First Aid Kit går balansgång mellan plikt och lust

Musikaliskt är First Aid Kit starkare än någonsin när Nöjesguiden träffar dem inför den stora återkomsten med albumet Ruins, och efter några hårda törnar har de mer rutin än någonsin. Men känslomässigt finns fortfarande några oroande mörka moln på systrarna Söderbergs himmel. 

Det finns nog inga musiker jag har intervjuat fler gånger än First Aid Kit. Sedan Klara var 15 och just hade bestämt sig för att ta ett sabbatsår med musik istället för att börja gymnasiet har jag träffat henne och storasyster Johanna för att prata om varje album de gjort. Under snart tio år har det mer fått formen av ett långt pågående samtal, med långa pauser i, än av enstaka nya samtal. 


Klara Söderberg.

Senast vi sågs var det över en utmärkt middag på Kungsholmen inför Stay Gold, och vi konstaterar att det gått tre och ett halvt år sedan dess, 
– Det är kanske lite lång tid mellan skivor, nickar Johanna, Men när man är ute och spelar hela tiden så är det inte realistiskt att hålla på som de gjorde på 1970-talet och släppa en skiva om året, eller mer. 
– Jag måste ju hinna med att skriva, förklarar Klara. Vi är inte sådana som skriver och spelar in på turné, man blir så urholkad. På turné tar man ju in en massa saker, men för att skriva behöver jag ha lite ro. Jag behöver ha lite… tråkigt.

Intervju från 2012: First Aid Kit har blivit stora.

I vårt förra samtal var ett tema flyktighet, och det är där vi tar avstamp nu. Då beskrev de musikskapande som en antiintellektuell process, baserad på känsla, och både Klara och Johanna uttryckte viss oro över att den känslan och därmed musikskapandet skulle kunna försvinna. 
– Oron att det helt plötsligt inte skulle komma mer låtskrivande, nickar Klara. Det känns väl lite tryggare, på något sätt. När det stoppar känner jag nu att det kommer att komma tillbaka. Man kan ju inte spotta ur sig saker hela tiden. Nu har vi till exempel inte skrivit något sedan vi gjorde nya skivan. När vi åkte till Los Angeles för att skriva låtar förra året däremot var det som att sätta på en kran av låtskrivande. 
– Leonard Cohen har jämfört det med just en vattenkran, förklarar Johanna. För en del skruvar man på kranen och så rinner det en ström tills man stänger av. För andra droppar det lite grann hela tiden. För oss är det kanske droppar ibland, det kan vara lite kämpigt. Men till den här skivan hade vi arton låtar. Det kändes lyxigt, vi brukar bara ha exakt de tio som kommer med på skivan.

Johanna Söderberg.

En annan aspekt i flyktighetsresonemanget handlade om huruvida First Aid Kit hade nått toppen då för tre år sedan. Sedan dess har det bara fortsatt att växa för systrarna Söderberg, inte bara musikaliskt kvalitativt utan också uppmärksamhetsmässigt. Stay Gold sålde guld i England och platina i Sverige, till att börja med. Ändå finns oron kvar. 
– Det där tycker jag är jättejobbigt, säger Johanna och lutar sig tillbaka i soffan. Jag försöker verkligen att inte tänka på det. Jag kan få ångest av det, kanske mer än du Klara? Jag är alltid rädd att det ska ta slut, och därför var det nog bra att ta en paus och märka att musiken inte är allt. Innan det kände jag verkligen att vårt jobb var vårt liv, både yrkesmässigt och socialt. Då blir man väldigt rädd att förlora det. 
– Det är ju hela min identitet, säger Klara. Vem är jag utan det här?
– Jag tänkte att, shit, om det skulle ta slut med bandet skulle jag gå in i en sådan kris, jag vet inte om jag skulle klara mig ur den, fortsätter Johanna. Det var därför det var viktigt att ta en paus, och förstå att bandet inte är allt. Visst, jag har kvar den rädslan fortfarande, men jag känner mig ändå tryggare. Det vore inte jordens undergång, vi skulle kunna gå vidare. 

Lou Reed gjorde en gång i tiden ett album som hette Growing Up in Public, och det har varit systrarna Söderbergs vardag sedan tidiga tonår. 
– Sedan jag var barn, nästan, nickar Klara. Det var väl därför vi behövde lite tid borta från det här, för att få känna vad som finns i livet förutom musik. 
– Jag tror att det var du som pushade mest för att vi skulle göra det, berömmer Johanna sin syster. Jag är mer så att jag bara dras med. Jag vill alltid göra alla nöjda. Jag tror liksom att om jag inte gör det här eller det där - intervjuerna, det där giget - då kommer det att förstöra så mycket.
– Jag är lite mer så att det spelar ingen roll, skrattar Klara till. Det är bra, men det kan ju också få motsatt effekt. Om det bara var jag som styrde skulle det nog inte bli så bra. De flesta låtarna skulle aldrig bli färdiga, till att börja med. 

Det behövs både plikt och lust, föreslår jag. 
– Och jag är bara plikt, fnissar Johanna medan Klara protesterar högljutt. 
– Det är du ju inte. Du styr ju över hur låtar ska låta, rent musikaliskt så har du ju en oändlig lust! Det är ju så kul att jobba tillsammans och ha den lusten båda två. 
– Det är svårt att dra gränser eftersom vi får så många erbjudanden om roliga saker, resonerar Klara. Om man haft oändlig energi hade det varit skitkul, men när den inte finns blir tvärtom ingenting kul.
– Det var så det blev till slut efter Stay Gold, suckar Johanna. Jag tappade lusten helt. Jag var utbränd. Jag orkade ingenting. 

Och då klarade ni ändå att sätta den gränsen till slut?
– Vi var ju bara så illa tvungna, säger systrarna med en mun, och Johanna slår fast att det inte fanns några alternativ.
– Jag kände mig bara som en robot, att gå upp och spela samma sak varje kväll. Vi hade gjort det för många gånger. Det gick inte. 

Frustrationen och utmattningen ligger också i att svara på standardfrågor i löpandeband-intervjuer med ointresserade journallister världen runt. 
– Under en sådan intervju med en journalist som inte hade en aning och inget intresse kommer jag ihåg att jag satt med ett glas i handen och bara ville ställa mig upp och kasta glaset i väggen, skrattar Klara. 

Men det gjorde hon inte. 
– Nej, det är svårt det där, för samtidigt ska man vara professionell och trevlig, och artig, suckar Johanna.  
– Det är ju på samma sätt i privatlivet, fortsätter Klara. Så fort man går utanför dörren så måste man vara beredd på att någon kan komma fram.
– Man blir ju iakttagen hela tiden, instämmer Johanna. Man kan inte slappna av.
– Och samtidigt vet jag ju att jag har varit i den situationen fast på andra sidan, liksom, tvekar Klara, så jag vet att det betyder så mycket för den som kommer fram. 
– Men just de där fulla som kommer fram, suckar Johanna. ”Hur är det att vara känd?” ”Hur mycket tjänar du?” ”Hur är Håkan Hellström egentligen?” - folk är helt besatta av honom!

Nu finns lusten där igen. Förutom arbetet med nya albumet, inklusive ett intensivt interrationellt promotionarbete under flera månader fram till release, har systrarna gästat både Fleet Foxes och Marlon Williams på Stockholms scener de senaste månaderna. 
– Lusten vaknade ju redan när vi åkte till Los Angeles för att börja skriva låtar, berättar Klara.

Den återfunna glädjen märks också i en skiva med ett betydligt friare förhållningssätt till arrangemang än tidigare. Redan på Stay Gold lämnade bandet det sparsmakade format som var avsett att fungera live. Nu är det ännu mer så. Synthar dyker upp både i titelspåret och i My Wild Sweet Love, medan drivande trummor och stora orkestreringar dominerar Rebel Heart och Fireworks.
– Förut har jag haft väldigt tydliga regler för vad som får finnas på en First Aid Kit-skiva, berättar Klara. Vilket sound, vilka instrument. Nu släppte vi lite på det, ”äh, fan, vi kör lite 80-talssynthar och elgitarr”. Vi förlitade oss på musikerna som var med, de fick ganska fria tyglar. Det känns bra.
– Tidigare har det ju varit du, jag och pappa, konstaterar Johanna. Vi har gjort nästan allt. Men den här gången lät vi musikerna göra sin tolkning av låtar som vi hade med oss på bara sång och gitarr, utan att vi hade så jättemycket idéer om arrangemang. 
– Jag menar, vi hade ju Glenn Kotche från Wilco på trummor, säger Klara förklarande.
– Världens bästa trummis, skjuter Johanna snabbt in.
– … och McKenzie Smith från Midlake. De så jäkla grymma, och man måste ge dem utrymme att spela. Jag är ju egentligen så jäkla tråkig, och jag fick bestämma skulle alla låtar ha bara akustisk gitarr, Hammondorgel och tågtrummor. Jag vill att allt, precis allt, ska låta som Blonde on Blonde. Och det skulle ju bli lite enformigt. 

Fireworks har alla drag av en klassisk torch song, med ekande Patsy Cline-karaktär. 
– Vi lyssnar ju mycket på sådant. Unchained Melody, eller The End of the World med Skeeter Davis, nickar Johanna. Och så blandade vi det med Beach House-gitarrer, och en liten 80-talssynth, så blir det så där. 

Hem of Her Dress å andra sidan spårar ur fullständigt efter en avskalad inledning, och landar i en New Orleansk begravningsmarsch med mässingsorkester och drucken kör. 
– Det behövdes lite humor, lite självdistans, skrattar Klara. Råheten från Neutral Milk Hotel – där finns något gripande.
– Mamma och pappa och lillebror är med och sjunger där, och producenten Tucker Martines fru. Kolla, jag har ett klipp från inspelningen, där Klara är väldigt entusiastisk körledare, fnissar Johanna, och halar fram sin telefon för att visa en inspelning där en studio full av människor skrålar något som låter som kräftskivans tionde nubbevisa.
– Det kanske är att dra resonemanget för långt, tvekar Klara, men det känns bra att som kvinna inom musikindustrin få göra något som är lite …fult. Att få skrika, att inte behöva vara så vacker, bara. 

Det sammanhängande temat i så gott som alla Ruins texter är separation. Inom First Aid Kit hade en sådan inletts för tre år sedan, inför Stay Gold. Då hade Klara flyttat till Manchester för kärlekens skull, medan Johanna bodde kvar i Stockholm.
– Det var jättesvårt, nickar Johanna. Men bra också. Du bodde i Manchester, till att börja med i ett halvår, och då sågs vi inte på flera månader. Det var första gången i livet. 

Då pratade systrarna om risken att förvandlas till bröderna Gallagher, som varit på varandras strupar sedan långt innan det ledde till Oasis splittring. 
– Precis, nickar Klara. Vi har lärt oss nu att vi behöver mycket space. Vi ses konstant, och är tätt tillsammans i pressade situationer. Så när vi är lediga måste vi få tid för oss själva. Jag bodde i Manchester i två och ett halvt år, och det var viktigt för mig i min utveckling. Jag fick känna att jag hade en egen plats, något jag gjorde bara för mig själv. 

På internationella kvinnodagen släppte First Aid Kit låten You Are the Problem Here, som bröt mot deras sätt att skriva texter genom att vara ett uttalat statement. 
– Vad är privat och vad är politiskt, suckar Johanna. En låt om att våldtäkt är fel, det borde väl verkligen inte uppfattas som politiskt utan bara allmänmänskligt? Men sedan #metoo finns det dem i USA som i intervjuer vill göra oss till representanter för hela den rörelsen, för den låten och för att #metoo fått sådant genomslag just i Sverige. Folk får någon konstig snedvriden uppfattning om att sådant händer mer i Sverige, när det ju mer handlar om att vi hittar sätt att gå ihop och bättre lyfta fram något som finns överallt i världen. 

Så hur tas sådana ställningstaganden emot i Trumps USA?
– Vi har känt reaktionerna när vi spelar You Are the Problem Here i USA, fortsätter Johanna. Kvinnorna i publiken reagerar starkt i gemenskap redan när vi sjunger första raderna, ”Goddamn, I’ve had enough”. Det är väldigt starkt, man känner verkligen att amerikanerna är skitförbannade på Harvey Weinstein och Donald Trump. 

När The Dixie Chicks kritiserade dåvarande president Bush från scenen för 15 år sedan fick det enorma konsekvenser, eftersom de med sin countrymusik appellerade till en publik som traditionellt är väldigt politiskt konservativ.
– När vi uttalade oss om att vi hoppades att amerikaner skulle rösta på Hillary fick vi väldigt mycket kraftiga reaktioner från Trump-supporters, minns Johanna. Men vi anses väldigt alternativa i USA, så det uppfattades kanske inte som lika kontroversiellt. 
– Och på ett sätt är det väl något fint också, att musiken kan nå människor med andra värderingar, tvekar Klara. Eller… det är svårt. Kurt Cobain var väldigt tydlig - ”Jag vill inte att några rasister, homofober, antifeminister ska lyssna på vår musik”. På ett sätt kan jag också känna så, men samtidigt vill jag ju ha en syn på människor som är större än så.  

Nu väntar en stor världsturné. 
– Jag har blandade känslor inför det, konstaterar Johanna. Å ena sidan ska det bli jättekul att få komma ut och spela ordentligt igen, det var ju rätt länge sedan, och att ha en ordentlig albumbaserad turné. 
– Att få träffa vår egen publik, fyller Klara på. Det är ju så jäkla kul.
– Men samtidigt är jag rädd att bli utbränd igen, fortsätter Johanna. Det är ju en jätteturné, och redan får vi en massa önskemål om fler ställen och fler konserter på varje ställe. 
– Vi får verkligen känna efter, och jag jobbar på att vi ska kunna vara väldigt öppna med varandra om det börjar bli för mycket, sammanfattar Klara. Att våga säga nej. 

First Aid Kits album Ruins släpps den 19 januari. Här kan du läsa recensionen av albumet.