Hurula: “Jag har aldrig sett på min röst som en röst”

Det nya albumet är ett steg från punken han härstammar från, men de sociala problemen som format Hurula går inte att undgå.

Onsdagen den 9 mars spelar 41-åriga Robert från Luleå på Cirkus i Stockholm. Biljetterna är nästan slutsålda, den alkoholfria ölen är det innan spelningen ens börjat. Publiken bär mer rutigt per kapita än någon annanstans i Sverige, undantaget några välsorterade Carlingsbutiker. I den förhållandevis korta kön till den slutsålda ölen hålls två separata diskussioner om de höga dieselpriserna. Några högt uppsatta socialdemokrater står i publiken och besöker logen när giget är slut.  Robert Hurula står mitt på scenen, men belysningen är inte på honom utan bakom honom och på allt runtomkring. Raderna längst fram håller upp händerna mot slutet. Han går fram till var och en och skakar hand. Hurula gör det svårt, men ändå oundvikligt, för fansen att se honom som stjärnan.

Han spelar två låtar från nya skivan Ingen är kär i år och andra sånger. Någon vecka senare har han hunnit bocka av ännu några svenska städer på turnén och berättar om de många sakerna som fascinerar honom. Han berättar också att till den här skivan har han velat vara Sångare med stort S. 
– Jag blev mer och mer fascinerad av sångare. Jag har aldrig känt mig som en sångare. Jag har aldrig sett på min röst som en röst ens. Jag har inte tänkt på det, jag har tänkt på det som ett sätt att få orden att vara i musiken på något sätt. Jag har aldrig känt mig som en sån här sångare. När jag skrev den här skivan och jobbade ihop med Björn (Olsson, reds. anm.), väldigt tätt, så kändes det enklare att stå lite på sidan av och tänka på skivan som att “det här skulle kunna se ut och kännas som en sångares skiva på något sätt.”

Han fortsätter: 
– Jag ville nästan att det skulle kännas som att jag inte var så himla delaktig i skivan, fast jag är ju det. Jag är jättedelaktig. Men jag ville att det skulle kännas som att man lyssnade på någon som bara gick in och sjöng låtar och gick vidare och gjorde något annat den dagen.

"Få det att låta som att det är jag, fast gör det du"

Skivan spelades in i stjärnproducenten Björn Olssons studio på Tjörn, eller ”Rust” som det heter på Orust. Björn spelar många instrument på skivan.
– Jag spelar också. Och andra. Både jag och Björn är så här “nä spela du”, “nä gör det du!”, ingen vill liksom kliva in och säga “jag gör det” . Och han spelar gitarr åt andra hållet. Han är vänsterhänt, det finns ingen gitarr jag kan använda i hans studio. Jag orkar inte ta med mig en gitarr helt enkelt, när jag åker dit. Ganska ofta har det varit rent tekniskt så att jag bara bad honom spela så som jag skulle ha gjort. Få det att låta som att det är jag, fast gör det du. Den här skivan vill jag bara vara en sångare, så gör det du. 

Även om gitarren kan låta som Hurula är det ingen som kan skriva texter och sjunga dem som han kan. Temana är allvarliga och skildrar ofta den mörka verkligheten som Roberts uppväxt var. Nya albumet är lättsammare och längre från punken han härstammar från, men de sociala problemen som på sätt och vis format honom går inte riktigt att undgå.

Mycket av tiden du skildrar i din musik var 90-talet, tidigt 00-tal, och hela din musikkarriär har varit efter det. Gör avståndet att det blir lättare eller svårare?
– Jag ser det inte som att det bara handlar om något jag upplevt för länge sedan. Jag kan känna att i många fall kan vissa typer av trauman vara att det är svårt att släppa saker. Vissa känslor är svåra att gå vidare från för att de är så formande. Man har blivit på ett visst sätt på grund av en massa saker och då kan det finnas en massa frustrerade känslor som visar sig i nutid. Jag försöker liksom skriva alla möjliga typer av låtar, men de som blir kvar och väljs ut till skivor är ofta de som bränner till i någonting ogenomarbetat. Vissa låtar låter kanske mer som att de handlar om en känsla jag hade för skitlänge sedan, mer än att det kanske är gemenskapen med människor som gått igenom samma saker som har samma spår i sin bakgrund och i sitt nutida jag. 

Skivans första singel heter Otrygg provanställning, något Robert har och i princip alltid har haft. Först vid rullbandet på stålverket i Luleå, och idag som bokstavlig gigarbetare med internationella turnéer (nå, en spelning i Oslo).
– SSAB var tryggt, men otryggt i mental hälsa. Hela den grejen kände jag väldigt starkt att när jag jobbat med saker jag inte trivts med så blir jag sämre och sämre på mitt jobb. Det hade jag inte mått bra av om jag hade varit kvar där nu. Med det sagt har jag kompisar som jobbar kvar som mår bra och har det bra.

SSAB har ett projekt som heter Hybrit som framställer stål utan kol. Har du några tankar om det?
– Säger du det! Jag kan säga att när jag jobbade där så jobbade jag inte med framställning av stål eller järn. Jag jobbade med fönsterbleck och takplåtar. Men många av mina kompisar jobbade i gjutjärns, eller där de smälter och häller. Där många har dött för övrigt, i olyckor. Men jag har inget att tillägga om själva processen på SSAB för jag vet väldigt lite om den. Eller jag kan säga att jag hoppas verkligen att de lyckas göra all plåt i framtiden utan kol.

Vi har båda varit med i löpbandsolyckor. Min var i och för sig självförvållad, när jag fastnade efter att jag ville se hur snabbt löpbandet kunde vara. 
– Mitt var mer ett arbetsmiljöproblem. Det var inte motion, det var mer produktion.

Om man bortser från arbetsolyckorna, saknar du att ha en 9 to 5?
– Ja, det kan jag faktiskt sakna ibland. Jag trivs med det jag gör som fan. Jag mår bra av att sitta och göra bilder och låtar men under pandemin så kände man ju att det här börjar bli löjligt, att sitta och göra låtar och inte veta hur man ska kunna betala hyran. Jag har mått skitbra av vissa fysiska arbeten jag har haft. 

Klassklyftorna är närvarande och skildras på ett oerhört tillgängligt vis. På nya skivan är det kanske allra tydligast i låten Våldsam busshållplats.
– Jag tycker att det känns som en fortsättning på just klyftkänslan, att dåliga områden har blivit det av en anledning. Till slut så blir det bara en våldsam busshållplats där ingen går av.

Det här albumet handlar, namnet till trots, också om hur mycket du älskar din fru. Det känns väldigt osannolikt att du kommer skriva ett regelrätt breakup-album.
– Det hoppas jag verkligen inte att jag ska behöva göra någonsin faktiskt.

Hurula blandar hårda melodier och en rockig scenpersona med en mjuk personlighet och allt mer varsamma texter. Det punkigare livet han en gång ledde är nu länge sedan, men vissa bitar finns kvar. Till Musikhjälpen 2014 auktionerade han ut en tavla målad med sitt egna blod. När jag av ren nyfikenhet frågar hur han utvann det svarar han att han skar sig i fingret. Han håller upp det vänstra ringfingret och pekar lite ovanför vigselringen.

Ingen är kär i år och andra sånger släpps den 13 maj, men redan på Valborgsmässoafton spelar Hurula på Åre Sessions.