Från tidiga tonår till Tella Viv

Duon med det kommersiellt obrukbara namnet släpper debutalbum med en fullkomligt ogooglebar titel.

Vi slår oss ned på södermalmshaket Pelikan över en öl som snabbt blir till två. Mellan klunkarna pekar Carl Hjelm Sandqvist upp mot ett stort betonghus på Östgötagatan.

Carl: Jag har varit på en efterfest i det huset. Jag kommer ihåg att vi var uppe och sprang på taket. Idag när jag tänker tillbaka på det undrar jag vad fan vi gjorde där uppe egentligen!
Benjamin Lavén: De värsta hemmafester slutar ofta på ett tak, med lite för många tequilashots i kroppen för att stå och balansera på en stege 05:30 på morgonen. 

Hur kom namnet Tella Viv till?
C: Vi gjorde en lista på olika städer och provade lite roliga omskrivningar på dem. Ett namn som vi skrotade var New Jork, Några andra var Oidipals eller In The Nile. Till slut landade vi i Tella Viv. 
B: Problemet är bara att vi kan inte använda vår hashtag längre. Om du går in på den är det bara semesterbilder från Tel Aviv, och inte de mest spännande bilderna heller. Det är mest bilder på dyslektiska semesterfirare.

"Vi är bandet, resten är guns for hire."

Hur länge har ni spelat tillsammans? 
B: Vi har lirat tillsammans sedan tidiga tonåren. Under åren har vi funnits i många olika konstellationer men jag och Carl har varit konstanta. Nu är vi en duo, men det har hänt en del på vägen. Först var vi en trio, sen blev vi en kvartett, sen en kvintett för att sedan åter bli en duo. Vi är bandet, resten är “guns for hire”.
C: Jag kommer ihåg vårt första gig. Vi var ett kasst bluesband som spelade i en skolmatsal. Vi diskuterade hur vi skulle se ut på scen och bestämde att alla skulle ha skjorta på sig. Jag grävde fram en trött Dressmanskjorta ur pappas garderob. Jag såg mig själv i spegeln och tänkte på Robert Plant som står och kråmar sig på scen med en vidöppen skjorta och massa brösthår. Där stod jag med min bas runt halsen och knäppte upp knapp för knapp. Den där tonårsfixeringen i dessa rockhjältar är väldigt speciell.
B: Det är som en demon man måste besegra som musiker. Man har dessa stora hjältar och spenderat så många år med att försöka vara dem. Det är så patetiskt. En stor del av den musikaliska processen är att döda den delen av sig själv och göra någonting helt annat. Någonting eget som mina idoler förmodligen inte ens skulle tycka om, men som jag är nöjd med. I slutet av dagen är det det som räknas. 

Var hittar ni inspirationen?
B: Vår musikaliska grund är byggd ur New Wave och den tidiga amerikanska punken, Television eller Richard Hell. Väldigt mycket musik går ut på att försöka låta som sina idoler. Vi har alltid varit måna om att gå vår egen väg och sett vad andra gör så att vi kan göra något helt annat.
C: När jag står i sångbåset försöker jag snarare kanalisera en känsla. Om en låt är väldigt intensiv får jag kanske upp bilden av Patti Smith i huvudet, men jag kommer aldrig att lyckas bli Patti helt och hållet. Lite som Iggy Pop som fann mycket inspiration i Marvin Gaye, men inte fan låter han som honom för det. 
B: Vi låter väldigt annorlunda nu jämfört med vår första ep. Men vår låtkatalog visar på vår resa rent kronologiskt och det är någonting vi vill bejaka. Det är alltid en del av vårt konstnärskap. Ett band är alltid hela sin katalog. Så ser man inte på regissörer, de är sällan definierade av sin första film.

i

Är indie på väg tillbaka?
C: Jag tror framförallt att punken som attityd är väldigt välkomnad idag. Jag hatar uttryck som att en artist ska vara genuin, eller “sig själv”. Den formalian måste krossas, och jag tror att det där kommer luckras upp med tiden. 
B: Mainstream har blivit så stort, alla dras till den. Det är som ett kuddfodral, ju mer du stoppar fodralet med innehåll desto tightare blir det och till sist kommer den att spricka. Det är först då musiken kan hamna utanför mainstreamens trygga ramar. Folk står inte ut med att vara likadana hur länge som helst och då uppstår undergroundkulturer. 
C: Till slut blir det en genre att sticka ut, och alla vill sticka ut på samma sätt. Då blir det ett sätt att passa in istället och allting blir en glättig version av Lana Del Rey. När jag promenerar hem om kvällarna och går förbi kids som hänger runt och tigger cigg tänker jag på att alla ser ut som en korsning av 90210 och Kurt Cobain. De har blandat den posha Beverly Hills-stilen från nittiotalet med grungen och ger fulla fan i vilket som kommer varifrån.
B: Det blir så när man approprierar dåtiden. Jag tänker på när jag började lyssna på mina föräldrars skivor från sjuttiotalet. För mig var det en genre, sjuttiotalsmusik liksom. Men för dem betyder det en form av tillhörighet. Jag förstod inte skillnaden mellan Ted Gärdestad och Nationalteatern, men för mina föräldrar är Ted Gärdestad kommersiell smörja. Jag tror att perspektivet blir annorlunda i retrospekt.

Vad har ni på tapeten härnäst? 
C: Nu släpper vi vårt debutalbum i den 24 april, och i samband med release har vi en livestream i Sonika Studios klockan 18, sedan kommer vi successivt att släppa musikvideor till de nya låtarna på skivan. Vi har redan börjat på nästa skiva så just nu skriver vi nytt material för fullt!

Tella Vivs debutalbum i finns ute nu.