I Att omfamna ett vattenfall skriver Ida Therén om blicken på kvinnan, drömmar och gränsen mellan våld och skönhet. Genom två berättelser som utspelar sig med 100 års mellanrum är boken både en uppgörelse med den mytomspunna musa-rollen, och ett utforskande av på vilka sätt den existerar än idag.
Ida Therén är kulturskribent och litteraturkritiker. Hon skriver primärt för SvD, men har precis som många andra ett förflutet på Nöjesguiden, Nu har hon släppt den hyllade debutromanen Att omfamna ett vattenfall, och jag är som vanligt nyfiken på hur det känns.
– Det finns ett zenbuddhistiskt uttryck som lyder ”Innan upplysningen: hugg ved, bär vatten. Efter upplysningen: hugg ved, bär vatten”. Tyvärr är jag inte upplyst än, men i övrigt det är ju lite samma. Det här är det femte färdiga romanmanuset jag skrivit, de andra har blivit refuserade. Innan detta gick jag upp, tänkte och skrev. Nu är debutboken ute och jag går upp, tänker och skriver. Men jag känner mig samtidigt så otroligt lättad, att äntligen få vara med. Lite som att ha repat för en pjäs i halva livet och äntligen få vara med på föreställningen inför publik.
Hur vill du beskriva boken, vad handlar den om?
– Den fina, aviga, gränsen mellan våld och skönhet. Och en uppgörelse med musa-genimyten, som är själva essensen av patriarkatet. Den där kvinnan blir betraktad och ska behaga, och mannen får diktera, beskriva, och vara den som sätter ord på sanningen. Idén om att bara vissa är ”genier” och resten ska hålla käft och lyssna tror jag är otroligt skadlig, och har hämmat mycket skapande och idéer som hade kunnat bidra till att jorden blev en bättre plats.
Boken berättar två parallella historier. Vi får bekanta oss med June Mansfield, en judisk kvinna som emigrerade från Rumänien till New York med sin familj tidigt 1900-tal. Hon drömmer om det extravaganta fria livet och att bli skådespelare. Hon inser hur hennes skönhet och kropp kan hjälpa henne, och börjar försörja sig som dansare. Hon träffar den aspirerande författaren Henry Miller, de åker till Paris i början av 30-talet och inleder båda en relation med författarinnan Anaïs Nin. Den livliga June fungerar som musa för dem. Vid sidan av gestaltningen av de historiska karaktärerna finns också ett fiktivt berättarjag, en ung kvinna i vår samtid, som även hon vill skriva en bok om June.
Alla vill skriva om June Mansfield, vad är det med henne som är så fascinerande?
– Hon är så otroligt karismatisk, var verkligen en it-girl i 1920-talets New York. Ibland kallades hon ”drottningen av the Village”. Hon kände alla och inspirerade otaliga författare, inte bara Henry och Anaïs utan även exempelvis poeten Maxwell Bodenheim, som typ var The Villages Elis Burrau. Hon är rolig, skarp, sexig och skapar hela tiden sin persona i förhållande till betraktaren. På så vis blir hon oändligt fascinerande, eftersom man vill greppa efter kärnan bakom förklädnaderna.
Du pendlar mellan berättelsen om June och den om samtidsjaget, och det finns en hel del likheter dem emellan. Hur förhåller sig berättarjaget och June Mansfield till varandra?
– Det skiljer nästan hundra år mellan dem, men många utmaningar man ställs för som kvinna i möte med patriarkatet är detsamma. Det är fortfarande svårt att som kvinna leva ett fritt liv, helt på sina villkor. Samtidigt som det är otroligt mycket lättare nu. Så det är väl lite det som är romanens hopp, att man kan se att samtidsjaget har ett alternativ, på ett annat sätt än June hade på 1920-talet.
Samtidigt känns det som att samtidsjaget är mindre fritt än June, som ändå i mångt och mycket dikterade sina egna villkor i sina relationer. Samtidsjaget tillåter och svarar på männens åtrå, fastän hon egentligen inte vill. Varför gör hon det, om hon nu har ett val?
– Samtidsjagets livsmotto är ”Why not?”. Hon vill uppleva, leva som i en roman, se vad som händer om hon testar gränsen. Och det är ju den där gränsen i tillvaron som kan vara så spännande. När allt kan hända, eller man faller pladask. Det finns ju två sätt att ta sig an kunskap på, att tänka sig till den eller att uppleva den. Jaget söker erfarenheten för att förkroppsliga sina idéer. Allt vi gör är inte logiskt, eller moraliskt korrekt för den delen. Det är den där gråzonen jag är intresserad av.
Du har skrivit mycket om kvinnlighet på olika sätt, om sexualitet, moderskap och systerskap. Hur ser du på de 100 år då boken utspelar sig, vad har hänt?
– Jag brukar säga att jag skriver om den feminina upplevelsen i dess olika former, oavsett om det handlar om moderskap, konst eller kultur. Det jag syftar på är inte just att vara kvinna, utan de feminina värdena med intuition, medkänsla, att våga känna efter och att respektera natur och människor, i motsats till de maskulina värdena, som karaktäriseras av prestation, mätbarhet, tävlan och hierarki, att köra över allt till vilket pris som helst. Som jag ser det har vi alla olika proportioner feminin och maskulin energi i oss. Men i vårt samhälle finns det ju en besatthet av det maskulina. Medan det feminina anses värdelöst, nästan pinsamt och löjligt. June är nästintill en urkraft i sin roll som musa, och det skapar en intressant dynamik.
Vad inspirerar ditt skrivande?
– Det lite trasiga, som läkt och blivit vackert på sitt unika vis. En kantstött vas som lagats med guld.
