Ut och stjäla hästar innebar en litterär revolution i Norge i början av 2000-talet, och dess alldeles speciella universum lockade regissören Hans Petter Moland att adaptera den till vita duken. När Maja Waltré var i Oslo passade hon på att träffa regissören.
Efter filmens förhandsvisning i Lillehammer i vintras visade det sig att nästan hela publiken hade läst romanen. De rosade regissören i mun på varandra för att han tagit vara på de visuella förutsättningarna. Under våren blev filmen en biosuccé.
–De allra flesta som har läst romanen är överens om att det finns en särskild atmosfär och ton i berättelsen. Den är språkmässigt superelegant utan att vara tillgjord. Utmaningen låg i att få till det på film utan att vara fixerad vid ett uppenbart narrativt drivet berättande – och förstås inse möjligheterna i att andra förhållningsregler gäller än i den litterära världen.
Voice-over kan betraktas som ett radikalt berättargrepp. Varför valde du att använda det?
–Jag anser att alla trick är lov när man berättar en historia. Det här att lägga band på sig själv utifrån ett slags snobberi… Det är en hierarkisk missförståddhet om vilka berättargrepp som är mest aktningsvärda. Voice-over öppnar för möjligheten att med en enkel mening ge publiken orienteringsverktyg, i stället för att använda massa tid på visuella medel som berättar samma sak.
Vad handlar filmen om för dig?
–En man bedrar sig själv med föreställningen att han ska bo resten av livet ensam och trivas med det, men när man petar lite i hans psyke dyker det upp saker som han inte har tagit itu med. Han gillade sin pappa och pappan gillade honom, så varför gjorde pappan som han gjorde?
Hans Petter Moland fyller på min kopp med mer kaffe innan han fortsätter.
–Det är det folk kan känna igen sig i, tänker jag: att gamla spöken dominerar livet, och hindrar en från att växa. Trond kommer från en tid när terapi inte är det första man tyr sig till. Då får man ta i beaktning att det är en fråga han har ställt sig själv i 50 år, men det fungerar ju ofta så: det är oförutsägbart när knutar löses upp. Bergman gjorde ju filmer om sitt emotionella band till sin far, helt till sin död.
Det blev en del bra konst av det i och för sig.
–Jag orkar faktiskt inte prata om Bergman.
För all del. På vilket sätt handlar filmen om en komplicerad far-son-relation?
–Det hade varit mycket enklare för Stellans (Skarsgård, reds. anm.) karaktär om pappan var ett svin. Det komplicerade är att han är en sympatisk och fin person, men saknar freudiansk eller psykologisk insikt. Han tänker ”Jaja, han är snart vuxen, så han behöver inte mig.”
Filmen är full av element från naturen.
–Det är bara Trond och Jon som har ett namn. De andra heter ”pappan till” eller ”mamman till” – för att de är urmänniskor. En pappa och en mamma har urfunktioner, som är en del av naturen och det eviga kretsloppet. I naturen finns det många djur och några av dem är människor. Ibland har de människodrag, ibland djuriska.
Vi avbryts av att en medarbetare på filmens produktionsbolag 4 ½ knackar på glasfönstret och visar upp den av allt att döma just anlända DVD-utgåvan av filmen. Hans Petter Moland nickar kort och fortsätter prata, till synes oberörd.
–När vi ser film, är det ofta tonen eller atmosfären som utmärker den. Det är väldigt underskattat i manusprocessen, där det är mycket mer fokus på dramaturgiska mekanismer och politiska strömningar. Ta exemplet ”Vi behöver en stark kvinnlig huvudperson”, som jag tycker är det mest idiotiska behovet ever. Varför ska inte kvinnor få lov att vara svaga och dumma? Det är inte mindre intressanta för att de inte är starka.
Det är tråkigt när berättelser blir tillrättalagda på grund av en samtida trend.
–Ja! Det är ett missförstånd att tro att man därigenom styrker kvinnors position på film. Man ska göra intressanta kvinnoroller, det håller jag med om. Men kvinnor och män är intressanta när de gör fel. Nu kan man se att det finns en våg av starka kvinnoporträtt. Det är säkert fint på sätt och vis för unga tjejer att ha starka kvinnliga förbilder. Men jag tycker att… när jag var barn, alltså ung kille, nådde jag en punkt där jag behövde hjältar som inte var stora, starka och hårda.
Poängen är väl att människor behöver en palett av förebilder.
–Precis.
