Hamada skildrar det övergivna och isolerade sahrawifolket mitt i den steniga Saharaöknen. Filmen regissör Eloy Dominguez Seren har följt de tre vännerna Sidahmed, Zaara and Taher i deras vardag i Västsaharas flyktingläger.
Under sin barndom i spanska Galicien fick Eloy ett intresse för flyktingområdena i Västsahara, ett område som tidigare var koloniserat av Spanien. Intresset skulle komma att väckas till liv igen 2014, när Eloy bor i Stockholm och hör talas om att en filmskola i flyktinglägren i Västsahara söker filmlärare.
– Jag sökte som volontär och sa upp mig från mitt dåvarande jobb. Jag jobbade där i två månader, vilket var maxtiden för volontärer. Sen åkte jag tillbaka, och så höll jag på i fyra år.
Idén till att göra en egen film började i klassrummen på skolan i flyktinglägret. Eloy gav eleverna uppmaningar att filma egna snuttar på fem-sju minuter och passade då på att själv spela in klipp. Han blev fascinerad för bilar och dess betydelse för människorna i flyktinglägret.
– När vi visade våra filmer startades en diskussion bland eleverna om deras passion för bilar. Samtalet ledde till djupare frågor om minnen och familj. Alla har bil men ingen kan ta sig någonstans. De är begränsade av ökens osynliga gränser och det är inte heller lagligt för dem att ta sig ut.
Flyktinglägret ligger på gränsen mellan Algeriet, Västsahara, Mali och Mauretanien, och människorna hålls isolerade av gränspatruller, minfält och en militär mur. Eloy kom under sin tid i lägret väldigt nära människorna i det.
– Jag visste att detta var ett väldigt utsatt område och att det rent fysiskt är väldigt rufft. Men trots detta fanns det en väldig energi och filmen lyckas skildra humorn och gästfriheten hos människorna. Vår relation var baserat på tillit och vi byggde väldigt intima relationer, där filmen och filmskapandet bara utgjorde en liten del.
För fyra år sedan gjorde Eloy filmen Ingen ko på isen, som handlar om Eloys egen emigrering från Spanien till Sverige. Både den och Hamada skildrar identitet och dess koppling till plats och ursprung, hur kommer det sig att du fastnat för just det temat?
– Jag kommer från Galicien som är ett community som huvudsakligen består av emigranter. Det har varit olika generationer av emigranter, min mamma växte upp i Galicien men hennes föräldrar bodde i Holland och jobbade. Jag tror det har påverkat hur jag ser på immigration och emigration.
Många av de äldre i flyktinglägret är födda i Västsahara och är därför födda som spanska medborgare och talar spanska. De yngre har däremot aldrig sett sitt land, de har bara hört historier eller sett bilder på internet. Det är ett drömland som de fått höra är deras.
– Det är problematiskt för du växer upp på en plats och får konstant höra att du inte tillhör den. De identifierar sig med en plats, ett land, som de inte kan greppa.
Hamada visas under Tempo Filmfestival i Stockholm och har tagits in på biografer runt om i landet. Den har tagits in till Internationella dokumentärfilmsfestivalen i Amsterdam, världens största filmfestival för dokumentärfilm.
– Det är en väldigt liten film med ett litet team, jag filmade och gjorde allting själv på plats. Jag är så glad för vårat mål var att synliggöra denna konflikt och folket i den. Reaktionerna har varit starka, den väcker mycket diskussioner. Många känner en väldig stark empati för personerna i filmen. I slutändan handlar filmen om att vara ung och att möta en osäker framtid.
