Årets vackraste bok har kanske redan anlänt. Jenny Tunedals femte, efterlängtade, diktsamling kretsar kring kärlek och demens. Kring glömska, språk och språklöshet. Kring kungar och doktorer, kring mödrar och döttrars elektriska band.
Det är ett dramatiskt och omöjligt körverk, laddat med referenser, som vrider sig grymt kring sin egen axel. Elis Burrau har talat med poeten om tragisk kunskap och nyanser av sorg – ja, om Rosor skador.
Hur går man tillväga för att skildra ett tillstånd som är smärtsamt språklöst, med ord?
– Jag har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans med dementa personer. Det var allt annat än en litterär strategi, det var livet. Att skriva lite var ett försök att stå ut och hålla kvar, i ett långt och skoningslöst försvinnande. Det var bara anteckningar, det var bara dålig inte-dikt. Det pågick i åratal. En dag insåg jag att de där anteckningarna var allt som fanns och att jag verkligen behövde dem, något att göra, något att leva för. Jag skapade ett dokument som jag döpte till "alltjaghar.docx" och bestämde mig för att försöka arbeta, det vill säga läsa och läsa. Stryka och lägga till. Och försöka stå kvar, så nära den där språklösa smärtan som möjligt, men med ord. Mina, mammas, Shakespeares, Heideggers, Tracey Emins, Sarah Kanes och alla möjliga andras. En radioessä av UKON fick mig att hitta en biografi om Alois Alzheimer, där några av hans samtal med den allra första Alzheimerpatienten, Auguste D, ingick. Det blev viktigt, en väg ut ur total instängdhet, en öppning mot en sorts fiktion som jag behövde.
Rosor skador får stundtals effekten av polyfoni, en fragmentarisk sång "där de glömska och tröstlösa får tala”. Men är det ens möjligt att skriva fram en polyfoni ensam? Spelar det någon roll om polyfonin är "falsk"?
– Jag tänker nog snarare att monofonin ofta är falsk, eller åtminstone bär drag av falskhet. "Allt vi äger har vi stulit av varandra", skrev Inger Christensen. Det är det sannaste jag hört om världen. Men också, på ett annat sätt, om litteraturen. Allt av värde som vi skriver, tänker, säger och känner har vi snott, fått eller lärt oss av varandra. Att låta det synas och märkas i dikten är viktigt för mig. Alltid, men kanske särskilt i den här boken, eftersom de dementa gamla flickorna och döttrarna är ett kollektiv, en liten flock, som springer och hasar och talar.
Du använder dig bland annat av Kung Lear. Är boken en tragedi? Ett sorts upprättelseprojekt? Den känns definitivt som en kärlekshandling.
– Tack. Den är en handling av kärlek och förtvivlan. Jag vill gärna upprätta de dementa som subjekt i världen. Deras maktlöshet, deras utsatthet, deras orimliga längtan efter och behov av kärlek, deras särskilda, djupa, stupida kunskap om att leva mitt i förlusten av tydliga narrativ och identiteter. Vi borde lyssna på den, vi borde ägna oss åt dem, för att förstå någonting annat om vad det är att vara människa. Deras kunskap är en tragisk kunskap, den handlar om individens undergång. Så på det sättet kanske boken är en tragedi. Jag blir i alla fall glad över att du tänkt att det kanske är så.
Går det att föreställa sig en kärlek så stark att den överlever, in i det språklösa, dementa tillståndet?
– Ja.
Vad skiljer egentligen minnesförlust och kärleksförlust från död?
– Jag tror att skillnaden bland annat handlar om helt olika nyanser av sorg. Eller om det som Ludwig Wittgenstein sade om döden: att den inte är en händelse i livet, man upplever den inte. Minnesförlusten och kärleksförlusten upplever man sannerligen.
Titeln är så drabbande, dess avsaknad av interpunktion. Att rosorna och skadorna är flera, obestämda. Hur kom den till?
– Den kom inifrån boken. Jag hade haft flera olika arbetstitlar och skulle plötsligt bestämma mig, snabbt. Så såg jag raden: "alla rosor skador" i boken och förstod att det var titeln. Jag tänker att den innebär att rosor och skador finns. Samtidigt, kanske också att boken vill ge rosor åt skador. Eller att rosor och skador växer. Och att båda orden liknar mor. Jag tror att skadorna är allas. Eller mina. Jag tror att ros är en ros är en ros. Och det är vackert.
