”Ibland återstår det bara att skratta åt eländet”

18:37 16 Feb 2019

När Paddy McAloon först gav ut I Trawl the Megahertz 2003 var den ett stort avsteg från den intellektuella pop som hade kommit att bli Prefab Sprouts signum. Det vackra orkesterstycket med Yvonne Connors röst över var så långt ifrån hans vanliga musik att Paddy McAloon kände sig tvungen att ge ut skivan under sitt eget namn snarare än som Prefab Sprout. 

Under konvalescensen medan han långsamt återhämtade sig från allvarliga ögonproblem ägnade han tiden åt att lyssna på radio och ljudböcker, och han fascinerades av de olika röster och berättelser han hörde. Alltså började han spela in fragment, och de låg till grund för den långa berättelsen I Trawl the Megahertz och för de korta stycken som utgjorde albumets andra halva. 

Det har gått drygt 15 år sedan dess, och helt överraskande har den allt sjukare Paddy McAloon kastat sig över inspelningarna igen. En remastrad version, den här gången under namnet Prefab Sprout, har just släppts. Ordningen är återställd, och vilda hästar skulle inte kunna stoppa Nöjesguiden från att ringa upp Paddy McAloon för att höra mycket mycket mer, både om skivan och om Paddys hälsotillstånd. 

Paddy McAloon låter munter när han svarar i telefon. Han påstår att han mycket väl minns att vi talades vid för mer än fem år sedan. 

- I samband med Crimson/Red. Det minns jag. Så det här samtalet är liksom uppföljaren. Men faktiskt känns det inte särskilt länge sedan, bara några minuter sedan. Jag har en konstig tidsuppfattning. Nåja, du ska få ställa dina frågor. 

Senast vi pratade berättade du att du just hade kommit förbi en period av svår tinnitus, och var nöjd med att kunna göra musik igen.

- Det stämmer. 

Men så drabbades du av nya öronproblem. 

- Grejen är att jag har en sjukdom som heter Ménières sjukdom, som är ett problem med cirkulationen i örat. Jag tror inte att det kommer att gå över. Så jag trodde att jag hade kommit förbi mina värsta svårigheter senast vi pratade, jag hade några år när jag mådde okej. Men det kom tillbaka, och det är inte bra. Jag har en kraftig hörselnedsättning i mitt högra öra, och det gör att det blir svårt för mig att arbeta.   

Paddy McAloon suckar ljudligt.

- Jag försöker arbeta genom att använda mitt fungerande öra, men det finns inte särskilt mycket njutning i att sitta vid stora högtalare längre. Min tinnitus finns där hela tiden, även om det inte är lika högljutt som när vi pratade om det för några år sedan. 

Den gången berättade du att du delade upp din musik i ”före eller efter katastrofen”. 

- Haha. Suck. Jo. Jo. Och nu är det bara katastrof alltihopa. Alltihop. Men du har rätt, jag brukade sortera min musik i före eller efter katastrofen. Det är intressant att prata med dig om det, för nu när jag är 61 år gammal börjar jag glömma vad jag sagt. Men det låter verkligen som mitt uttalande. 

Paddy McAloon fnissar lite uppgivet åt skruttigheten. 

- Jag sitter på ett berg av ogjorda skivor. Jag börjar nog bli lite utsliten av att försöka. Jag tillbringar merparten av min tid med att tänka på att arbeta, men jag arbetar faktiskt inte särskilt mycket. Jag tar långa promenader, och…

…”Vässar dina pennor, utan att komma till att använda dem”, skriver du i omslagstexten på nyutgåvan av I Trawl the Megahertz

- Just precis. Jaså, du har läst det jag skrev. Det hade jag glömt att jag hade skrivit. Oj oj, ja, det är verkligen jag. Jag har allt större anledning att vässa mina pennor nu, med mina hörselproblem. 

Den ursprungliga inspelningen av I Trawl the Megahertz gjordes ”före katastrofen”, eller hur?

- Ja. Jo. Eller. Den gjordes väl under ett annat av mina hälsoproblem. Då hade jag problem med ögonen. De är fortfarande inget vidare, jag har fått byta mina hornhinnor i båda ögonen. Men jag kan se, åtminstone. 

- I Trawl the Megahertz var resultatet av att jag låg still och lyssnade på ljudböcker, eftersom ögonproblemen gjorde att jag inte kunde läsa. Jag fick inte luta mig framåt, för det skulle anstränga ögonen, utan skulle ligga ned. Det var där en mängd idéer för I Trawl the Megahertz kom. 

När du nu återbesöker inspelningarna, återvänder du också till samma känsloläge som då, mentalt, eller betraktar du inspelningarna ur ett helt annat perspektiv idag?

- Det är en väldigt bra fråga. När jag just är färdig med en skiva lyssnar jag intensivt på den under några veckor, och sedan lyssnar jag aldrig på den igen. Det är inte någon regel jag satt upp, det bara blir så. Jag går vidare och lägger skivan åt sidan. Jag hade nog inte lyssnat på I Trawl the Megahertz på 10-11 år, men för några år sedan tog jag fram den och lyssnade. Det är en väldigt udda upplevelse att vara den som har gjort något och ändå inte kunna förutsäga vart det är på väg när jag lyssnar. Jag hade glömt en hel del av texterna och visste inte vad som skulle hända, och varenda gång Yvonne Connors sa något blev jag överraskad. Jag skrattade för mig själv, ”det var en bra textrad”. Ofta annars när jag lyssnar på gamla inspelningar hör jag snarare vad jag borde gjort annorlunda, att jag borde ha varierat mig mer. 

- Till exempel när jag lyssnar på de kortare styckena efter det långa inledande stycket I Trawl the Megahertz så hör jag att de allihop går i samma tonart. Det kanske inte du reagerar särskilt på, men jag vet ju hur det kom sig. Varje litet stycke baserades på några takter ur det långa stycket. På måfå fångade jag några takter där, la dem på ett annat ställe i min dator och gjorde dem till nya musikstycken. Och då blev ju alla i exakt samma tonart. 

- Så nu när jag hör det tänker jag att jag borde ha gjort annorlunda och skapat större variation. Jag tror inte att någon någonsin har uppmärksammat att de allihop är baserade på det långa I Trawl the Megahertz-stycket. Jag använde de takterna som startpunkt, och drog ut formen och förvandlade dem till något annat. Det hade jag nog gjort lite annorlunda idag. Men jag kan komma in i de stämningar som jag avsåg på den tiden, 1999 när jag skrev musiken. Jag använder inte direkt hörlurar numera, på grund av mina öron, men om jag hade gjort det hade jag kunnat förlora mig i den där atmosfären som uppstår när Yvonne Connors berättar alla sina ord. 

Kan den sortens återbesök också inspirera dig att använda samma strategier och arbetssätt igen, idag?

- Ända tills min senaste katastrof kunde det innebära det. Jag tänkte länge att I Trawl the Megahertz var en möjlig dörröppning till ett annat rum. Det var en ny stil, att kunna göra ett instrumentalt stycke och använda talat språk ovanpå. Jag hade en idé om musik som kanske inte vore lik I Trawl the Megahertz, men det skulle vara orkestralt och så skulle sångstämmor få flyta ovanpå, som en kör som sjunger olika saker som inte direkt var kopplade till den underliggande musiken men som jag ändå hittar ett sätt att kombinera. 

- Men jag har inte fullföljt den idén, eftersom jag har skrivit så många mindre stycken och mindre sånger som jag arbetar med. Idén finns kvar. Ett hinder är att jag använder en hel del gammaldags teknologi fortfarande. Ända sedan 1990 har jag tänkt att borde skaffa mig lite nya sound, lite ny utrustning, alla Appleprodukter och ProTools. Men sanningen är att jag inte är säker på att jag vill investera i sådant när min hörsel är så dålig. Det är mycket pengar för den som inte hör så bra. Det är ett sorgligt faktum, och jag vill inte göra så stor poäng av det utan det är mer ett praktiskt övervägande. 

Du har pratat om att kanske spela in en ny version av Swoon också?

- Hahahaha! Jag tänker på det varenda dag!

Gör du?

- Ja! Ja! Ja! Och jag berättar det fortfarande för folk. Jag ska berätta vad jag har gjort - jag rotade fram alla mina anteckningar om Swoon. Jag hade glömt en massa ackord från den, så jag är tvungen att lista ut allt igen. Jag satte upp en kamera och spelade in mig själv när jag spelade gitarrdelarna innan jag helt glömde bort hur man gör det. Jag tror att jag har en videoinspelning av mig när jag spelar I Never Play Basketball Now, som ju har en miljon ackord bara under de första en och en halv minuterna.

Det finns rykten om att fler remastrade album är på väg efter I Trawl the Megahertz? Det vore väl ett bra tillfälle att lägga till några nyinspelade versioner som bonusspår. 

- Exakt, det var precis vad jag har tänkt på. Har du sett den där klippet där jag spelar ett fragment av låten America? Det är bara jag som spelar något jag skrev när Donald Trump just hade blivit vald, en sorts politiskt uttalande som försvinner rätt snabbt. Jag satt framför en Samsung tablet och spelade in mig själv sjunga den helt tystlåten. Jag kanske skulle göra några Swoon-låtar på precis det sättet, som att du tjuvlyssnar när jag spelar för mig själv hemma. Så kanske jag gör. 

Det låter fantastiskt. 

- Tack! Det är den sortens inspelning som många skulle tycka inte låter så bra. Jag tycker att det är väldigt intressant att jag har sett eller hört olika sådana inspelningar på internet, du vet, demos med The Beatles eller John Lennons hemmainspelningar. De låter allihop precis som vem som helst låter hemma. Någon som plockar upp en gitarr och det låter lite ruffigt. Man träffar en del toner och inte andra. Så låter alla som håller på att arbeta med en låt, och jag kanske gör något i den stilen. 

Det är verkligen motsatsen mot I Trawl the Megahertz, med orkesterverken och sina stora och väldigt vackra ambitioner. Men du har sagt till journalister att du inte tycker att du riktigt lyckades med det du ville?

- Jag kan verkligen förlora mig själv i de inspelningarna, och jag tycka att det är väldigt vackert. Men när tiden går börjar jag se vad jag borde gjort annorlunda. Jag borde nog behålla det för mig själv, men… du vet, jag är väldigt självkritisk. Det är som att bort baksidan på en vacker klocka, för att undersöka hur den fungerar. Men genom att göra det får man klockan att vara lite mindre vacker. Som kompositör gillar jag att göra just det, jag gillar att ta bort baksidan på klockan för att undersöka innehållet. Det är mitt sätt att arbeta. 

Paddy McAloon har nämnt Gavin Bryars som en inspiration till I Trawl the MegaHerz, men samtidigt konstaterat att han kanske inte riktigt förstod det just när han gjorde inspelningarna.

- Jag inte kan minnas hur jag råkade på Gavin Bryars musik - kanske var det min bror som nämnde det?. Men långt efter att jag hade gjort I Trawl the Megahertz förstod jag att det där med de där utdragna noterna som rör sig runt runt i långsamt växande stråkarrangemang, samplade röster - Gavin Bryars arbetade med en loop av en man som sjunger på gatan och jag använde fragment av röster, även om det inte är återkommande repetitioner. Jag började fundera på om jag på någon nivå hade använt Gavin Bryars stycke Jesus Blood Never Failed Me Yet som modell för det jag gjorde. Men det var inte medvetet. 

På samma sätt finns det repetitioner av textrader i I’m 49

- Det är sant. De fungerar som någon sorts refräng där. När man repeterar samma rad om och om igen blir det antingen lustigt eller allt mer sorgesamt. Just i I’m 49, den stackars killen - haha, jag skrattar åt det, men egentligen är det bara sorgligt. 

Verkligen. Det blir bara allt sorgligare för varje gång textens huvudperson besvarar påståendet att han faller i bitar med ett svagt ”yes”. det är hjärtekrossande. 

- Hahaha! Verkligen. Mörk humor, Patrik, mörk humor! Det är som med mitt hörselproblem - ibland återstår det bara att försöka skratta åt eländet. ”Vad förväntade du dig, hemska saker drabbar de flesta någon gång i livet”. Jag har nog alltid försökt förhålla mig stoiskt till sådant. 

Du har sagt om I Trawl the Megahertz att det ”verkar” vara ett porträtt av en kvinna som försöker förstå sitt liv via utvalda minnen”. Du säger att det verkar vara det, inte att det faktiskt är just det.

- Precis. Det verkar vara det, eftersom det är fiktion. Det är också min uppfattning om hur någon skulle kunna tänka. Men jag är ju man, och jag använder en kvinnas röst. Jag kände mig mer som en dramatiker, på något konstigt sätt. Hennes karaktär utvecklades för att jag ville kombinera hyperromantiska och impressionistiska fraser som inte nödvändigtvis berättade en komplett historia men förmedlade ett intryck av en person. Medan jag arbetade med det fick det ett eget liv. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med, jag funderade på om den här kvinnan jag beskrev talade om sina egna ungdomsupplevelser. Var hon medelålders, är hon fortfarande ung eller är hon en gammal dam? Jag var aldrig riktigt säker på den text hon levererade, eller vart den var på väg. Jag försökte också dölja det faktum att mycket av det handlade om hur jag reagerade på omvärlden. Så det var en komplicerad process, med en kvinnas röst och hon låter som om hon beskriver sin värld. Men orden är inte Yvonne Connors, det är mina ord och min sammansättning. Därför valde jag att vara väldigt vag när jag beskrev att det verkar vara en kvinnas tankar. Blir det begripligt?

Vad säger Yvonne Connors? Har hon hört den remastrade återutgåvan?

- Jag vet inte. Jag har inte träffat Yvonne sedan kanske 2002. Jag kände henne knappt, hon var vän med min hustrus vän och tog kontakt med mig för att jag sökte någon med amerikansk eller kanadensisk röst. Hon är en mycket trevlig kvinna, men jag känner henne inte egentligen, så… Jag borde nog försöka spåra upp henne, jag känner någon som förmodligen känner henne. Förmodligen har hon flyttat tillbaka till Kanada. Visst borde hon finnas på Facebook?

Den cut-up-teknik du använde för I Trawl the Megahertz med samplade radioröster över musiken påminner om hur Brian Eno och David Byrne arbetade med My Life in the Bush of Ghosts. Känner du någon slags släktskap mellan den skivan och I Trawl the Megahertz?

- Jag är ju väldigt medveten om Brian Eno och det han gör. Men jag har aldrig varit något större Talking Heads-fan, vilket kan låta löjligt eftersom det finns band som jag inser att jag borde gilla. Jag är medveten om det, men jag tycker att det tidiiga avantgardet, på 1960-talet, kanske gjorde mer spännande saker med den tekniken. Det första jag hörde i den vägen - och som jag fortfarande tycker är det mest anmärkningsvärda - är ett stycke av Karlheinz Stockhausen. Gesang der Jünglinge. Känner du till den? Han arbetar med en kör av skolpojkar, och så klipper han i de tejperna och använder en oscillator i sin studio i Köln. Jag hörde det första gången när jag var tonåring, och jag tycker fortfarande att det är ett säreget och mycket vackert musikstycke. Min uppfattning om cutup-tekniken med röster kommer därifrån, från väldigt tidigt i min eget liv. Jag tycker väl inte att jag arbetar i någon nytt område - det är en beprövad metod. Men den var ny för mig. Det var något jag länge hade lovat mig själv. När jag började göra musik visste jag inte att jag skulle komma att skriva så melodiska stycken. Jag trodde att jag skulle vara mer av en avantgarde-kompositör. När jag började fanns det en del av mig som tänkte att ljudmanipulation och ljudcollage skulle bli de områden jag kunde bli riktigt bra på. Men jag gled bort från det när jag upptäckte att jag hade talangen att skriva en låt. Det tog mig lång tid att hitta tillbaka till ett sådant avantgarde-arbetssätt. 

Och nu innebär det att du behöver hitta någon sorts balans mellan uttrycken. I en ny intervju säger du att du önskar att du hade en hel låtlista med traditionella explicita poplåtar. 

- Hehe. Jag har inte hunnit läsa den intervjun än, men jo, jag sa något sådant. Jag önskar att jag hade en hel radda låtar som Jumpin’ Jack Flash, låtar med bara några ackord. Men nu kan jag ju inte spela dem live hursomhelst, så vad spelar det för roll?

Rykten säger att ett nyinspelat album är klart och på väg att släppas ganska omedelbart. Stämmer det?

- Det stämmer. Den har en fransk titel, den heter Femmes Mythiques. Mytiska kvinnor. Jag spelar fortfarande in. Så sent som igår faktiskt. Förhoppningsvis kommer den i slutet av året. Om inga ytterligare öronkatastrofer tillstöter.  

 

Prefab Sprouts I Trawl the Megahertz (Sony) finns ute nu.

 

Foto: Tom Sheenan

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!