Foto: Viktor Flumé

Från finsk tango till svensk Mando

16:40 2 Jun 2020

Rickard Tollstoy har pratat vemod, The Last Waltz och ny musik med Mando Diaos frontfigur Björn Dixgård.

Det våras för ett andra album på svenska för Mando Diao. Trots att bandet snart har en tvåsiffrig samling i sin diskografi har det tagit sju år att göra en uppföljare till nationalklenoden Infruset

På tal om tempo sa er gitarrist Jens Siverstedt något jävligt bra om tempo som krydda i musiken, och avsaknaden av naturligt driv i ny musik. Är det drivet och samspelet som skapar känslan i musiken? 
– Det är ganska mycket algoritmbaserad, själlös musikproduktion idag. Det känns som att folk sneglar på spellistor och kollar vad som flyger för att göra liknande musik som säljer. Jag vet inte om det stämmer, men så känns det. Den fetaste musiken jag har hört har det där organiska drivet. Miles Davis, Jimi Hendrix, Janis Joplin. Jag tycker inte att musik behöver låta som den gjorde då för att den ska vara bra, jag saknar bara den där organiska känslan. Att man hör själen igenom liksom. 

Lite som The Last Waltz, The Bands avskedskonsert, när Eric Clapton tappar axelbandet och Robbie Robertson tar över gitarrsolot på volley? 
– Exakt så, det är så jävla bra! När vi spelar i Berlin brukar vi alltid se till att hyra en stor svit på Soho House för de har så jävla bra ljud och bildanläggning. Vi brukar börja våra utekvällar med att blasta just The Last Waltz i sviten för att tagga till. Den slår aldrig fel!

Jag får påminna mig att vi faktiskt hörs för att prata om den nya skivan, och börjar med att fråga varför det tagit så lång tid att hitta tillbaka till svenskan.
– Vi har varit rädda för att göra en uppföljare till Infruset. Det blev ett sådant fenomen sist och återupprepning är aldrig bra. Risken är att det blir sämre. Trots det spelade jag upp några tonsättningar för bandet och de tyckte att vi skulle skriva några till, så det gjorde vi allihopa. När vi hade ungefär tio låtar drog vi upp till Omnivox Studio, ett gammalt missionshus i Borlänge. Det är trä överallt och ger ett magiskt ljud. Egentligen är det inte så producerat. Vi satte upp en mick i mitten av rummet och sedan drog vi av alla låtar tre gånger och valde den bästa tagningen. Svårare än så var det inte, det tog bara fyra dagar.

 

"Det finns något som skaver i svensk poesi"

 

Varför ville ni göra en sådan skiva på analogt vis?
– Det finns något som skaver i svensk poesi, så vi tänkte att det värsta som kan hända är att skivan blir perfekt. Livet är inte perfekt, det ska vara lite skevt, och då är det bästa att bara lira tillsammans, hitta känslan och sätta tagningar.

Hur är det att tonsätta svensk poesi?
– Att tonsätta dikter är som att slåss mot en dinosaurie. När vi gjorde Infruset ville vi alla testa hur det blev innan vi visade det för någon. När skivan var klar fick vi lite självförtroende i oss, och plötsligt small det till. Vi hade aldrig räknat med att skivan skulle bli så populär. Fröding är som diktarnas Michael Jackson för den äldre generationen och vi hade nog inte riktigt greppat det innan det tog fart. Nya skivan är baserad på verk av Karin Boye och Nils Ferlin, men mest är det de låtar som mamma och pappa har skrivit.

Vad tycker mamma och pappa om det?
– Dom tycker att det är helt magiskt! De har varit nästan för tacksamma, men det tycker jag inte att de behöver vara. Ända sedan vi bröt den här Dixgård/Norén-heligheten har vi fått en annan syn på musiken. Istället för att ha en producent så gillar vi att höra musik och plocka upp element ur den. Så var det lite med mammas och pappas musik. Jag tyckte låtarna var jävligt bra, och har länge funderat på hur vi skulle kunna använda dem. 

Är ni morsgrisar?
– Vi är föräldrakära allihopa. Jag har aldrig använt musiken som rebellverktyg gentemot mina föräldrar, de har diggat allt jag har lyssnat på. Jag kommer ihåg när jag hade köpt Dr. Dres 2001 album, de tyckte att det var jättebra. 

Vad känns bäst att skriva på, svenska eller engelska?
– Jag kommer ihåg när vi turnerade med Infruset, då var jag helt emotionellt slut efter varje spelning. Jag undrade varför, tills det slog mig att det är sårbarheten i det svenska språket. Det är rätt intressant ändå.

Det vilar ett vemod över nya singeln Själens skrubbsår. Blir det automatiskt så när ni skriver eller sjunger på svenska? 
– Det blir lätt ett vemod när vi skriver på svenska. Just den låten har mamma och pappa skrivit, den är ursprungligen skriven som en finsk tango och har verkligen ett vemod i sig. Vi tog den från tango till Mando och gjorde den på vårt sätt. Då blev det en ödslig, svensk cowboykänsla i den helt plötsligt. 

Hur är din och Gustaf Noréns relation idag? Har ni någon kontakt? 
– Vi har pratats vid någon gång, det känns skönt. Vi ska inte ha ett band ihop, men det är inte det viktiga. Det viktiga var att bryta isen och det har vi gjort. Man ska inte gå runt med massa skit i bagaget och vara rädd för att träffa någon på stan. Relationen gick ju som känt åt pipan så det finns fortfarande en hel del att reda ut om vi skulle få för oss det någon gång i framtiden. Det är aldrig försent.

Du har turnerat solo tidigare, och Mando rullar på utan Gustaf, är laguppställningen utbytbar?
– Uppenbarligen har den varit det. Just nu känns det inte som att den är utbytbar, men två har fått sparken ur bandet och Gustaf slutade. I nuläget känns uppställningen satt i sten. Det känns som att vi har hittat ett järngäng. Det svåraste med att ha ett band är att hitta rätt laguppställning. Det är inget nytt fenomen att det händer saker med tiden. Det hör väl snarare till ovanligheten att man är samma gäng som lirar en hel karriär. För oss handlar det nog mer om att dela ett mindset inom bandet snarare än laguppställningen i sig. 

Nya albumet I solnedgången blir det tionde i räkningen och släpps den 12 juni.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!