I ett öppenhjärtigt samtal med Nöjesguidens Hanna Bergström pratar Flora om sin nysläppta roman Hålla andan och avtrycket hon hoppas att den lämnar.
Boktiteln ger en hint om handlingen, men berättelsen är mer komplicerad än så. Hålla andan är en dubbelbottnad roman om att ha förmågan att ta sig allra längst, men samtidigt vara på väg att sprängas. I berättelsens pulserande ungdom ryms allt det som är svårt att sätta ord på, men som många av oss känner väl till. I Hålla andan skriver Flora Wiström med skavande närhet om identitetssökande, syskonrelationer, prestationskrav, sexualitet och skambelagd upptäckarlust.
En av bokens huvudkaraktärer – Daria – är elitsimmare. Det är också en karaktär som känner sig tvingad att fly i strävan att bli fri. Kvar blir småsyskonen Mina och Sam som tvingas samman och kommer varandra nära. Boken är fylld av stora teman och läsaren får möta allt från självskadebeteende, utnyttjande av sexuell makt och det väldigt påtagliga ”duktig flicka”-syndromet.
Varför är det viktigt att prata om dessa ämnen?
– Jag har inte skrivit om dessa ämnen för att de är viktiga. Jag vill inte moralisera eller leverera några svar på vad som är rätt eller fel. Handlingen och bokens tematik har vecklat ut sig under tiden jag har skrivit och lärt känna karaktärerna. Jag kan själv relatera till Daria, som i likhet med mig tror sig bli till i sina prestationer. Jag började precis som hon ha yttre ögon på mig väldigt tidigt, i och med min blogg, och att skriva fram henne har känts både självklart och känslosamt. Det är nog i henne jag själv bottnar mest i berättelsen. ”Hon ser ner på sin kropp. Sin kropp. Sin kropp. Hon vill vara vänlig mot den men hon vet inte hur.” Daria försöker bryta sig loss från all kontroll, men den är allt hon känner till, på samma gång som kontrollen är hennes fiende är den hennes trygghet. Ibland klarar hon det, men ibland orkar hon bara inte. Och så har vi Mina, som står i skuggan av sin syster, och som när hennes syster är borta också delvis får möjlighet att upptäcka vem hon är.
Jag tror att fler än jag känner Flora som en konstant ångande maskin som hela tiden orkar driva på framåt. Redan som tonåring byggde hon upp en av Sveriges mest lästa bloggar, och nu som 24-åring är hon med i författarförbundet som en av nio medlemmar under 30 år, och författare till två böcker. Flera partier i boken väcker igenkänning. Bland annat skriver Flora ”men att säga åt en duktig flicka att inte vara duktig, är att kräva att hon ska vara ännu duktigare”.
Kan du utveckla den tanken?
– Den här scenen, när Daria har försökt åka iväg från allt, är för mig någon typ av nyckelscen. Hon försöker också komma ifrån sig själv, men det gör man ju inte. Snarare blir allt ofta ännu mer påtagligt när man blir ensam med sitt huvud. Någonstans är det kärnan i hennes problematik. Att det även blir en prestation att ta det lugnt. Att hon ska jobba för att må bättre. På ett sätt blir även det är en aktiv handling, en form av kontroll. Hon kan inte bara vara, hon måste hela tiden uppfinna sig själv. Mitt i all omtanke, som ju tiden människor runt omkring lägger på att man ska lyckas faktiskt är – i Darias fall är det hennes föräldrars tid på att lämna, hämta, planera, göra våfflor till laget – tror jag att det, om man pushar någon hela tiden, också alltid finns en kant man kan falla över.
Hur har det skilt sig att skriva denna bok gentemot den första, och har du haft andra krav på dig själv?
– Det har varit annorlunda, på flera sätt. Jag är fortfarande ung, men jag började skriva Stanna när jag var jag liksom 18. Det fanns något så härligt i den åldern, jag var mer naiv, hela världen kändes möjlig. Jag skrev Stanna utan att veta om den skulle bli utgiven, och det gjorde att skrivprocessen blev friare, mindre självmedveten. Med Hålla andan har jag, från första idén och de grundläggande stråken, haft kontakt med min förläggare och min redaktör. Inte så att vi skrev ett kontrakt från början, men jag har ju haft dialog med dem under hela processen. Det har varit jättekul att ha det stödet, men det har också gjort att jag har haft en annan syn på texten, för jag har kunnat föreställa mig den som en färdig bok. Vilket har varit både skönt och lite mindre magiskt. På ett sätt tar jag på mig lite större skor nu, jag är inte bara hon som skrev en bok en gång, utan nu är jag författare till yrket. Och det skapar nog större förväntningar på det jag skriver.
Jag frågar Flora om hon är nervös inför mottagandet av den, och Flora beskriver att det är speciellt att skriva i ung vuxen-genren då man inte vet om man blir recenserad. Hon beskriver att det ses som en helt annan genre, som sällan ges särskilt stort utrymme, och att det är lite sorgligt.
– Samtidigt är det viktigt att påminna sig själv om den relationen man ofta får till läsarna i denna genre. Läsarna har mycket större benägenhet att faktiskt höra av sig själva, och det är många som gör det, det är fint med den direktkontakten. Men det är klart att jag är skitnervös. När min kille sa att han läst klart manuset började jag gråta på sekunden. Jag tänkte: säger han att det är bra kommer jag tro att han ljuger, säger han att han inte tycker om boken kommer jag inte att klara av det, för jag vill att han ska tycka att jag är bäst i världen. Det är pissjobbigt att inte veta om familj och vänner överdriver när de säger att de gillar boken. ”Fin” eller ”bra” säger egentligen väldigt lite om läsupplevelsen. Därför tycker jag om när någon återger ett visst stycke eller en scen som fick personen att känna något. De senaste dagarna har jag fått ett uppsving i vad jag själv känner för boken. Jag spelade nyligen in den som ljudbok, och det var första gången jag läste den på det helhetssättet, från pärm till pärm, utan att stanna upp och redigera meningar eller enskilda partier, som jag gjorde i redigeringsprocessen. Det har varit så skönt att vara inne i berättelsen snarare än att tänka på varje enskild mening. Jag har mina karaktärer väldigt nära mig och kan bli väldigt rörd när jag tänker på dem.
Flora har länge pratat öppet om sex, och gör det även i den här boken. Hon berättar att hon drivs av att skriva om det som är skavigt och präglat av skam, och att sex är spännande för att det är ett maktmedel.
– I kärleksrelationer artikuleras ofta maktförhållandet mellan personerna genom sex. Det kan handla om hot and cold-förhållanden där övertaget hela tiden förflyttas, eller i värre fall sexuella övergrepp. Och var går egentligen gränsen, vad är vad? Jag har stannat upp i gråzonerna. Jag försöker hitta en viss laddning när jag skriver. Och det är ofta i skam och genans jag hittar den laddningen. Det är bland annat därför Mina onanerar som en toka, och därför som jag beskriver sexet som allt annat än bara ljuvt och härligt.
Tycker du att unga får en felaktig bild av sex idag i annan media och litteratur?
– När jag själv var yngre och läste ungdomsböcker har jag många gånger blivit frustrerad över hur sex gestaltas. Jag upplevde det som platt, försiktigt och förenklat. Kanske var det en anledning till att jag ganska tidigt började prata öppet om sex, i samtal med andra, men också i text- och poddform. Jag tror inte att jag är en mer sexuell varelse än någon annan, men genom att jag har pratat så mycket om sex så har jag helt slutat bli generad över det. Senast förra veckan satt jag på ett fik och pratade med min mamma om sex. Då slog det mig att varken hon eller jag blev generade. Sex kan – utöver det som är härligt – vara laddat med så mycket ångest och skam. Och då känns det fint och viktigt att kunna dela tankar och känslor kring det.
Slutligen, vad vill du att boken ska lämna kvar?
– Jag hoppas att simhallen jag har tecknat fram kommer fastna i läsaren. Hålla andan är min tolkning av snåriga syskonrelationer, prestationskrav och sexuell makt – och förhoppningsvis kommer läsaren grunna vidare på de här sakerna när boken är slut. Snarare än att på något sätt ge svar vill jag att boken ska gestalta dessa teman, men inte vara för tydlig, duktig eller smart. Min dröm är att Mina, Daria och deras bror Sam ska få leva vidare i andra människor.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2019.
