Hateff Mousaviyan ställer sig frågande till SNL:s påstådda guldålder.
“I believe Melissa McCarthy has ended the career of Sean Spicer,” twittrade dokumentärfilmaren Michael Moore ut i samband med att skådespelerskan hade gjort sin debutsketch som Vita Husets pressekreterare i Saturday Night Live. ”Lugna dig”, tänkte jag, och muttrade någonting i stil med att ”så kul var det väl ändå inte…”. Det här var i februari och blotta tanken på att Donald Trump faktiskt hade kammat hem skiten kändes fortfarande för sjuk för att vara sann.
Helgen efter det att Melissa McCarthys imitation av Sean Spicer hade blivit viral befann jag mig på en hemmafest på Nobeltorget i Malmö. Jag minns att klippet fördes på tal. ”Så jävla bra”, löd någon slags fyllekonsensus. Jag kände mig som Grinchen när jag – mest för att föra till protokollet – sa att jag inte höll med. ”Kvinnohatare”, fnös någon jag bara hade hälsat på som hastigast. Jag vill tro att hen bara var ironisk.
Samtalsämnet gled vidare till något annat, vilket förmodligen var till allas fördel, men jag kunde inte hjälpa att känna ett visst mått av besvikenhet. Det är liksom sällan jag i konversationer bortom datorskärmen hamnar i lägen som påkallar den typen av jargong som annars uppstår på Twitter när en användares åsikt stöter sig med någon annans. Det kändes symtomatiskt, på något sätt. Eller så var det bara jag som läste in för mycket i situationen. Det är, trots allt, ett ämne jag har funderat på mer än en gång sedan det blev klart vem som skulle efterträda Barack Obama.
"Det kändes som om Hells Angels precis hade besökt pyjamaspartyt inuti vår filterbubbla och snott våra täcken."
Den resignation jag kände, och fortfarande känner, inför det politiska läget i världen har gjort mig lite skeptisk mot satirens inbillade kraft. Som humorgeek hade jag förstås följt hela den amerikanska presidentvalskampanjen genom de stora talk show-värdarna. John Oliver, Stephen Colbert och Trevor Noah. Med stor panache gjorde de ned tokarna i det politiska persongalleriet, den ena mer kreativt än den andra. Det var en mysig höst på så sätt. Little did we know.
När så valresultatet var klart insåg jag, och många unga naiva med mig, hur mycket av en falsk trygghet vi hade låtit oss vaggas in i. John Olivers välsvarvade dissar hade inte betytt någonting. Det kändes som om Hells Angels precis hade besökt pyjamaspartyt inuti vår filterbubbla och snott våra täcken.
Zoe Williams, kolumnist i The Guardian, summerar läget väl när hon skriver att vi är vana vid en satir med helt andra ingångsvärden än den vi har nu: ”Vår satiriska tradition har alltid utgjorts av det lekfulla och surrealistiska, det som har kunnat skapa förstärkta hyperrealiteter som överglänser politiken snarare än att reflektera den.”
Den svenske ståuppkomikern Aron Flam tycks vara av en liknande uppfattning. I en debatt på temat “Hur mår svensk satir inför valet 2018?” (som arrangerades av Publicistklubben tidigare i vår) sa han såhär, apropå att Donald Trump skulle vara särskilt lätt att karikera: ”En politisk satirikers jobb är att peka ut för folk att kejsaren är naken när dem inte kan se det själva, och det jobbet behövs inte riktigt om alla kan se att kejsaren är spritt språngande naken.”
Lite samma spår är Jesse Armstrong, en av upphovsmännen bakom brittiska satirsuccéer som Peep Show och The Thick of It, inne på när han intervjuas i The Guardian: ”Om jag tvunget skulle gissa varför det känns som att vi upplever en svacka inom satiren skulle jag nog peka på att satiriker vanligtvis har funnits där för att pocka håll på det pompösa etablissemanget, men att detta har blivit något av en övermisshandlad piñata på senare tid.”
Parallellt med idén på den politiska satirens eventuellt tappade slagkraft finns en annan stark känsla som många tycks dela; nämligen den att vi, som tänkande kollektiv, har blivit för ”hyperkänsliga”. Zoe Williams tar den skotske satirikonen Armando Iannucci som exempel. Iannucci låg bakom The Day Today, 90-talets populäraste satirprogram i Storbritannien. I ett avsnitt drar programmets fiktiva nyhetsankare ett dubbeltydigt skämt om ”the Queen’s eggs” (alltså drottningens kronjuveler/äggreserv). Ett sådant skämt hade varit otänkbart idag, anser Williams, eftersom det hade blivit ramaskri från rojalister som menar att BBC inte borde använda skattebetalarnas pengar till att göra narr av drottningens gynekologiska anatomi.
Armando Iannucci själv håller med om att någonting har förändrats på senare tid. I Zoe Williams artikel i The Guardian spekulerar han kring varför det har blivit så infekterat: ”Om vi har en tro, må den vara religiös eller politisk, och den inte är tålig nog att stå emot ett skämt, då kan den inte vara särskilt stark från början.” Polariseringen – med de hyperkänsliga i en ringhörna och ”de radikalt hjärtlösa” i den andra – ser Iannucci som en spegelbild av de nya extremerna inom politiken.
Vissa, som Storbritanniens konservative utrikesminister Boris Johnson, har lärt sig dra nytta av det förändrade satirpolitiska landskapet. Johnson är vida känd för att använda humorn – i hans fall en rätt självsmädande slags sådan – som ett verktyg för att göra sig själv mer omtyckt. I en essä i The London Review of Books beskriver författaren Jonathan Coe det hela mycket träffande: ”I en tid där politiker först och främst bedöms på sina personligheter, och där allmänheten hellre skrattar åt en politisk sakfråga än tänker på den, är det klart att Johnson, med sin uppenbart självhatande ärlighet och obrydda inställning till sin egen värdighet, skulle bli en hit.”
Jonathan Coe menar att delar av denna framgångssaga gjordes möjlig av de etablerade mediahusen, däribland BBC, som genom att bjuda in Boris Johnson som ”guest host” för det populära humorprogrammet Have I Got News for You vid fyra upprepade tillfällen hjälpte till att cementera bilden av honom som en ”älskvärd, självgycklande babian.”
Ett liknande scenario kan påstås ha utspelat sig med Saturday Night Live under både 2008 och 2016 års presidentvalskampanjer i USA. 2008 framkallade komikern Tina Fey många skratt med sin imitation av Sarah Palin, och just nu gör Alec Baldwin detsamma med sin Trump-imitation. Författaren Malcolm Gladwell ser liknande tendenser i USA som Jonathan Coe gör i Storbritannien. I sin podcast drar han slutsatsen att Tina Fey, trots att hon är ett humorgeni, nästan hjälpte till att popularisera Sarah Palin snarare än satirisera henne.
”She was too busy being funny”, menar han, och pekar på det faktum att Tina Fey, i alla intervjuer relaterade till Palin-imitationen, bara fokuserade på själva utförandet och dialekten istället för att prata om meningen med hennes satir. ”Hon gör narr av hur Sarah Palin pratar, men hur hon pratar är ju inte problemet”, säger han efter att ha spelat upp ett klipp där David Letterman intervjuar Tina Fey. Någon dag senare är Sarah Palin själv med och skojar i Saturday Night Live – vilket i Malcolm Gladwells mening ”avväpnade” och gjorde henne mer likeable.
När många av de mest inflytelserika engelskspråkiga politiska satirikerna genom tiderna – som Peter Cook och Harry Enfield – tillåts reflektera över vad deras humorgärning betyder har deras svar ofta varit väldigt cyniska. Peter Cook svarade till exempel att: ”George Orwell ska ha sagt att varje skämt är en liten revolution. Jag tänker snarare att varje skämt är där istället för en liten revolution.” (Det här är också andemeningen i Cooks kanske kändaste citat, det om att ”Britain is in danger of sinking giggling into the sea”.) Harry Enfield, skaparen bakom satirklassikern Loadsamoney och ofta utmålad som en förlaga till Stephen Colberts nyhetsankarpersona, har även han i flera sammanhang indikerat att han inte tror att hans satir någonsin har spelat någon reell roll i samhället.
Forskare som har undersökt hur politisk satir fungerar inom populärkulturen landar ofta i slutsatsen att det finns ett glapp mellan vad publiken egentligen vet och vad de känner. Som exempel har man bland annat tittat på hur den tidigare nämnde Harry Enfields bratkarikatyr Loadsamoney togs emot när den kom ut 1985. Intressant nog tyckte alla – även de som i själva verket var föremål för dissen – att han var rolig och ”en av oss”. Inom psykologin kallar man det här för ”motivated cognition” – man hör det man vill höra, enkelt förklarat. Med sådana mekanismer i spel är det förstås svårt att se hur politisk satir någonsin skulle kunna ändra folks uppfattningar i någon riktning.
Den brittiska ståuppkomikern Georgie Morrel håller inte med. I en krönika i Huffington Post skriver hon att den politiska satiren är precis vad vi behöver för att förstå varandra. Hon menar att det här är en få arenor där man fortfarande tar sig tid att förstå och ifrågasätta de som tänker olikt en själv istället för att bara förkasta dem. ”Av den anledningen måste satiren, likt Matthew McConaugheys karriär, få sig ett uppsving”.
Oavsett om man är lika optimistiskt lagd som Georgie Morrel eller om man, som jag, fortfarande känner sig resignerad, tror jag att man kan finna det härliga i följande citat av Peep Show-kreatören Jesse Armstrong:
”Comedy is not good for anything, really. Apart from being one of the only things that makes life worth living.”
