Enligt organisationen Vi står inte ut begick 15 ensamkommande ungdomar självmord 2017 – men mörkertalet är stort. Vem kämpar för förändring?
I princip all information som finns tillgänglig kring psykisk ohälsa är på svenska, i textform och på utvalda ställen. Väldigt lite som handlar om trauma och PTSD finns översatt. Dessutom diskuteras sambanden mellan människors mående och strukturer som rasism sällan i de rapporterar som förekommer i ämnet.
I oktober 2016 bestämde sig Linus Kullving för att starta projektet Flerspråkig information om psykisk ohälsa, Fipoh, som ligger under Glokala Folkhögskolan i Malmö. Ett projekt som Fatuma Awil senare anslöt sig till. Sedan dess har de bland annat anordnat nöjesaktiviteter för att förebygga psykiska problem, skapat en podcast, träffat ungdomar genom andra organisationer och samarbetsaktörer. Därtill har de producerat filmer på dari, arabiska, somaliska och svenska.
När jag träffar Linus och Fatuma på deras (grymma) kontor i Malmö, pratar vi om individualismen som orsak till det bristfälliga bemötandet. Linus menar att det läggs mycket vikt på den enskilda personen som ansvarig istället för att se till den bakomliggande systematiska problematiken.
– Otillgängligheten handlar ju också om att det fortfarande är tabu i samhället att prata om sådant här. Samtidigt är det en resursfråga. Finns det inga pengar så vill man kanske inte synliggöra det heller eftersom man inte kan ta hand om alla som mår dåligt, säger Fatuma.
Innan jul i fjol satsade Fipoh på ytterligare sätt att både sprida resurser och kunskap – helt enkelt skapa en möjlighet för fler att berätta om sina upplevelser. En fundamental del av Fipoh har varit att verksamheten ska ske nära de som berörs, både som referenser och medskapare. Ungdomar med erfarenhet av flykt har haft möjlighet att skicka in sina foto–, film– och skrividéer. De vars bidrag väljs ut tilldelas sedan betalda uppdrag.
– Vi har försökt få folk att hitta rätt ord, ett språk att beskriva sina känslor med, berättar Fatuma.
När vi diskuterar utvecklingen av den psykiska ohälsan menar Linus och Fatuma, i symbios med statistiken, att det blir sämre och sämre. Trots enigheten känns dock siffrorna i undersökningsresultaten inte helt rättvisa.
– Rapporterna säger oftast att kanske 20-30 procent av ungdomar med migrationsbakgrund mår dåligt men när man pratar med ungdomar idag så blir det uppenbart att det är extremt utbrett. Många säger att de inte känner någon som mår bra. Asylpolitiken som råder är fruktansvärt våldsam. Om man tror att man kan förändra någon slags psykisk hälsa utan att förändra politiken så lever man i en annan verklighet, säger Linus.
– Den västerländska psykologin kan inte riktigt bära de här frågorna. Även om man flytt ett krig eller liknande så fortsätter det med asylprocess, stängda gränser, att man har en familj som inte får komma hit, man blir åldersuppskriven, man blir utsatt för homofobi, transfobi, rasism och så vidare. Det är ett pågående trauma. Det finns ingenting som bemöter det här i samhället. Man utgår kanske från att traumat ”tar slut” på en bestämd tid. Vi försöker jobba med att synliggöra hur det ser ut på riktigt, berättar Fatuma.
Projektet kommer att pågå i ett och ett halvt år till. Under den tiden finns planer på att göra en film om minoritetsstress, bland annat för att ta upp rasism som bidragande orsak till ångest, depression och trauma. Förhoppningen är förstås också att kunna skapa filmer på fler språk.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2018.
