1980-talet har en magisk laddning för Karin Arrhenius och Fredrik Edfeldt, manusförfattare respektive regissör som vann kritikers hjärtan med den solblekta barndomsskildringen Flickan. Nu återvänder de till åttiotalet och barnablicken med sin andra långfilm Faro – uppföljningen av ett samarbete som sträcker sig bortom filmskapandet.
– Vi träffades på Stockholms filmskola för många år sedan, och sedan blev vi ett par. Så när Karin hade skrivit Flickan blev det på något sätt bara naturligt att jag skulle regissera den.
– Vi hade någon sorts distans, klargör Arrhenius. Men när det väl kom till kritan med Flickan, ett manus som är väldigt personligt och sprunget mycket ur mitt liv, var det väl en stor fördel att Fredrik och jag lever ihop. Att man känner till varandras världsbild.
Så vad är det egentligen som är så spännande med flickor?
– Jag är en flicka, har alltid varit en flicka och växte upp på åttiotalet som flicka. Så det är inte ens något medvetet val. Men jag tycker att det är en väldigt bra vinkel.
– Men det behöver inte vara just en flicka, tillägger Edfeldt. Det kan mer vara den här unga människan, barnet med den oförstörda blicken på världen. Är det en bra film kan man liksom ha en alien eller vadsomhelst, och ändå identifiera sig med som huvudperson.
I Faro följer vi unga Hella (Clara Christiansson) och hennes pappa (Jakob Cedergren) som, efter att ha mördat en man, hamnat på flykt från lagens långa arm. Hack i häl närmar sig Polismannen (Göran Stangertz) och Socialkvinnan (Maria Heiskanen). Ja, de heter så enligt rollistan, och enligt Arrhenius behövdes inte mer än så.
– När man pratar med varandra på riktigt namnger man inte varandra särskilt mycket, det blir mer en konstruktion. Och när socialkvinnan och polisen pratar om pappan säger de ”han”. Det blir någon slags ”han”, den andre.
Hur viktigt är det när en film utspelar sig?
– I Faro finns inga mobiltelefoner, inget internet, inga värmekameror. Så det är en förutsättning för historien. På det sättet är det viktigt att den utspelar sig på åttiotalet, menar Edfeldt.
– Ja, det är viktigt för berättelsen på de sätt du säger, men framför allt är det något spontant som vi återvänder till. För den tiden var laddad för oss, vi var barn då och växte upp på åttiotalet. Det var då man började ta in världen och bli människa.
Denna tid, stilren med dess raka byxor och raka linjer, föregår ”neon-åttiotalet”. Deras barndomstid är något mer tidlöst.
– Det roliga var när vi filmade i Dalsland, berättar Edfeldt. Då hade vi den där gamla polisbilen och folk stannade hela tiden: ”Har det hänt nånting, eller?” De tänkte inte på att det var en polisbil som var 30 år gammal.
Var det lite sorgligt...?
– Haha, ja! Nej, det var ju roligt, men...
– På landet har ju tiden stått stilla i många delar av Sverige, fyller Arrhenius i.
Även om naturen vi skymtar i filmen är en fröjd för ögat är det samtidigt ett slags fängelse, där fadern och dottern fångas i sin egen frihet. Det var viktigt för Edfeldt att inte estetisera miljön till naturlyriska vykort och göra ”naturporr”, därför filmade de i helt naturligt ljus fast på film, ”alltså gammal 35mm-film”. Huvudpersonernas överlevarfärdigheter prövas i ösregnet där det äts giftiga svampar och hittas skelett. Naturen gör oss påminda om döden.
– Man känner jättestarkt att det är en kraft, en ande därute. Alla träd och allting har ju stått där så jävla mycket längre än vad jag har funnits, så man blir ju påmind om sin egen litenhet. Man kan hålla på och flaxa runt och tro att allt är så viktigt, men därute finns det någonting som bara har fortsatt... Som bara skiter i det.
Så kan film vara ett sätt att ge döden en större roll, genom att förstora upp den?
– O ja! utbrister Arrhenius.
– Det var väl lite en tanke med det här också, jag tänker på din pappa som gick bort lite innan du började skriva... På något sätt är ju döden väldigt undanskuffad i våra liv. Man ser den väldigt sällan trots att det är det mest naturliga som alla har gemensamt.
– Det är det enda vi kan lita på. Först finns vi inte, sedan finns vi en kort tid, sedan finns vi inte längre i en evighet, säger Arrhenius och väcker sin bordsgranne till liv.
– Men det får man inte skriva i Nöjesguiden! ”En film om döden”, då kommer ingen se den. Men jag tycker ändå det är en väldigt ljus bild av den.
Är ni själva rädda för döden?
– Alltså rädd, jag menar... Nej, men det är så oerhört tråkigt bara, konstaterar Edfeldt.
– Ja, det är så jävla synd alltså, så jävla tråkigt. Jag har fyllt 40 nu precis och jag känner att det är ändligt. Och jag tycker att livet bara blir roligare och roligare, bättre och bättre.
Men utöver memento mori-effekten är naturen i Faro också en påminnelse om ett annat Sverige . Efter en visning av filmen kände regissören själv att han ”fått vila i den här lilla bubblan”.
– Jag tror att vi i Sverige har något urbant komplex. Det har varit så mycket skog och så lite kultur och urbanitet, så vi är väldigt intresserade av det. Men egentligen är ju fortfarande Sverige ett jävla skogsland bara. Det är en liten påminnelse om det.
