INTERVJU: "'Inte alla män' är att byta ämne" – Christina Ouzounidis om "Spår av Antigone"

14:48 8 Oct 2014

Foto: Malena Engström

Få flätar samman röster med en sådan gåtfull skärpa som dramatikern Christina Ouzounidis, ofta med en sylvass politisk agenda som skär igenom den mytiska fernissan av grekisk tragedi. Med avstamp i antiken punkterar radernas repliker samtiden. 

Hennes nya bok, Spår av Antigone, är inte en bok om mannen. Det är en bok om flickan och kriget, eventuellt om en bror, men inte om mannen. Det är om flickan som springer med vetskapen om omvärldens våld inpräntat i köttet. Genom historien och geografin; klassrum, köpcentra, olivlundar, skolgårdar, skogsdungar, domstolar.

”Någonting hemskt håller på att hända. Någonting hemskt är alltid på väg att hända, det vet hon. Så mycket vet hon. Hon vet att frukta det, hon vet att ta med det i beräkningen. Hon vet att förutsätta det och att tänka på det, att bära på det, att tänka på det. Hon vet att anpassa sig efter det. 

Hon är bara ett barn, det är klart att ingenting hände.”  

Det är komprimerad lyrisk dramatik, en hisnande sådan, som behandlar sönderslitandet och våldtäktskulturen, med inskjutna parenteser och kursiv metatext som osäkrar effektivt. Christina Ouzounidis fragment krossar den kränkta utsagan ”inte alla män” och lämnar läsaren i den röda jorden. 

Spår av Antigone är utgiven på Modernista, samma förlag som i fjol gav ut volymen Lögner, i vilken ett urval av Christina Ouzounidis pjäser går att läsa. Det är onekligen dramatik som också bör läsas just som litteratur. Nöjesguidens litteraturredaktör Elis Burrau mailväxlade med den prisade, maktintresserade dramatikern om den nya boken, negationernas genialitet, tvivlet som metod och mycket mer.
 

Vad satte igång arbetet med det som skulle bli Spår av Antigone? Varför denna historia, varför nu?

– På vissa plan har jag vistats länge i Spår av Antigone. Det är en fortsättning på några av mina tidigare texter, där jag varit upptagen av att på olika sätt ringa in och blottlägga det osynliga, förväntningar eller domar som har att göra med allt vi tror oss veta om varandra, säkerheten ur vilken alla dessa domar kommer, oförmåga till tvivel eller tvetydighet. I det landskapet är flickan en oundviklighet, allt det hon utsätts för, möter alldeles för tidigt och präglas av. Jag har ägnat mig en del åt antigoneläsningar de senaste åren och så blev den där flickan så tydligt en Antigone, precis på väg att lämna barndomen och urgammal på samma gång. Och hennes bror blev tydlig för mig som en Polyneikes, som en lillebror och storebror på samma gång, det de är dömda till, sorgen mellan dem, beskyddet. 

 

Jag tänker mycket på formen i boken. På de inledande tre ”förklarande” fragmenten, på prologen med dess negationer om vad den här berättelsen inte handlar om (mannen), och sen hur historien om flickan tar vid. Hur den berättas fram av röster och repliker. Hur små kursiva rader sprängs in, nästan som kommenterade metatexter. Hur tänkte du kring formen när du skrev?

– Ja, det här med form… I någon bemärkelse tror jag att formen måste välja sig själv. Men låt oss inte förväxla det med frihet i alla de bemärkelser det ordet kommit att användas. Det handlar snarare om ett slags medvetenhet om vissa strukturer som nödvändiga och om de språng som bara något i grunden väldigt kontrollerat kan tillåta sig. Det där har med genrer och överenskommelser att göra, förväntningar på hur något ska se ut. Mer eller mindre uttalade överenskommelser är något slags brinnande kärna för mig. Jag tror att det mesta jag skrivit springer ur en förtvivlan inför dessa... byggen. Och ett sätt att hantera dem är att försöka använda dem, att blottlägga och förskjuta. De senaste åren har jag skrivit mycket dramatik. Den har för mig kommit att handla om röster, om disparata röster som inte går att smälta samman eller summera, om röster som alla ryms i en människa, måste få rymmas. Och jag tänker att Spår av Antigone blev ett försök att använda mig av de där rösterna kanske på ett annat sätt än tidigare, för att skriva bort mig från dramatiken som den kommit att visa upp sig för mig; hitta ett sätt att blotta något på ett nytt sätt, kanske frigöra mig från mina egna system. 

 

 Lyckades du frigöra dig?

– Jag tror det. Till viss del. På ett eller annat sätt måste jag det, hitta något slags osäkrande.

 

Är Antigone ett tillstånd? Eller såhär: vem är Antigone, om du skulle förklara för en som inte kan sin grekiska mytologi? Varför springer hon?

– Jag tror inte jag tänker på henne som ett tillstånd. Hon är så mycket mer kroppslig, en flicka som begär sitt eget begär kanske, kräver att få leva trogen det. Men också en myt som bara genom att vara antik myt som följt oss genom hela den västerländska patriarkala civilisationen iscensätter ett maktens utnyttjande av henne, där hon gång på gång görs till offer men utan att någonsin gå under. För mig är hon en person som vågar stå ansikte mot ansikte med döden, som vågar låta dödligheten vara incitament för hennes handlingar, som lever i kraft av den insikten, i den kraften men också i den ödmjukheten. Jag tror jag tänker på springandet som ett slags performativt springande, ett springande som byter innehåll medan hon springer genom världen, men alltid på ett eller annat sätt jagad av maktstrukturer. Mest tror jag hon springer för att försöka undkomma sin egen kropp, det som planterats i den. Och hon fortsätter för att tiden inte tillåter henne att stanna, aldrig har tillåtit henne, inte antiken, inte vår tid. 

 

Hur ser du på negationen som språkligt verktyg? 

– Jag älskar negationer. Särskilt i grupp. Negationer är språkets egna misslyckade små genier; det faktum att de i sin iver alltid avslöjar sig och berättar om något annat än de påstår att de berättar om. De kan vara ett så talande och ibland rörande sätt att förstå talandet på, det polyfona i replikerna, att de alltid svarar på något och vilt försöker slå sig fria från något som de trasslar in sig mer och mer i ju mer de försöker förneka det. Det gör också att de har en särskild plats i dramatiken. Där artikulerar de något alldeles extra tydligt för skådespelaren eftersom de viskar om något annat hela tiden, och osäkrar den kropp som ska uttala orden. 

 

Jag tänker på härskaren Kreon, på den våldtäktskultur som upprätthålls i boken. Det är svårt att inte läsa det som en kommentar till vår deppiga samtid? Till argument som "inte alla män"? Hur tänker du kring det?

– Jag tänker att "inte alla män" är en negation... Det blir ett slags rundgång av den där typen av försvar som i någon bemärkelse erkänner samma struktur som den försöker förneka. Innebörden i begreppet våldtäktskultur är ju inte att alla män våldtar, utan handlar om hotet om våldtäkt som en del av mänskligheten föds in i och lever under. Den maktstrukturen. Och den är högst aktuell. Att tala om våldtäktskultur är ingen anklagelse, det är en analys. "Inte alla män" är att byta ämne. 

 

Kommer du alltid att skriva om makt? Eller: går det att inte skriva om makt?   

– Om skrivandet är en handling, om varje text är en samling val och bortval, om varje text i någon bemärkelse bygger, befäster, förskjuter eller omförhandlar världen, nej, då går det nog inte att inte skriva om makt. Sedan exakt hur det ska gå till och vad det innebär, hur det skrivandet kan se ut, det vet jag inte och tänker att jag inte vill eller kan föreställa mig. 

 

Vilka andra teman tycker du är centrala i dina texter? Förutom makt, om makt är ett tema. Finns det teman som du återkommer till, vilka? Och i sådana fall: varför, tror du?

– Makt inkluderar ju en del… Frågor om kön, språk, identitet, berättelser och hur de ska berättas, normer och överenskommelser, förutfattade meningar om begriplighet och obegriplighet, självupptagenhet… Alla de frågorna brinner. Säkert för att de är kopplade till makt. Tvivel är ett ämne jag återkommer till. Jag skriver just nu om tvivel som metod. Jag får känslan av att vårt samhälle upphöjer tvärsäkerheten och att till exempel politiker med alla medel försöker framstå som att de inte tvivlar, som om tvivlet och själva tänkandet vore en svaghet och måste döljas. I stället för att upphöja frågandet och det ständiga sökandet upphöjs tvärsäkerheten. Men tvärsäkerheten är omänsklig. Den pekar på svar i form av stenstoder och offrar gärna människor på vägen för att bevisa och upprätthålla sin tvärsäkerhet. Och så bygger vi en kultur där orimliga svar framstår som rimliga, där det framstår som rimligt att peka ut syndabockar, att se lösningar till exempel genom att offra människor i nöd. Allt för att undkomma det egna tvivlet. Ett av Kreons stora problem – om jag ska återgå till antigonehistorien – är som jag ser det att det inte finns något utrymme för tvetydighet, att hans ideologi inte rymmer människan, hur mycket han än påstår att den är mänsklig. Simone de Beauvoirs bok För en tvetydighetens moral är för övrigt en nödvändig bok om tvetydighet. 

 

Hur mår dramatiken egentligen?

– Jag tror den hänger i. Även om den periodvis får kämpa en del för att nå fram. Dramatiken hamnar av olika anledningar ofta utanför litteraturen i Sverige idag. Det är som om dramatik inte kunde läsas. Men det finns säkert förklaringar och vi håller dessutom på att ändra på det. 

 

Är Spår av Antigone en pjäs? Spelar det någon roll?  

– Det är en pjäs. Som från början är skriven för att sättas upp på Göteborgs Stadsteater. Och det är viktigt om du frågar mig som dramatiker, eftersom jag i varje replik (utom en som är utbytt i bokversionen) har skrivit den för att få röst. Men det betyder inte att den inte också är skriven för att läsas. Så det är viktigt att det är en pjäs framför allt för att jag vill påstå pjästexten som text och på så sätt påstå att det inte är så viktigt att det är en pjäs.

”Spår av Antigone” finns ute som bok på Modernista. Den sätts upp som pjäs på Göteborgs stadsteater den 13 februari nästa år. 2015 kommer Christina Ouzounidis också att gästföreläsa på kursen ”Skrivandets förhandlingar. Konflikt och ansvar i text” på Konstfack i Stockholm.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!