Häromveckan skapades en hashtag på Twitter under namnet #mänförtrycker med syftet att skriva om strukturellt förtryck som kvinnor möter i vardagen från män. Genast började formuleringen av hashtaggen kritiseras med motiveringen att det skulle dra alla män över en kam och på så vis vara ett orättvist påhopp, förtryck och hat gentemot män. Formuleringar som #vissamänförtrycker föreslogs snabbt istället.
Även feminister som Nina Åkestam och Sara Abdollahi har båda behandlat ämnet om mäns inkludering i feminismen, och landat i vitt skilda slutsatser.
Vi har hört det förut och kommer höra det igen. Att man ska införa disclaimers och curla män för att de ska kunna inkluderas och inte bli upprörda när kvinnosaksfrågan kommer på tapeten. Att man måste ta hänsyn till de stackars män som blir upprörda när de läser något de personligen ogillar, och väljer att se som ett förtryck gentemot sig själva.
Så fort vi talar om privilegium, förtryck och patriarkat är det samma visa – "Nej, tänk på männen! Hur ska de känna?"
Gemensamt för många som klagar på den här typen av formuleringar är att de redan hyser stora aversioner mot feminism och kvinnosaksfrågor. Människor som på Twitter och bloggar gärna skriver extremt kvinnoförnedrande inlägg, som älskar att bedyra sitt hat gentemot alla som kallar sig feminister, och gnäller på den här sortens formuleringar.
Jag har däremot aldrig sett en individ som faktiskt tar till sig av frågan och som intresserar sig för strukturellt förtryck ta det personligt, välja att bli arg, och hävda att man är förtryckt. Att ta detta för givet om män känner jag om något är att behandla män som småbarn som inte är kapabla att ta till sig något om det inte kommer paketerat i silkesband och rosor. Att man måste vara oresonligt omhändertagande och vänlig när man talar om förtryck.
Jag är en vit heterosexuell kvinna, född i Sverige, och tillhör därför en grupp som njuter privilegier större än många andra. När rasifierade personer talar om förtryck från vita, eller när transpersoner talar om förtryck från vita ciskvinnor, blir inte jag arg och börjar gasta om rasism mot mig som vit eller förtryck gentemot mig som heterosexuell cisperson.
Ingen av de här personerna pekar för det första ut mig personligen som dålig. Även om så var fallet är det knappast som att jag riskerar att inte få jobb för min ytterst stockholmska dialekt, jag blir inte nekad inträde på grund av min hudfärg, jag blir inte nerslagen på stan på grund av min sexuella läggning och jag blir inte systematiskt osynliggjord av hela samhället på grund av min könstillhörighet.
På sin höjd som vit hamnar jag i en situation där jag läser något som jag personligen ogillar att höra, vilket inte på något sätt eller vis kommer i närheten av vad förtryck är.
Det enda sättet vi kan lära oss att göra rätt är att lyssna på ärliga berättelser om hur världen ser ut och vilken situation andra människor lever i. Om vi kräver av dem att de ska omformulera sig för att bespara oss våra sårade känslor så kommer vi aldrig att se något annat än en polerad och bekväm återgivning som föder vårt ego.
Så säg inte åt människor att omformulera sig. Säg åt människor att sluta ta illa vid sig i onödan i stället. Lär dem vad strukturellt förtryck betyder, lär dem att prioritera. Sluta curla människor i privilegierade positioner och behandla dem istället som vuxna, tänkande individer. Kapabla att se längre än sina egon.
Hanna Fridén är journalist, illustratör och tidigare bloggare. På Nöjesguiden.se har hon tidigare skrivit om att kritik mot American Apparels marknadsföring felaktigt kallats slutshaming, här.
