Hedda Stiernstedts claim to fame Vår tid är nu går snart i graven, men hennes karriär spirar vidare. För Nöjesguiden berättar hon om barnsligheten i att bara söka till scenskolan en gång, hur hennes Mina Vänner-bok skulle se ut 2020 och framtiden som manusförfattare.
Vad har du för dig just nu?
— Under 2020 har det såklart varit speciellt. Nu har jag varit på en produktion i Norge, men det var en lång tid där jag…jag skulle ta en paus, det hade jag tänkt sen länge, men den blev längre än vad som var planerat. Det har väl varit en tid för reflektion och utvärdering. Jag tror att jag lite känner att mitt år började nu i oktober. Nu sätter det igång och jag får tillbaka en framåtrörelse. Jag var också ganska slutkörd i slutet av 2019, på ett positivt sätt, för jag älskar mitt jobb så mycket, men det blir ofta för mycket eller för lite. Det gick i 340 i fem år och sedan tog det stopp när saker blev inställda på grund av pandemin.
Vad gjorde du under pausen?
— Jag började skriva mitt sommarprat och så höll jag på med det jättelänge bara för att jag hade tid liksom. Jag bara skrev och skrev tills jag blev helt knäpp på det, men jag hade ganska kul med det. Nu är jag inne i en process där jag tänker mycket på typ… vad är den roligaste saken som kan hända härnäst? Hur kan jag vidareutveckla det här på ett positivt och bra sätt? Det är roligt att skriva, vad det än blir, och det var väldigt mysigt att skriva sommarpratet bara för att få feeling för det och hur jag kan bygga vidare på mig själv. Inte bara som skådis utan som människa och kreativt. I de här tiderna som är nu så tror jag att man måste hitta nya vägar för sig själv också.
Hur var processen med sommarpratet?
— Det var skitkul att göra. Jag tror att jag var ganska bestämd på att jag ville skapa ett verk istället för att sakta räkna upp mitt cv, eller berätta om något barndomstrauma. Ett verk låter så högtravande och jag vet inte om jag lyckades, men jag bestämde mig för att försöka nosa på en dramaturgi som kändes lite filmisk för att det är mitt jobb, men utan att tappa formen för sommarprat helt vilket ju är att man ska prata om sig själv. Ibland tänker man också att folk fattar vad man vill göra, men jag tror inte heller att alla gör det. Folk har nog en fast idé om att man ska berätta om något ledsamt som hänt en på något sätt. Jag kände att jag ville lämna den biten utanför så mycket som möjligt och fokusera på en berättelse, som såklart inte är hela berättelsen, och göra det till en typ coming of age.
Jag har läst någonstans att du alltid känt dig som en underdog. På vilka sätt har du gjort det?
— Haha har jag sagt det? Nä men jag tänker väl att det är en väldigt ooriginell känsla, det är så jävla många som känner sig som en underdog. Jag är också otroligt medveten om mina privilegier, förhoppningsvis. Jag försöker påminna mig om det som vit och straight och så vidare, men samtidigt har jag känt mig som en underdog för att jag rört mig i rum där folk varit mer… konventionella än vad vi var. Ibland tror jag att jag hade kunnat röra mig i rum där jag hade varit så jävla mycket mer bekväm eller passat in bättre. På något sätt har jag alltid lyckats hamna i fel sammanhang, fram tills att jag hittade skådespeleriet. Jag har känt att jag gick i fel skola eller på ett sätt var på fel tunnelbanestation. Fel person på fel plats. Hade jag varit någon annanstans så kanske jag inte hade känt mig som en outsider.
— På ett sätt tror jag också att den känslan för kreativa personer är jävligt närande och jävligt viktig för att man känner att man har driv att ta sig ifrån en plats och hitta sitt folk eller sin grej. Berätta sin uttjatade historia. Jag tänker att nästan alla människor känner sig som en underdog på ett sätt, men det var mycket att vi inte passade in där vi bodde när jag växte upp. Det betyder inte att det var en sorglig historia, jag tror bara att jag bodde på fel tunnelbanestation för hur vi levde våra liv. Det beror nog också på vad man menar med en underdog, tittar man på mig utifrån är det klart jag förstår att man inte ser mig som en underdog.
Klänning – Pellobello. Krona – Caroline Svedbom. Ringar – Caroline Svedbom, pfg Stockholm. Skor – Unisa.
Nej, mina spontana tanke när jag ser dig är inte ”underdog”, men jag förstår vad du menar.
— Ja, det är ju ingen ovanlig tanke, jag tror att de flesta känner sig missförstådda. Jag fattar att om man väljer att tolka uttrycket fel så blir man sjukt irriterad på att jag har sagt en sådan sak, för det stämmer inte överens med att jag är superprivilegierad på vissa sätt. Jag tror bara att jag tog väldigt lång tid på mig att hitta rätt geografiskt i Stockholm så att säga, rätt människor att omge mig med.
Och nu lever du något sorts drömliv?
— 2019, ja! Jag gjorde en intervju med Damernas Värld där jag var på omslaget som första person som inte var modell. Det stod typ stort ”Jag lever mitt drömliv”. Det var när jag och min kille bodde i en vindsvåning i Paris i en månad och skrev manus. Jag hade jobbat jättemycket och haft det gött, och Alexis friade till mig. Hela livet kändes typ: Det är bara härifrån till evigheten. Sedan kom 2020 och hela världen har suttit i morgonrock i sju månader.
— Det är klart att det finns stunder där jag frågar mig själv vad fan jag håller på med, ganska många såna stunder. Men samtidigt, ja, jag lever mitt drömliv för det här är mitt drömjobb och det är det roligaste jag vet. Jag har så jävla kul när jag jobbar och även när jag inte har kul och mår dåligt så är det här vad jag vill göra. Jag utmanas av det här jobbet psykiskt på något sätt som stimulerar mig så mycket. Även det jobbiga med det stimulerar mig på något konstigt sätt, för jag får bry mig om någonting så här mycket. Det känns så lyxigt att hela tiden vara med något man bryr sig så här mycket om. Jag brinner med hela kroppen när jag tänker på att jag får göra det här, för det är det bästa som finns.
Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit?
— Att jag vågade satsa på skådespeleriet, för jag velade så länge kring vad jag skulle göra med mitt liv. Jag är så himla glad att jag vågade göra det och därför försöker jag nu njuta när det händer bra grejer, lite så: Kolla, det gick. Det är jag mest stolt över, men också väldigt glad och tacksam över att ha möjligheten att göra det. Jag fattar att det är så jävla få förunnat att kunna jobba med något sånt här.
Har du tvekat under åren?
— Nej, när jag väl bestämde mig och kom igång har jag inte tvekat en enda gång. Då har jag varit väldigt målinriktad. Jag tvekade väldigt mycket inför det för att jag var rädd för ett misslyckande, antar jag. Jag tänkte också på ett sjukt sätt att det inte var för mig, att någon ska komma och berätta för mig att jag är värdig. Jag hade något mindervärdeskomplex där jag tänkte att det här händer någon finare och bättre.
Man har väldigt mycket respekt för folk som verkat i konstnärliga yrken i 15 år och fortsätter harva på trots att de har en liten publik.
— Ja, man har en dröm och man måste vårda den där drömmen så ömt. Vårda sin egen glöd. Det är psykiskt krävande att orka harva på. Det tog också lång tid för mig att fatta att folk inte kommer skratta åt mig, eller typ: ”Gud, hörde du att hon vill hålla på med skådespeleri?”. Man tänkte så hela tiden och så upptäckte jag att folk bara var glada och peppande. För det är klart att man respekterar folk som bara kör. Efter att jag väl vågade testa så har jag inte tvekat. Man tvekar på sig själv och sin egen förmåga, men aldrig valet.
Hur kom det sig att du bara sökte till scenskolan en gång?
— Det var så himla barnsligt att jag inte sökte igen. Jag blev så här: ”Om de inte vill ha mig nu kommer de aldrig få mig”. Så jävla barnsligt. Jag hade verkligen kunnat söka några gånger till. Jag menar, det hade varit jättekul att tillbringa tre år med att göra det man älskar att göra helt kravfritt. På något sätt blev det istället att jag började direkt med krav på att prestera, jag har aldrig fått leka med det. Det kan jag sakna idag, jag har inte haft tre år av att vara typ ett djur, att experimentera. Det tror jag hade varit kul.
Jacka – Pellobello. Klänning – Ida Klamborn. Örhängen – pfg Stockholm. Halsband & armband – Anthon Wallon. Ringar – Caroline Svedbom, astrid&agnes. Väska – Zara. Skor – Steve Madden.
Det går onekligen bra för dig ändå. Känner du fortfarande en stress över att inte få jobb?
— Jag har så jävla svårt att se att den stressen någonsin går över. Jag fattar inte vilken skådespelare som det skulle gå över för. Jag tror att folk som säger att de känner sig lugna ljuger, helt ärligt. Kanske om man är fast anställd på en teater och planerar att stanna där, men det är ett tveeggat svärd. Jag tror att det är nyttigt att inte känna ett lugn, då blir man för lat.
Vad är folks största missuppfattning om dig?
— Två saker. I början hade jag något komplex om att jag var tvungen att säga hela tiden att jag inte var rik, bara för att jag har ett adligt efternamn. Jag försökte disclaima det, och så spelade jag rollen som Nina i Vår tid är nu som är rik, och det var det första som folk såg. Det var som att jag försökte vara så här: ”Halloj jag är en oäkting som inte ens är med i det här släktträdet och vi hade verkligen inga pengar”. Jag ville inte att folk skulle tro det om mig, men samtidigt har jag gått på skolor i innerstan och hängt med rika. Jag fattar varför man tror det.
— Sedan en grej till. Det beror så himla mycket på vilken dag du träffar mig, för jag har en viss social förmåga, men jag har också upptäckt att jag kan vara rätt blyg. Ibland tror jag att folk kan uppfatta det som dryghet. Jag har alltid tänkt mig själv som supersocial, men så har jag fattat att jag också är ganska introvert eller avvaktande på vissa sätt. Folk kan ibland hoppa till slutsatsen att det är dryghet.
Att folk tänker att du inte är intresserad när det egentligen handlar om att man är blyg?
— Exakt. Jag tror att folk inte förknippar det här yrket med blyghet men det är så jävla stor skillnad på att prestera i en roll. Jag har också scenskräck, och hatar när folk ber mig hålla tal eller skåla om det inte är min absolut närmsta krets. Det tror jag folk uppfattar som en negativ inställning eller dryghet när det handlar om att jag inte vill vara först i ledet och hellre gömma mig bakom alla andra. De tänker att alla som är skådisar eller artister är extroverta och jag kan ibland känna att jag är helt ointresserad av att synas i vardagen, om man inte lägger in en extra växel och är på det humöret.
Hur är du på fest?
— Då har jag lagt in min extra växel. Jag hoppas att jag är kul på fest. Jag gillar fest väldigt mycket. Jag tycker att det är så jävla härligt att umgås, det är min bästa. Men jag vill alltid ha folk som jag känner väldigt väl med mig. Om det är någon typ av officiellt sammanhang så vill jag ha minst två personer med mig från min innersta krets så att jag kan gömma mig bakom dem i baren. Jag är inte så exhibitionistisk skulle jag säga, men då skulle nog några av mina kompisar garva för samtidigt kan jag vara väldigt exhibitionistisk, men när det är i en trygg sfär.
På tal om innersta krets. Har du och Alexis några projekt på gång tillsammans?
— Det har vi! Det är så otroligt lyxigt att leva med någon som liksom har samma drömmar och mål och samma smak. Det är sjukt svårt att veta vems smak det var från början, men vi har verkligen samma inställning till film och samma driv. Jag litar blint på hans smak. Vi har projekt som vi utvecklar tillsammans. Det är otroligt långa avstånd i vår bransch, det kan handla om fyra år av preparation, och sedan över ett år från att inspelningen startar till att projektet kommer ut. Det är långa sträckor så det känns dumt att vi ens ska prata om något som kommer om många år, om det ens kommer. Men jag har också börjat smygprata om det för att göra det till en reell grej.
— Vi jobbar med tre olika filmprojekt kan man säga, och jag är involverad olika mycket. I ett är jag med i utvecklingen och pitchen, men ska inte skriva. I ett annat har jag skrivit massor, och i det tredje är jag bollplank. Det är inte säkert att det kommer ut, men det är väldigt kul och jag tänker att jag blir en bättre skådis av att försöka angripa skådespeleriet från olika håll. Jag tänker att man breddar sinnet för vad det är på något sätt.
Du har pratat en del om att du när du var liten skrev i flera Mina vänner-böcker att du ville bli skådespelerska. Jag tänkte att du ska få fylla i en Mina Vänner-bok som en avslutning på intervjun.
— Vad kul!
Stylister: Martina Axtelius & Anton Wang. Stylistassistent: Etchell Dorkenoo. Hårstylist: Robert Preston. Make up: Jesica de la Torre. Location: Oscarsteatern.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2020.
