Skapandet av ett rum där alla kan få känna sig fria står i centrum för scenkonstnärerna. Vad innebär en sådan frihet?
Vintern har slutligen hittat till Malmö efter månader av ljummen regnkavalkad. Hälften av befolkningen förbannar kylan men när solen lyser strålar det kollektiva hoppet ikapp.
Nystartade scenkonstkollektivet Fördärvet huserar i samma lokal som bland annat filmkollektivet Råfilm på Norra Grängesbergsgatan. Jag är där för att träffa två femtedelar av gruppen: Esmeralda Ahlqvist och Fredrika Vilselius. Liksom majoriteten av medlemmarna går de en scenkonstutbildning på Teaterhögskolan. I övrigt är deltagarnas bakgrund varierande, bland annat inom mode, film, teater och ljus.
– Jag har hållit på med teater, film och konst väldigt länge och kom precis ur den påtvingade politisk korrekthet som råder i allmänhet. Det är spännande eftersom man behöver lära sig att ta sitt ansvar och allt sådant, men jag upplevde den också som väldigt kvävande. Ett sådant klimat sätter till exempel ramar för vad jag som brun tjej förväntas göra. Att vara feministisk till exempel ligger förstås på min privata agenda men min konstnärliga agenda kanske är en helt annan. Jag kanske vill göra något som inte alls är politiskt. Att kräva det utrymmet är svårt. Vi vill röra oss lite ifrån den politiska tematiken och utforska annat, berättar Esmeralda.
Deras egna projekt består för tillfället av en teatermonolog, skriven och regisserad av Esmeralda, och Fredrikas ljudinstallation på temat oskulden som utgår från ett minne, där hon strävar efter att föra människor så nära rummet som möjligt. Monologen handlar om en person som har ett onanimissbruk.
– Där kan man ju läsa in något politiskt om man vill, säger Esmeralda. Men för min del är manuset sekundärt. Det är bara något jag skapat för att ha en situation att jobba kring. Jag är mest nyfiken på stämningen som kommer uppstå. Det handlar inte om kvinnlig sexualitet eller att våga prata om sexualitet eller så, det handlar egentligen bara om publikens reaktioner.
Medan vi fortsätter sippa på det (inte asäckliga) kaffet som serverades med brasklappen ”det kan vara asäckligt” tar jag upp det stigmatiserade ämnet konst och tillgänglighet. Esmeralda konstaterar att det är den ”osexigaste, tänkbara grejen att behöva förhålla sig till” men förklarar därtill, lite mer allvarsamt, att det hade varit en utopisk vision att rikta sig till en allmän publik men att den publik som är mest tillgänglig förstås är de som redan rör sig i dessa kretsar.
– Det är de som blir försökskaniner för vårt projekt. Sen är det inte vår uppgift att granska de som kommer med förstoringsglas. Om det sprider sig, så vet vi att vi är på rätt spår. Vi befinner oss i en miljö som är rätt smal och exkluderande, det är klart att vi blir formade av det, det är ju inte direkt någon som kommer och blir chockad över vårt koncept. Men den befintliga publiken är verkligen inte att underskatta heller. Det är omöjligt att hela tiden fundera på om folk kommer förstå eller inte. Att försöka skapa något ur den ängsliga synvinkeln känns jättesvårt. I skolan handlar det väldigt mycket om att tänka på tillgänglighet och att vara inkluderande. Men när man är i skapandeögonblicket eller jobbar praktiskt så funkar det inte att ta hänsyn till allt det där.
– I skolan får vi lära oss att ständigt hitta ett varför, förklarar Fredrika. Man ska fundera på vad saker och ting betyder och för vem det finns. I Fördärvet behöver man inte besvara de frågorna hela tiden. Vissa grejer vill man göra bara, för att man vet att det är bra. En gemensam vision är att våga misslyckas.
När vi vidare diskuterar syftet med deras skapande (ändå) berättar Esmeralda att främsta intresset ligger i att dela känslor, mottagare och avsändare på samma yta, eller att mötas i en situation och uppleva känslor tillsammans. De betonar att alla fem fortfarande är enskilda konstnärer med olika arbeten och att huvudmålet är att skapa en så fri och tillåtande miljö som möjligt där alla kan få göra vad de vill. Som influens nämner de Young boy dancing group, ett uppmärksammat danskollektiv med medlemmar världen över.
– De dansar med laserdildos i sina anus, berättar Fredrika. Det som är intressant är att de har uppträtt i klubbmiljöer och på mindre gallerier och de är också inne på vad som händer med publiken i olika situationer, typ när man dansar med en dildo i röven, vad händer när någon får den där laserstrålen i pannan? Det är extremt speciellt och intimt på ett lite läskigt sätt.
