Florence Valentin har gjort ett comeback-album, men inte nog med det! Frågar man deras konstnärlige ledare Love Antell kommer gruppen snart bli Sveriges svar på Gorillaz.
Minns ni Florence Valentin? Stockholmsgruppen som nästan lät som Håkan Hellström, men var snäppet mer politiska. Som härjade på indiescenen med hits som Pokerkväll i Vårby Gård och Spring Ricco där i slutet av 00-talet. Nu är de nämligen tillbaka efter att ha lagt instrumenten på hyllan för ungefär tio år sedan. Deras comeback-album Det var en gång landar i skivbackarna, nej jag menar på streamingtjänsterna i slutet av november.
Gruppens sångare och drivkraft Love Antell har inte varit lika inaktiv. När resten av den sju man starka orkestern fick barn och heltidsjobb fortsatte Antell med musiken. Nu har han lockat tillbaka sina gamla vänner i studion för en nostalgisk tidsresa både musikaliskt och tematiskt.
Albumet är inspelat på samma sätt som gruppens gamla 00-talsskivor. Gruppen har kört låtarna rakt upp och ner i studion, fångat det på band och lagt på lite stråkar. Inga i efterhand pålagda elektroniska element eller effekter. Inget tjafs helt enkelt, berättar Love Antell över telefon.
–Vi är ju som ett väloljat maskineri. Vi vet var vi har varandra. Det är inte så komplicerat då. Det är ju ett väldigt traditionellt sätt att spela in. När vi började göra musik tillsammans pratade vi ofta om Motown. Det blir lite som med gammal 70-talsmusik. Ett band i studio och snabba puckar. Det känns annorlunda från hur musik görs idag, där man har ett skelett och bygger upp produktioner utifrån det. Här är det spelade instrument överallt. Allt på albumet är instrument som spelas framför en mick.
"Just nu lever vi många tider samtidigt"
Har du något emot hur musik låter idag?
– Nejdå. Jag lyssnar väldigt brett när det gäller musik. Det man märker är att Florence Valentin framstår som en relik när man lyfter fram det såhär tio år senare. Man blir sugen på att gå emot det som sker idag. Det blir effektfullt. Men vi kan inte göra helt annorlunda musik eller förändra totalt hur vi låter. Bandet bygger fortfarande på en uppsättning med blås, trummor, piano och bas. Det är det vi har att laborera med.
Det är inte bara musiken som tar oss tillbaka till 00-talet. Det var en gång berättar också om gamla tider, när Antell och hans kompisar hängde på det numera nedlagda Café String på Södermalm och diskuterade Sartre.
– Det är nostalgi givetvis. Det är vi öppna med, det är vår guilty pleasure. Men det är också lite meta i musiken och texterna. Det är väldigt mycket en tillbakablick, men också en kommentar på samhället idag. Just nu lever vi i många tider samtidigt. Saker som gällde för 20-30 år sedan är plötsligt tillbaka. Vi lever i en romantisk epok.
Vad menar du med det?
– Vår tid vurmar för gamla saker. Om man gör en reklam så använder man gammal musik för det säljer bra. Stora filmer på bio är remakes på gamla superhjältefilmer. Det är en stor tendens i samhället att vi är nostalgiska. Vi vill kanske inte se det själva, men jag menar att är det är så. Vi behöver något tryggt att luta oss mot. Men det kan vara en farlig väg att gå. Det finns en politisk sida av det, nostalgi är inte helt oproblematiskt. Det är tanken jag vill få fram med den här skivan.
En annan anledning till att Antell låtit sig bli så nostalgisk är hur tiderna har förändrats, speciellt i Stockholm där sångaren är uppväxt. Enligt honom har staden förändrats till det värre, så pass att han själv flyttat till Göteborg.
– Numera är det svårt att leva där, det är dyrt med boende och att ha lokaler. Den grejen är problematisk. Förut var det mer öppet för coola grejer. Nu får konstnärer flytta till Arlanda för att de inte har råd att bo i innerstan. Det är ett jättestort problem. Och det är stockholmarna själva som bygger upp det problemet genom att köpa bostadsrätter. Plötsligt ser man det som kanske 40-talisterna ser tillbaka på 68-rörelsen. Här sitter jag och börjar glorifiera en tid runt millennieskiftet. Men givetvis var det inte så bra då heller. Det är mina drömmar och idéer om hur det var då.
Politiken har alltid varit viktig för Love Antell och Florence Valentin. Deras gamla låtar var svängiga och lättillgängliga, men lyssnade man på vad de faktiskt sjöng om målades berättelser av utsatta människor och orättvisor i samhället upp.
– Jag fick något slags politiskt uppvaknande när jag var 20 och började skriva musik i samband med det. Florence Valentin var en trampolin att forma mina tankar genom musik. Däremot kan jag känna att det politiska inte var lika tydligt. Rap och punk är politiskt bara i hur det låter.
"Politiska värderingar kan lätt bli en ytlig grej"
Hur effektiv tycker du att musiken är som ett politiskt “vapen“?
– Jag trodde starkt på det som yngre. Jag hade en idé om att det som händer på scen inför en massa människor kan påverka politisk. Hela musikscenen var också väldigt opolitisk i början på 2000-talet, till skillnad från nu. Dagens generation unga begår snarare tjänstefel om de inte pratar om värderingar eller identitet. Men musik behöver inte alltid handla om det. Politiska värderingar kan lätt bli en ytlig grej också har jag märkt. Det jag kanske efterfrågar med politisk musik är de oliktänkande resonemangen.
Några dagar efter vårt samtal verkar Love Antell dock ha ändrat sig. Han skickar ett sms där han tar upp frågan igen och svarar “JA!”. Självklart tycker han att musiken är effektivt som politiskt vapen än idag och lyfter upp ett exempel från en politisk låt som varit viktig för protesterna i Belarus.
Love Antell har alltid varit den ledande kraften i Florence Valentin, skrivit musiken och precis som nu talat för hela bandet. De politiska elementen har funnits där såväl i bandet som på Antells solomusik.
Vad är egentligen skillnaden mellan Florence Valentin och Love Antell?
– Jag har en tydlig vision, men med Florence Valentin handlar det mycket om orkestern. Det vi gör är att arrangera, alla vi är producenter i det här. Det som vi gör när vi repar, är det som blir. Och det kommer från allas insatser. Men någon måste göra text- och melodijobbet och det är jag. Vi har dock skrivit tillsammans också, och en tanke bland många är att vi kan göra något slags Gorillaz, med fler sångare än mig. Och det är kanske skillnaden med en grupp, man kan göra bandet till ett stort skepp där olika personer kan vara kapten. Nu har jag varit kapten, men det skulle lika gärna kunna vara någon annan.
Vänta nu här, ska Florence Valentin bli som Gorillaz?
– Jag är väldigt inspirerad av Damon Albarn. Han jobbar i helt olika världar och samtidigt finns det en röd tråd genom alltihop. Jag skulle vilja jobba mycket mer på det sättet.
Han fortsätter:
– Vad är skillnaden mellan Damon Albarn och Gorillaz? Jag vet inte. Det blir ju mer party när man spelar in kollektivt. Till den här skivan frågade vi faktiskt flera olika sångare om att vara med och gästa. Men de tackade alla nej tyvärr. Många är kanske rädda att hoppa in i vilka sammanhang som helst. Sedan behövde skivan bli klar i tid, så vi får jobba mer på det till nästa gång.
"Han har mobbat mig i alla år"
Men hur mycket Florence Valentin än skulle ändra på sig, finns det en risk att de aldrig kommer ifrån sina gamla 00-talshits Spring Ricco och Pokerkväll i Vårby Gård.
– Jag tror också det att det är de två låtarna. Men vi är ju också ett happy go lucky gäng, typ av karnevalståg. Vi har kastat musik i olika riktningar. Låtar som är helt frånkopplade från de två låtarna. Men vi spelar de låtarna varje gång vi kör live. Det har inte gått ett gig där vi inte spelar de två låtarna. Det är ju speciellt med musik att man återupprepar sig själv. Man brukar ju säga att en artist har ungefär tre låtar i sig som den gör olika varianter av resten av sitt liv. Och i slutet kanske det bara är en låt man blir ihågkommen för. Om det blir Pokerkväll i Vårby Gård är det helt fine med mig.
Plötsligt kommer Love Antell på sig själv. “Just ja, jag skulle ju ha en annan intervju för tio minuter sedan”. Vi får avsluta vårt samtal, men jag låter inte Love lämna telefonlinjen innan jag ställt den viktigaste frågan av alla.
I en gammal intervju med dig från DN sa du att “Nöjesguiden är vidriga”, vad tycker du om Nöjesguiden nu?
– Jag läser ju inte Nöjesguiden. Men jag brukar skoja och säga “skicka inte skivan till Nöjesguiden”. Det finns någon mobbare där. Patrik Forshage, han har mobbat mig i alla år. Han skriver alltid dåliga saker om mig, till och med i texter om någonting helt annat. Jag kanske trampat honom på tån i någon bar för länge sedan? Jag ser det som en ära!
