kvar tills han får ta sitt efterlängtade körkort. Han gillar inte att trängas på tunnelbanan, tycker det är för stressigt och trångt.
Vi sitter på bänken han föredrar näst mest i skolan Kärrtorps gymnasium. Den är gjord av billigt ljust trä och står i ett hörn bakom en trappa. Härifrån kan man se ut över skolans allmänna utrymmen utan att själv bli särskilt sedd. Gymnasiet är som byggt för att elever i protest ska kunna slänga ut hundratals papper så att de singlar ner från översta våningen till bottenplan. Favoritbänken nummer ett finns ytterligare en våning upp och står i ett eget rum. Där är det ingen som ser dig men du ser heller ingen annan.
– Jag gillar inte att vara runt folk. Jag tycker det är jobbigt. De kollar men man vet inte riktigt vad de vill.
Jireel breder ut sig på sin bänk, med armarna vilandes på ryggstödet når han nästan från sida till sida.
– Alltså om de vill något får de väl komma och säga det, men de står bara där och stirrar. Jag förstår att det är för att jag gör musik som de tycker det är intressant, det är väl så för alla som gör det, man får ta det bara. Och det kan vara roligt men nu har jag gått här i ett år liksom.
Jireel har på sig en svart hoodie och en Louis Vuitton-magväska som han har trätt över bröstet. Över det en beige jacka och på fötterna exklusiva Nike-skor som företaget har skickat till honom.
– Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker och sådär. Inte om vad jag har på mig men kanske andra saker, som vad folk tycker om mig som person, om jag är taskig eller snäll. Men inte kläder. Fast det är roligt, folk tror att jag är jävligt stenrik, fast jag inte är det. Än i alla fall.
– Jag förstår inte vad de tror att jag tjänar, typ att jag får 100 000 kronor i veckan? Det händer ju inte.
Foto: Daniel Stigfeldt.
Han berättar att människor runt honom brukar låtsas att de har glömt sin plånbok och vill att han betalar saker. “Ey, jag har inte med mig kan du bjuda?”. En släkting ringde Jireels pappa efter att ha sett honom på Youtube och bad honom säga till sin son att skicka dem pengar.
– Jag känner inte ens dem.
Han skrattar högt och länge igen, inte det minsta irriterad.
Jireel Lavia Pereira föddes i Angola men är uppvuxen i Stockholm. Han är katolik och började sjunga i kyrkokör när han var tio år gammal. 2015 uppträdde han på ett kollo i Bromma där artisten Pato Pooh jobbade. Pato Pooh tillhör ett managementbolag som heter Nivy och de letade nya artister. De bokade in ett möte med Kristian Riffo, numera Jireels manager, och Jeff Roman, numera Jireels producent, och redan samma år kom debutsingeln Här och nu. I februari släpptes debutalbumet Jettad vars singlar Snap och Cataleya tillsammans spelats drygt elva miljoner gånger på Spotify. Senaste Grammisgalan avslutades genom att Jireel framförde Snap, backad av 15 svartklädda kompisar från Rågsved.
Jireel bor tillsammans med sin mamma och fyra av nio syskon i Rågsved. Varje vardag vaknar han klockan sju på morgonen, går upp, tar en dusch, borstar tänderna och sticker hemifrån för att ta sig till Kärrtorp med tunnelbanan via Gullmarsplan. Resan tar 27 minuter och innan första lektionen börjar köper han frukost i skolans kiosk. Macka och dricka för tio kronor.
Han går i ettan på ekonomiprogrammet för att lära sig mer om egenföretagande. Jireel tycker om tydligheten i matte och tänker att han ska driva någonting eget i framtiden, antingen inom mode eller det uppenbara, musik. Mellan lektionerna går han till en av sina favoritbänkar. Ibland följer en kompis med men oftast sitter han där själv och skriver texter på mobilen eller pluggar på datorn.
– Mitt största problem just nu är att ha både skolan och musiken och balansera båda samtidigt. Just nu har vi väldigt många prov, jag har inte varit i studion på två veckor – i vanliga fall är jag där varje dag. Men om jag inte gör skolgrejerna nu kommer jag hamna efter och I ain’t doin’ that. Jag har inte tid att gå i sommarskola eller börja om.
– Jag har en kontaktperson i skolan som jag brukar prata med. Hon förstår mig och gör det enklare. Ibland, om det är mycket spelningar och sånt, kan jag få lite extra tid på mig och så. Och egentligen finns det ingen stress vad gäller musiken. Det kommer när det kommer. Anledningen till att jag släpper låtar hela tiden nu är för att det redan finns grejer inspelade.
Jireel ger intryck av att vara ordentlig. Han tycker inte om att komma oförberedd. Håret klipps en gång i veckan. Hans drömplats att bo på i Stockholm är Hammarby Sjöstad. Varje kväll innan han går och lägger sig, efter skola och många timmar i studion, gör han sina läxor.
– Om man kommer till en session där vi ska skriva låtar blir det så jobbigt om man inte har någon inspiration. Jag tror folk just nu förväntar sig ganska mycket från mig, det ger mig press, så jag har alltid någonting förberett när jag kommer dit. Allt som folk skickar försöker jag göra klart så fort som möjligt. Jag vill inte förstöra den rutinen, säger han.
Musiken hör till genren trap, en typ av hiphop som vi för några år sedan inte hört så mycket av i Sverige men som länge varit stort i USA. Texterna är icke-politiska, han säger själv att han helst undviker att prata om just politik som många äldre rappare gör.
– Jag vill prata om det jag själv går igenom som ungdom. Inte lägga mig i politik och sånt, det är inte min grej just nu. Jag skriver mer om vad som händer i min vardag.
Det som händer är till exempel att han får sjukt många snaps från tjejer. I redan tidigare nämnda låten Snap rappar Jireel om hur han inte behöver Tinder eftersom tjejerna hör av sig till honom ändå.
Nu för tiden jag får bilder som blir skickat till min lur
måste sätta på notiser för din gäri står på tur
ge mig bara 5 sekunder telefonen den blir full
måste radera bilder för minnet börjar ta slut
Jag har din gäri på min snapchat
götten den går klapp klapp
När skolan är slut för dagen, runt klockan tre på eftermiddagen, påbörjar Jireel sin resa mot studion i Årsta. Det är tunnelbana tillbaka till Gullmarsplan och därifrån tvärbana – i vanliga fall. På grund av ombyggnation får vi ta en ersättningsbuss till Årstaberg. Jireel säger att han hatar sin studio för att den ligger så långt bort och är så liten. Snart ska han och Jeff flytta till en ny studio i Älvsjö, på samma sida stan som Rågsved, det kommer spara honom många timmar varje månad.
Vi går från stationen i Årsta, över motorvägen, under en bro, svänger runt för att sen gå längs med vägen åt andra hållet på en upptrampad stig bredvid ett stängsel. Det snöar och blåser. Jireels beigea jacka är gjord för svensk sommar. Han berättar att han tror på karma, därför måste han hjälpa människor hela tiden.
– Speciellt gamlingar, alltså om jag ser en gamling, jag får panik du vet, jag måste hjälpa dem. Typ över vägen eller bära deras kasse eller så.
Han hjälper också andra, de som vill göra musik till exempel.
– Jag ser det som min plikt att hjälpa andra nu. Ingen av de stora ville göra musik med mig när jag var ung, så nu när jag är där – varför ska jag göra likadant?
– Men jag tror jag är snäll för jag vet hur det känns. Jag tror alla vinner på det men jag hade hjälpt även om jag inte fick något för det. Då har jag gjort något och i alla fall försökt. Jag fokuserar på att jobba med oetablerade artister, jag gillar inte att jobba med de som redan slagit igenom. Jag vill försöka ge de i min ålder en chans också. Mina grabbar. För där jag kommer ifrån är det inte så mycket kärlek utan hat. Om det går bra för dig så hatar folk.
Jireel pratar om hur han skulle vilja att det var mer som i Rinkeby. Där finns ett gäng som kallar sig GSS, Ghetto Superstars, som han tycker verkar hjälpa varandra på ett väldigt fint sätt.
– Där visar alla support och så växer de tillsammans.
Istället känner han att han hamnat lite utanför nu när det går bra. Han berättar om när han skulle spela in sin första video, det var till singeln Langa luren och platsen var Rågsved. Efteråt hade några sagt till Jireels kompis att säga till Jireel att han inte fick filma där. Att om han någonsin skulle göra det igen, då skulle han behöva betala, berättar Jireel.
– Jag sket i. Jag har vuxit upp där, gått i skolan där.
Nästa video, till låten Driftig, spelade han också in i Rågsved.
– Och då var det någon som sa till en annan kompis att han skulle hälsa att nu måste jag betala. Men vem ska jag fakturera? Jag är ju där varje dag, jag märker på sättet de hälsar och hur de kollar att de inte gillar mig längre.
Men någon har ju faktiskt hjälpt Jireel också, inte bara Nivy som tog in honom som 15-åring.
– Ja, personalen från fritidsgården i Rågsved. Vi var där varje dag och de trodde på oss. Vi hade en grupp som hette BlvckMob, det var jag, Samuel (Reflex), Sarjo och Naod. Vi bokade studion varje dag. Vi var med i Studiefrämjandet och de skulle fixa spelningar åt oss. Så en dag kom de och sa att nu ska ni spela på Peace and Love! Vi blev så glada, vi berättade för hela Rågsved och Hagsätra. Så åker vi dit, det var så varmt. Så visar det sig att stället vi skulle spela på var utanför själva festivalområdet. Och det var ingen där.
Jireel beskriver det som att de fick uppträda för sig själva och de andra som skulle spela. Det visade sig vara en tävling, “publiken” skulle skriva de uppträdandes namn på lappar och lägga i en låda.
– Vi fuskade så mycket. Snodde lapparna och lade in nya med våra namn på. Vi var där från tio på morgonen till åtta på kvällen och väntade. Sen var det inte ens vi som vann, det var en tjej som spelade folkmusik. Det sårade mitt hjärta. Vi hade krigat så länge.
Under våren spelar Jireel nästan varje lördag och söndag på olika platser över hela Sverige.
– Ibland ser jag inte mina föräldrar på en hel vecka, för när jag kommer hem kan mamma vara på jobbet och sen kanske hon sover när jag åker på morgonen. Sen är jag borta på helgen. Jag saknar att träffa morsan mer.
Vi är framme vid studion. Utanför porten finns en parkeringsplats och en skylt där det står “Please don’t leave garbage here”. På marken ligger högar av sopor och lastpallar som har gått sönder. En av dörrarna i trapphuset leder in till en lägenhetsaktig lokal som i sin tur huserar flera små studios. Längst bort till höger sitter Jeff med två artister och lyssnar på beats. Alla tycker att det är sjukt bra. Jeff frågar Jireel vad han känner att det handlar om när han lyssnar. Jireel svarar inte men börjar nynna en melodi. Hans röst låter precis som på inspelningarna. Låg med lite autotune. Så sitter vi där och nynnar i en timme, utan att det leder till något. Jireel har berättat att Jeff inte heller gillar när det är så mycket folk. Att det inte blir så mycket jobb gjort då.
Läs fler artiklar ur Nöjesguiden #4 2017 här.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2017.
