Hurula: “De som lyssnar har blivit min klagomur”

12:48 21 Oct 2020

På nya skivan Jehova letar Hurula efter någon slags magi i livet.

Robert Hurula rundar hörnet till Smålandsgatan där jag väntar på honom. Efter de vanliga hälsningsfraserna drar jag i dörren till den anrika Konstnärsbaren, men det är låst. Oroligt söker vi upp barnen på Google och intygar varandra om att de borde öppna nu. Jag börjar bli stressad över situationen när en bartender släpper in oss i värmen men talar om att han inte öppnar förrän om 30 minuter, men att vi kan slå oss ner så länge. En ny oro gror; kan vi ändå beställa öl? Efter en stunds väntan får vi våra glas och kan luta oss tillbaka.

Sist jag träffade Hurula var i februari 2019 i samband med hans förra skiva Klass. Idag är han aktuell med Jehova, en skiva som bär på mer hoppfullhet än det vi hört tidigare och agerar motpol till den förra.
– Förra skivan hade många dogmer och fokuserade på en typ av berättelse. Jag glömde nästan bort låtarna eftersom jag mest tänkte på texterna och vad de skulle säga - allt var ett statement, med omslaget och att allt var så dokumentärt. Det varviktigt för mig att skildra en verklighet. Såg ganska snabbt kände jag att jag hade gått lite långt in i det och behövde ett abrupt slut. Jag ljög för skivbolaget när jag bara hade några låtar klara och sa “jo men jag har skrivit en ny skiva, nu kör vi”.

 

"Jehova skulle vara färggrann och filmisk."

 

Vid första anblick är det lätt att missta Jehova för en religiös skiva, men ganska snabbt framgår det att låtarna handlar om Hurulas längtan efter tröst och trygghet snarare än kristendomens lära. Under sin musikaliska karriär har Hurula tampats med demoner från barndomen och på Jehova försöker han hitta vägen ut ur trauma.
– Man kanske har en andlig kvot att fylla men jag har ingen Gud på det sättet, så jag tror att min andlighet tar uttryck i låtskrivning och att de som lyssnar har blivit min klagomur. Det känns fint att ha en plats att rikta mitt jämrande på något sätt. Det har blivit betydelsefullt för mig.

Det finns tydliga teman på skivan som behandlar tröst, tecken som en vilsen själ letar efter och viljan att må bättre. Och trots att musiken inte kan misstas för någon annans än Hurulas så finns det hoppfulla ljusglimtar.
– På mitt sätt, för helt soligt kan jag tydligen inte göra, skrattar Hurula. Om klass var dokumentär, ful och naken ville jag att Jehova skulle vara färggrann och filmisk.

Vad är din relation till religion? Har du vuxit upp religiöst?
– Nej, helt tvärt om. Jag kände ingen som ens hade föräldrar som trodde på Gud. Lite senare, i mitten av 20-års åldern började jag träffa lite folk som kom från religiösa hem och det blev en väldig kontrast för mig. En del av mig kunde nästan känna en avundsjuka, det hade varit så skönt att kunna rikta allting till någon högre makt, men samtidigt har det känts så främmande för mig.

 

"Jag har fortsatt peta i såren"

 

Trots att tron inte kom hemifrån har han lyckats förmedla det genom sin musik. Hurulas låtar har egenskapen att nå ända in till lyssnarna och hans personliga berättelser har skapat stor igenkänning hos många.
– Folk verkar vilja berätta sina egna historier och tunga upplevelser, och det ser jag som något väldigt fint. Det betyder väldigt mycket att musiken har nått fram så pass, men det kan vara tungt att ta till sig allt. Det är modigt och så jävla vackert att så fort folk ser mig känner de att de måste berätta om sitt mörka förflutna.

Under vårt samtal berättar Hurula om att det finns en version av honom som folk tror att de känner, men att det är oundvikligt eftersom han själv valt att skriva så personliga texter.
– Varför ska jag hålla på och hitta på fiktion när jag faktiskt har en historia. Lite så känner jag. Och jag mår lite lite bättre av att försöka bearbeta mig själv genom det på något sätt. Så jag har fortsatt peta i såren men för att behandla ljuskällan bort från mörkret blir det några slags kärlekshistorier. Ibland är trauma och kärlek skilda händelser, och ibland går de ihop, och det är de stunderna som inspirerat mig.

 

"Jag försökte skriva om ett av mina jobbigaste trauman"

 

 

De kärlekshistorierna som Robert Hurula syftar på återfinns på tre spår, Arvet, Sjuk av kärlek och på singeln Änglar.
– Jag skulle kunna berätta exakt, men vill man det?

Jag står på mig.
Änglar är lika mycket en begravnings-hymn som den är en kärlekssång. Sjuk av kärlek och Arvet är för mig lite mörka låtar förklädda i popmelodier. I synnerhet den sistnämnda som är den text jag kanske är mest nöjd med för att anslaget var så stort i det att jag försökte skriva om ett av mina jobbigaste trauman som rör trygghet i min barndom. Jag försökte beskriva en kärlekshistoria som jag drabbades av.

Hurula fortsätter:
– Eftersom jag inte kommit från en grundtrygg uppväxt så har jag nog letat efter en grundtrygg relation. Jag hittade rätt jävligt tidigt, men sen har det såklart varit snårigt på andra sätt. Ofta kunde jag känna att jag inte hittade orden. Mycket handlar om sårbarhet och självhat, att man är så hård mot sig själv och att man straffar sig själv gentemot varandra, istället för att fatta att man förtjänar att vara lycklig tillsammans.

 
Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!