Mångkonstnären I.B. Sundström har samlat på dödsrunor i tio år. Resultaten blev en diktsamling som fångar det omöjliga i att sammanfatta en människas liv efter att hon har gått bort.
Han kan kännas igen från banden Pascal och Weils och duon Skriet. Isak Sundström, känd under heteronymen I.B. Sundström, debuterade som författare med novellsamlingen Till slut fick jag ont i mina ögon (2005) och gick sedan över till romanformatet i sin andra bok Buren (2008). Nu är han aktuell med diktsamlingen Vi är många som har berörts i djupet av våran hjärtan. Boken tar avstamp i svenska dagstidningars nekrologer och är fylld av minnesteckningar över människors liv. Trots det är sorgen märkbart frånvarande. De avlidnas karriär, goda ledarförmåga och stora golfintresse är det som verkar bli kvar när ett helt människoliv ska bli till några rader.
Jag anländer till galleriet på Tjärhovsgatan 19 och får genom fönstret syn på en figur med blekt hår som pratar i telefon. Han signalerar att jag ska stiga in. Väggarna i galleriet täcks av Isaks beigefärgade textildukar som är utsmyckade med broderade landskap och varelser. Han lägger på luren och vi hälsar ordentligt.
– Jag tänkte gå ut och röka, men du kan hänga med så kan vi prata där ute, säger Isak.
Vi slår oss ned på en bänk utanför galleriet. Isak tänder en cigarett och börjar med att på förhand ursäkta sig för att han är så dålig på att prata. Men det dröjer inte länge innan orden börjar flöda ut som en porlande ström. Jag undrar hur idén till textsamlingen föddes.
– Jag samlade på nekrologer ganska länge, i tio år ungefär. Framförallt nekrologer som var skrivna av företag, där människor representerades genom företaget de jobbade på. Jag var lite inspirerad av Spoon River-antologin av Edgar Lee Masters, som är en slags samling av korta gravskrifter från ett fiktivt samhälle med en kort text om varje person i den här staden. Min bok är både dokumentär och fiktiv eftersom jag har blandat ihop alla livsöden. De har vävts ihop och på ett vis blivit till fiktiva människor.
"Det sista han gjorde här i livet var att läsa in företagsnekrologer"
Textsamlingen var först ett ljudkonstverk som lästes upp högt, hur gick det till?
– Jag lät golfkommentatorn Göran Zachrisson och skådespelaren Stina Ekblad läsa in texterna och sedan spelades det upp på Odenplan här i Stockholm och på Borås konstmuseum. En månad efter att Göran läste in texterna så dog han. Men jag tror han hade sett det som komiskt att det sista han gjorde här i livet var att läsa in företagsnekrologer. Han hade en väldigt rolig slags galghumor.
Varför är nästan alla karaktärer i diktsamlingen affärsmän, myndighetspersoner eller jurister?
– Det var dem som jag intresserade mig för eftersom de var representerade genom sina företag. Sedan är det också en fråga om vilka som får de här texterna skrivna om sig, och då är det övervägande män med högre positioner. Jag fastnade för det här desperata och krampaktiga i att vilja bli ihågkommen för att man var en bra försäljningschef på ett företag – det berättar någonting om vad som anses vara ett värdigt liv. Det är som att människorna lyser med sin frånvaro. Jag vill inte riktigt heller att det ska framstå som ironiskt, utan det handlar om det omöjliga i att beskriva en människa som man har haft nära. Man minns dem på ett sublimt sätt, som inte alls har att göra med vad de gjorde – för mig i alla fall. De uppenbarar sig med helt andra förnimmelser, säger Isak medan han fimpar cigaretten och snabbt fiskar upp en andra.
Och varför spelar alla döda golf?
– Det verkar vara som att golfbanan är ett slags dödslandskap där de här företagsledarna befinner sig precis innan de dör. En intressant koppling är att golfbanor liknar ett romantiskt måleri av så kallade Arcadia-landskap. Det var alltså motiv som föreställde en form av paradisisk tillvaro som man kom till efter döden. De här tavlorna påminner väldigt mycket om golfbanor, så att man skulle också kunna tänka på golfbanor som dödsriken där man hamnar efter att man dött. Och det är ju värsta skräckscenariot – att hamna på en golfbana efter det här livet.
Du har arbetat som kistbärare, och jag har även hört att du gillar att besöka kända människors gravar när du är utomlands.
– Jag tycker att kyrkogårdar är vackra och komiska.
Komiska?
– Ja, med de här stenarna som man ställer upp där i någon form av försök att minnas folk. Man kan tänka sig det finns tre faser av att dö, kanske framför allt när det kommer till en sekulär död. Först dör kroppen och slutar fungera. Nästa fas är att man slutar prata om människan som har dött. Den sista fasen är att det inte längre finns någon som minns den överhuvudtaget. Det händer ju på kyrkogårdar också. Med tiden blir det vanligare och vanligare att det inte är någon som tar hand om graven för att det inte längre finns någon anknytning till människan som har dött. Det tycker jag är ganska vackert, att man försvinner som ett slags stoft.
Isak berättar om när han arbetade som kistbärare.
– Man samlades i ett garage där likbilarna stod, och så fikade man lite där i garaget. De flesta var äldre. Och alla var så torra – innan man åkte ut på uppdrag så kunde de säga ”kan du hjälpa mig att borsta av mjället på ryggen?”. De borstade alltså av mjäll från kavajerna på varandra. Sedan åkte man ut på olika begravningar. En gång var det så dråpligt – det var en anhörig som skulle sänka ner kistan i marken – och så var hon så nervös att hon tappade en lina så att kistan ramlade upp och ner.
Spännande. Det verkar som att du tänker ganska mycket på döden, är det ett tema som du bearbetar genom olika konstformer?
– Jag vet inte, det skulle jag nog inte riktigt säga. Men jag tycker det är skrämmande att tänka att jag till exempel skulle återfödas och hamna i en annan värld som kanske är ännu värre och jobbigare än den här världen. Jag skräms också av tanken att det bara skulle bli svart. Jag vet inte om det handlar om den här boken egentligen men jag tycker att hela samhället är ett slags nekrofilt samhälle som är besatt av död.
På vilket sätt?
– Bland det folkligaste som finns är mord, våld och död. Det är som en folklig kultur kan man nästan säga. Och just att människor söker sig till och dyrkar döden mer än livet – för att det är mycket bekvämare – det tycker jag är väldigt tråkigt egentligen.
Skulle du då säga att din bok snarare handlar om livet än om döden?
– Nej, boken handlar mycket om ett slags omöjligt försök att beskriva människan. Jag tror att det är vad den främst handlar om – för mig i alla fall. För andra kanske det handlar om något annat.
I tidigare intervjuer har du varit inne på att du vill gå bortom det personliga, att det bara är då vi verkligen kan komma varandra riktigt nära.
– Boken representerar just personligheter, inte människor. Man kan säga att den också kretsar kring att det finns en tro på personligheten i samhället där personen blir mer och mer till ett slags projekt och varumärke. Man är en person – om man tänker på skillnaden mellan personligheten och människan. Ofta när man skriver om döda människor skriver man ”han var en stor personlighet” och så vidare, och det är något som det har blivit mer av tror jag. Övertron på personligheten.
Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan kommer ut den 16 februari på Teg Publishing.
