Göteborgspriset 2005

delas ut till personer och företeelser som betytt extra mycket för staden under det gångna året och som inspirerar och stimulerar andra att på liknande sätt överträffa sig själva i framtiden. [B]De nominerade är:[/B] [B]Form[/B] [B]Olsson/Lyckefors[/B] Andreas Lyckefors och Johan Olsson driver tillsammans pigga arkitektbyrån Olsson/Lyckefors. Trots att de bara har ett par år på nacken har de redan en genuint imponerande meritlista. Med respekt och mod har de förvandlat sorgligt insomnade biografen Victoria till en spännande modegalleria. Dessutom ligger de bakom snygga krogen Peacock. Vi ser med spänning fram emot deras framtida projekt. [B]Dietrich[/B] Det finns de som hävdar att Göteborg är alltför litet för att flera förstklassiga modebutiker ska kunna samsas i stan. Men det finns också de som skiter i vad andra säger och startar just förstklassiga modebutiker. Butiken Dietrich är ett exempel på de senare och det är vi svinglada för. Den lilla butiken har egentligen väldigt lite att göra med Göteborg, den får oss snarare att tro att vi hamnat någonstans i en otroligt mycket större stad. Ändå hittar man småmärken från lokala designers. Hur kan det stämma? Endast Dietrich vet. [B]Jennie och Jag[/B] Det spelar egentligen ingen roll vilken exklusiv liten butik för ung formgivning du besökte under 2005 (Scout, Fashion de Luxe etc. etc.), det gick inte att undslippa Jennie och Jag. Jennies kläder utmärks av vardagsstil med en liten twist. Hon använder mycket rutigt, arbetar med trikå och bomull och glider inte sällan iväg till att också skapa smycken och accessoarer. Allting är väldigt, väldigt fint. [B]Glädjespridare[/B] [B]Kning Disk[/B] Ett av Göteborgs allra intressantaste och mest nytänkande projekt just nu stavas Kning Disk. Här samlar Mattias Nilsson tidigare relativt okända och mer etablerade artister. I svårt limiterade upplagor i oväntade format skänker Kning Disk (ibland i samarbete med iDEAL) oss små vackert paketerade underverk. [B]Panik[/B] Lite avsides, uppe på sömniga Kungshöjd, ligger en liten butik som ibland känns aningen för bra för att vara Göteborg. Därinne har Johan Flink och Henrik G Grevesmühl samlat det bästa ur två världar. Hos Panik hittar man importerade vinylsinglar och snygga klänningar. Punkskivor som man gett upp hoppet om att finna och schysta t-shirts. [B]Christoffer Sahlgren[/B] Vi visste inte riktigt till vad vi skulle nominera Christoffer Sahlgren, bara att han borde uppmärksammas för något av allt fantastiskt han ligger bakom. Kanske GBG Wrestling? Möjligen för skivbolaget som gett oss fantastisk musik från bland annat Boys och Kristian Antilla? Eller helt enkelt bara för alla spelningar och klubbar han styrt upp? Vi bestämde oss att nominera honom för allt eftersom Göteborg skulle vara avsevärt mycket tråkigare och fulare utan den tvåmeters glädjespridare som kallas Christoffer. [B]Teater[/B] [B]The true story of Bengt Erik Olssons sista konsert[/B] regi David Sperling The true story of Bengt Erik Olssons sista konsert är den fristående fortsättningen på Opus 5 som belönades med Nöjesguidens Göteborgspris 2001. Nu kan det vara dags igen. Ensam med ett piano på scen överträffar David Sperling återigen sig själv i scenisk briljans. Med en djävulsk energi åstadkommer han en enastående teaterprestation. Genom sin intellektuella ekvilibrism, finurlighet och värme framkallar han lyckotårar hos Nöjesguidens jurymedlemmar. [B]Samlarna[/B] regi Olof Lindqvist Bara genidraget att låta Sveriges främsta prosaist Lotta Lotass skriva dramatik förtjänar göteborgarnas eviga tacksamhet. Hennes text strilar igenom skådespelarnas varsamma hantering och söker sig rakt in i våra hjärtan. Efter att ha bevittnat grymt begåvade Krister Kerns och ojämförlige Bhopaveteranen Pär Luttropps utomordentliga prestationer i modig och lyhörd regi av Olof Lindqvist är det bara att konstatera. Det har skapats teaterhistoria på Teater Bhopa. [B]Hejdå fantomen[/B] regi Manuel Cubas Självlysande skådespelarinsatser och ett tätt ensemblespel i kombination med en politisk syrlighet och vemodighet gör Hejdå Fantomen till en av 2005 års mest drabbande föreställningar. Manuel Cubas är onekligen en dramatiker och regissör vi vill se mer av i Göteborg. De mångfacetterade och lyhörda barnporträtten har etsat sig fast på våra näthinnor. Det är roande, oroande och rörande. Och det på en scen som tycks göra allt angelägnare teater för var dag som går. [B]Film[/B] [B]Tjejen med videokameran[/B] regi Gorki Glaser Muller Gorki Glaser Müller djärvhet ser inga gränser. Att parafrasera Vertovs klassiker Mannen med filmkameran i sin examensfilm kräver ett sjujävla självförtroende. Så har han också lyckats. Hans djupdykning i en ung kvinnas intima relation med sin videokamera har blivit en poetisk, experimentell och fullkomligt strålande film. Sofia Pekkari briljerar i huvudrollen som den sökande Frida. Genom kameralinsen upptäcker både hon och biobesökaren omvärldens gränslösa grymhet och skönhet. [B]Ryppar[/B] regi Anna Hylander och Emiliano Goessens Ryppar är något så ovanligt som en skildring av unga i förorten som går rakt in i magen och får oss att tappa andan. Vi får ta del av en värld där droghandeln utgör vardagen. Exotism och våldsromantik är ersatt av en vemodig berättelse med skrämmande övertygande rollgestalter. Med en vidunderlig elegans samverkar foto, klipp, ljudbearbetning och kanske framförallt den unga talangfulla skådespelarensemblen till att skapa en verkligt angelägen och drabbande film. [B]Vi ska ju inte ligga med honom[/B] regi Annika Appelin Vi ska ju inte ligga med honom är en kortfilmskaramell som vi vill suga på betydligt längre än de knappa tio minuter filmen varar. Vi möter gaykören som får i uppdrag att sjunga Ulf Lundell. Uppgörelsen med Lundells träiga heterosexism i omvandlingen av textraden Ohlala jag vill ha dig till Ola, Ola, jag vill ha dig, är bara den värd vår nominering. Att dessutom lyckas skapa en slutscen så välkoreograferad att den skulle göra Busby Berkeley avundsjuk gör filmen värdig all kärlek och respekt. [B]Läsning[/B] [B]Sigge Eklund[/B] Sigge Eklund är kanske 2005 års bästa bloggare, ett beundransvärt epitet såhär efter bloggandets egentliga genombrottsår. Texten om vänskap i Los Angeles-miljö är förmodligen det vackraste som författats av en Göteborgare i år. Inte nog med det, han har med sin tredje roman Det är 1988 och har precis börjat snöa också stärkt sin position som en våra absolut bästa författare. Riktiga författare, alltså. Nöjesguidens egen favoritstilist har många strängar på sin lyra. [B]Ann-Marie Ljungberg[/B] Två mammor träffas genom en studiecirkel om Simone de Beauvoir, finner varandra och börjar umgås regelbundet på ett kafé. Simone de Beauvoirs hjärta är en bok där vi både uppskattar att det faktiskt är en generationsroman som inte handlar om ungdomar och det faktum att göteborgsmiljöerna är välbekanta. Genom de två huvudpersonerna öppnar Ann-Marie Ljungberg en dörr till våra egna liv och säger till oss "Ni lever helt okej, ni är också vackra." Tack för det, Ann-Marie, här får du ytterligare en nominering för din briljanta bok. [B]Johan Hilton[/B] Johan Hiltons bok No teers for queers är ingen behaglig läsning. På ett engagerat målande sätt har Hilton låtit oss följa tre brutala mord på homosexuella män. Det här är ett imponerande och genomarbetat kriminalreportage om hatbrott och homofobi som aldrig tappar fokus. En sorgligt nödvändig bok som undviker generaliseringar och förenklingar. [B]Krog/Bar[/B] [B]Tranquilo[/B] 2005 var året då Tranquilo förvandlade Göteborgs ovänligaste torg till ett grillparadis. En medelhavsstämning lade sig över Kungstorget och stadens invånare samlades för grillfest, vin och dans. Eller, så var det kanske inte alls. Antagligen var det bara så vi kom ihåg det efter våra långa besök på vad som visade sig bli en av stans bästa grillkrogar. Det fanns tidigare ett hål för kvalitativa mellanprisrestauranger i centrala stan. Tranquilo fyllde det med besked. [B]Wasa Allé[/B] Göteborg är en stad känd för sina fisk- och skaldjurskrogar. Och med Fiskekrogen och Sjömagasinet etablerade i en redan liten stad verkade det vara kommersiellt självmord att öppna ytterligare en restaurang med liknande inriktning. Men Mats Nordström tog med sig sina erfarenheter från de två redan nämnda när han startade Wasa Allé mitt på Vasagatan och det blev genast succé. Sammantaget blev det ett första år som lovar mycket gott för stans nya förstklassiga fiskrestaurang. [B]Peacock[/B] Peacock stormade under hösten in både på Avenyn och i våra hjärtan. Jämfört med sina närliggande konkurrenter ser stället inte mycket ut från utsidan men om man kliver ner några trappor öppnas en stilren och varm lokal med en gigantisk rund bar och en planlösning som gör det möjligt för alla gäster att se varandra. Fantastisk mat, fantastiska bartenders, fantastisk inredning. Ni hajar vad som är nyckelordet. Peacock är helt enkelt fantastiskt. [B]Kafé[/B] [B]Egg & Milk[/B] Vem kunde ha anat att vi gick omkring med en inneboende längtan efter att lägga på hullet? Hela hösten har vi låtit Egg & Milk göda oss med de allra finaste pannkakorna och allt annat som hör en äkta brunch till. Vi har fått tillfälle att utforska en värld av bagels, och sköljt ner kalaset med saftens okrönte konung Snapple. Inte heller personalen går av för hackor iklädda sina fantastiska rosa klänningar. På Egg & Milk känner vi oss som hemma. [B]St. Agnes[/B] I vår minimalistiska värld av sparsmakad nordisk design känns det skönt med ett kafé som vågar ta ut svängarna. På St.Agnes sparas det inte på krutet. Här fikar vi i sällskap med plastankor, blinkande ljusslingor och små grisar. Lunchmenyn erbjuder både kött och bönor, och är så prisvärd att matlådor numera är ett minne blott. Glöm inte att det är här du hittar stans bästa kanelbullar. [B]Pour Bon[/B] Tack vare Pour Bon kan vi alla leva uti hundrade år. Här serveras mat och smörgåsar med lågt gi-värde och kakor bakade på riktigt smör utan konserveringsmedel eller annat hokus pokus. Det bästa brödet är bakat på russinjäst. Låter det skojigt? Det är det också. Än roligare är att det äntligen går att köpa macarons i Göteborg. Att fika på Pour Bon är en fröjd för både hjärna och hjärta och något av det bästa vi gjort i år. [B]Konst[/B] [B]Patrik Andiné[/B] På grund av ett inte minst tidsmässigt krävande måleri är det inte så ofta han framträder, men i år var det dags igen på Galleri 1. Patrik Andiné ger fan i den gamla trötta devisen att det skulle vara betraktaren - inte konstnären - som skapar konstverket. Han bjuder generöst på underhållning. Med sitt utsökta, sagomjuka måleri tar han med oss på bisarra utflykter till ett land vi inte kan kalla annat än Andinéland. Där kan en stor stjärt bli konstnärens mössa. Den melankoliska undertonen och den skruvade humorn sitter som en smäck. [B]Club Art[/B] Konst måste vara fest emellanåt. Det har duon bakom Club Art till fullo insett. På denna arena som kombinerar vernissage med klubbkväll är det inte den presenterade konsten man i första hand minns. Här är det mötena, snacket med konstnärerna och alla andra deltagare som är det viktigaste. Och feststämningen. Första året har man testat konstnären i rollen som curator. De konstnärer som fått uppdraget har lockat stora skaror till Club Art: Ernst Billgren, Kent Karlsson, Gunilla och Dror Feiler, Ann Sofie Sidén och Catti Brandelius. När man blåste liv i gamla bortglömda Skansen Kronan ringlade köerna nerför Skansberget. Så här publikt attraktiv kan konst vara - när några lyckas förvalta det intresse som uppenbarligen finns - även i Göteborg. Ett efterlängtat forum har slagit rot. [B]Bob Kellys videolounge[/B] Att videokonsten nu dominerar fältet står klart för alla som exempelvis besökte senaste Venedigbiennalen - eller Göteborgs internationella konstbiennal för den delen. Någon drar en slutsats av utvecklingen och skapar ett rum för bara detta ändamål. Otidsenligt kan tyckas, men i praktiken helt rätt. Ett litet experimentrum - eller lounge - som ger konstnärer möjligheter att pröva enstaka verk utan att behöva axla en större utställning. Att samme någon - Bob Kelly alltså - var den som "hittade" det gamla övergivna pannhuset som blev konstscenen Röda Sten, där loungen är inrymd - gör ju inte precis saken sämre. Programmet, som det gångna året avslutades med Andreas Korsàr, bådar mycket gott. Vi tackar och ser fram emot fortsättningen. [B]Musik[/B] [B]Cat 5[/B] Cat 5 har med sin eurodunkande electropop fått varenda svensk grankotte att falla pladask, eller kanske snarare tokdansa. Vi slår vad om att någon eller alla som du känner gått runt och sjungit på refrängen till jeanslåten Sexy. Killar går inte ut och raggar längre, de stannar hemma och drömmer om Cat 5 istället, tjejerna likaså. De har poserna och attityden med hjärtat på det rätta stället. Hur man inte kan bli upp över öronen förtjust i dessa discodansande blonda pageklippta tjejer är för oss helt obegripligt. [B]Midaircondo[/B] Midaircondo består av tre färgglada elektroniska prinsessor, deras musik är som akustiska skogspromenader under överhängande datoriserade moln. Sällan har man väl varit så stolt över att vara göteborgare, och svensk. Så länge dessa människor turnerar runt och representerar det gula och blå ute i världen så kommer det aldrig finnas någon anledning för Viktoria att ta över kungastolen. [B]El perro del mar[/B] När man lyssnar på El perro del mar så är det bara en tidsfråga innan man får fjärilar i magen och fylls av något slags obeskrivligt hopp. Vi ska vara glada över att ha blivit välsignade med någon som kan konsten att skriva vemodiga små pop-poem om vardagstrivialiteter som till exempel en hund eller om att köpa godis en lördagskväll. Och även om musiken är sorglig vissa stunder så känns den samtidigt som världens vackraste och lyckligaste. Då kan man inte bli annat än kär. [B]Media[/B] [B]Hur vi ser på varandra[/B] av Henrik Bromander Hur vi ser på varandra är en fullkomligt briljant serieroman. Text och bild formar tillsammans små noveller med så många lager att vi inte sett på maken. Våra hjärtan svämmar över av ömhet för Bromanders protagonister, den ensamma bibliotekarien som åker till bokmässan och möter den kände författaren, den unge mannen som tvingas bosätta sig i en lagerlokal. Mötet med dessa karaktärer lämnar efter sig en känsla av melankoli. En bitterljuv känsla av att livet trots allt alltid är större. [B]Brute[/B] Brute är ett fotokopierat fanzine som handlar om kiss-sex istället för obskyra popband, där sjutummare får en helt ny innebörd och där snygga foton samsas med smart satir. Nicklas Hultman och Daniel Björk har startat Sveriges första fagzine, en liten tidskrift som känns skönt fjärran moraliserande säker-sex-kampanjer och glittrig schlagerglamour. [B]Nålsögat[/B] Oskar Sjödin och Jonas Söderqvist har gjort en smärtsamt angelägen film om Sveriges förvirrade asylpolitik. De har letat sig bakom alla rubriker och siffror och låter oss under två och ett halvt år följa fyra olika personers upplevelser kring asyl-Sverige. Nålsögat är en nyanserad och konkret film, men ändå gripande och plågsamt tankeväckande. [B]Klubb[/B] [B]GayStraight2Hell[/B] Ingen hade väl kunnat gissa att en gayklubb skulle få kön att ringla lång utanför Respekt? I Göteborg? GayStraight2Hell är annorlunda, här har vi festat tillsammans med sjömän, hotpants och pappfigurer. Varje månad lyckas Johan, Nicklas, Linda och Johan att skaka fram nya ess ur sina till synes aldrig sinande skjortärmar och det är svårt att inte bli alldeles lycklig av deras påhitt. [B]Nya Varvet[/B] Nya Varvet startade som en sansad och smått salongsberusad klubb på Andra Långgatan, men växte snart ur det lilla formatet och flyttade in på Sticky Fingers. Här (och ibland på andra ställen) ställer de till med lysande mastodontfester med Blümchen och Embassy som soundtrack. Med sina finfina bokningar och exalterade dansgolv är de förstås värda all världens uppmärksamhet. [B]Welcome[/B] Dainja och Confuze har länge förgyllt Göteborgs klubbliv, och deras senaste påfund Welcome har knappast gjort någon besviken. En resebyrå i klubbformat kan låta märkligt, men resultatet blir grymma hiphop-kvällar med celebra gäster från världens alla hörn. Hittills har Welcome tagit oss med till Paris och London och vi anar att framtiden kommer att bjuda på många spännande resor. Klart att vi vill hänga med.