Efter true crime-vågen följer en raka dokumentärer vars enda syfte är att fluffa seriemördare.
– Till slut ströp jag honom, säger den orangeklädde gubben som ser ut som en elakare version av farbror Fester.
– Det tog kanske … jag vet inte. Fem, sex minuter? Jag ångrar det inte, säger han och skrattar.
I dokumentären I am a killer får seriemördaren James Robertson lägga ut texten om hur han dödade sin cellkamrat, den dömde pedofilen Frank Hart.
Vi har alltså nått en punkt där true crime-genren inte längre låtsas om att ha ett ädelt syfte. Perspektivet är så vrängt att det handlar mindre om brottet och mer om utförarna.
Den banala dokumentärserien I am a killer är inte ensam om att försöka “förstå sig på mördaren”. TV4:s serie om den svenske mördaren Svartenbrandt försöker sig på något snarlikt och true crime-legenden Joe Berlinger tycks ha fått carte blanche av Netflix att glorifiera Ted Bundy, gärningsmannen som mördade, våldtog och utövade nekrofili på över 30 kvinnor. Den yngsta var 12 år gammal.
I den fyra avsnitt långa dokumentären Conversations with a killer: The Ted Bundy tapes är slutsatsen att det är helt sjukt att någon som är så snygg och charmig som Ted kunde vara ond. Så sjukt minsann att Joe Berlinger behövde utforska ämnet ytterligare i spelfilmen Extremely wicked, shockingly evil, and vile där Ted Bundy spelas av High school musical-stjärnan Zac Efron. Nej. Jag skrev inte fel. Zac Efron.
Men det slutar inte där. Quentin Tarantinos nya film Once upon a time in Hollywood och tyska The golden glove har också en giv i leken. Den ena utspelar sig i Hollywood under 60-talet samtidigt som Charles Mansons mördarsekt härjade som värst och den andra handlar om seriemördaren Fritz Honka som plockade upp prostituerade på Hamburgs red light district och tog med sig dem till sin lägenhet för att ha ihjäl dem.
Det finns en föreställning om att dokumentärer om seriemördare vill skärskåda begrepp som nature versus nurture. Är vissa människor onda från födseln, eller är vi och samhället medskyldiga till deras brott? Making a murderer är utmärkt i den bemärkelsen, för den visar hur ett i grunden trasigt system kan skapa monster.
Men det är i alldeles för många fall hittepå. När dömda seriemördare skrattar framför kameran när de steg för steg berättar hur de gick tillväga för att skära halsen av sina offer så handlar det varken om att förstå eller belysa någonting. Det handlar om att gotta sig. Och att ge en röst till de som allra minst förtjänar den.
Läs även: "Nu är det slutnördat"
