En vampyrhatares bekännelser

Mitt i pågående turné fick Jonathan Johansson erbjudandet om att göra musiken till en nyskriven uppsättning av Bram Stokers Dracula. Trots ett hektiskt schema på gränsen till utbrändhet tackade han ja, och han gillar inte ens vampyrer. Nu släpps Ett språk för dom dömda som är musiken från pjäsen i vilken han även kom att spela en av huvudrollerna. Pelle Tamleht har träffat honom för att snacka skådespelardebuter, nyandlighet och motreaktioner.

Jag intervjuade dig för Nöjesguiden för snart fem år sedan. Vad har hänt sedan dess?
– Allt har hänt sedan dess. Från den tiden har det här blivit mitt liv. Innan dess och En hand i himlen levde jag ett vanligt förvirrat och ganska osäkert liv. Jag pluggade strökurser på universitetet med vänsterhanden utan att ha någon plan b. Jag gjorde musik som ingen hörde eller brydde sig om, sånt skapar osäkerhet. 
Har du blivit vuxen?
– Det har jag nog. Numera blir man väl det mellan 27 och 32. Jag har blivit tryggare och lugnare. Mer bekväm med min självbild. De som känner mig tycker nog att det är skönare att umgås med mig nu när jag inte är lika brutalt ängslig som innan. Då hade jag inte hittat min ficka i verkligheten. 
Du är mer självsäker.
– På ett sätt är jag det. Vissa människor behöver ingen yttre bekräftelse, jag tillhör inte den kategorin av människor.
Var det därför du vågade hoppa på den här typen av projekt?
– Det tror jag verkligen. Å andra sidan har jag aldrig varit någon indietaliban utan alltid haft ett väldigt brett intresse för kultur. För mig spelar det ingen roll hur jag uttrycker mig så länge jag bara gör det, oavsett om det är genom musik, poesi eller litteratur. 
Finns det några påbörjade bokmanus menar du?
– Jo, det finns några haverier. Men dem ska ingen få se. 
När du slog igenom upplevde jag ditt artisteri som väldigt starkt färgat av din tro.
– Det fanns väl en strategi från skiv-bolagets håll. De visste inte riktigt hur de skulle hantera den frågan, medan jag mest var glad att de inte ville mörka den. Sedan fick folk en lite skev bild av mig som någon slags helgon vilket var helt fel. 
Har du kommit ifrån den stämpeln?
– Jag tror att jag har lyckats få samtalet att mer handla om musik. Det finns en bredare diskussion, precis som jag vill ha det. Klart att min bakgrund är en viktig komponent. Men det är ju bara en komponent av många. 

Du kallar Ett språk för dom dömda för din tredje skiva, men ändå inte?
– Den släpps framför allt inte bara i mitt namn utan även i Johans (Eckeborn, reds. anm.), och det är nog framför allt hans skapelse. I vanliga fall skriver jag låtarna varpå vi bråkar om varje detalj, men i detta fall fick han bestämma mer. 
Men den låter fortfarande väldigt mycket som du. 
– Den låter fortfarande väldigt mycket som vi, och det är nog det som är grejen. Det är jag som sjunger, det är mina melodier och texter så det är klart att man känner igen sig. Men skivan är skriven till en pjäs och jag har inte använt mig själv som baseballträ. 
De första två skivorna var just väldigt självbiografiska. Hur var det att jobba med ett annat tema än dig själv? 
– Det var otroligt skönt att ta en paus. För det första kände jag inte att jag personligen behövde stå för innebörden i texterna utan jag försökte följa en annan människas vision. Det var mycket friare på det sättet, att jag inte behövde skriva in allt i berättelsen om Jonathan Johansson. I vanliga fall gör jag upp en lista över vilka böcker jag ska läsa, vilka filmer jag ska se och vilken musik jag ska lyssna på. Den här gången läste jag bara Dracula.
Du passade även på att göra din skådespelardebut?
– Jag blev typ lurad in i det. Först fick vi frågan om att göra musiken men efter att vi hade tackat ja klämde de ur sig att de ville att jag skulle göra en av huvudrollerna. Vilket kändes helt bisarrt. 
Vad fick dig att göra det? 
– För det första blev jag smickrad, det är klart, av att de trodde att jag skulle fixa det. Det trodde nog inte ens min mamma. Sedan var jag också tyvärr rejält dålig innan jag blev bra. Det var nog inte förrän den sista repetitionsveckan det lossnade, de första sju veckorna kände jag bara skräck.
Var inte det bara bra för din rolltolking?
– Du menar så? Ja, kanske det. Men de sista fem föreställningarna när jag började känna mig trygg var det som att stå på scen som vanligt, och sjukt kul. Jag hoppas att jag får chansen att göra det igen. 
Du är inte så förtjust i vampyrer egentligen? 
– Jag tror att väldigt många har tröttnat på fenomenet överlag och jag tillhör väl dem. Hela genren har aldrig riktigt kittlat mig. Det är en axelryckning.
Kände du någon gång att du blev typecastad?
– Haha! Jag gick faktiskt i Central Park med min tjej för ett tag sedan när det kom fram en gatuförsäljare. Det var rätt kallt den dagen så jag hade dragit upp jackan runt halsen. Jag tackade nej till att köpa något av honom varpå han skrek: ”Hey Mr. Vampire, what the fuck!” till mig. 
Och då bet du honom?
– Jag bet honom. Nä, men jag inser väl att jag kanske till viss del blev typecastad. Jag får ofta höra att jag ser ut som ett spöke. Det var egentligen inte temat i sig som lockade mig att hoppa på det här projektet utan framför allt regissören av pjäsen. Han beskrev Dracula för mig som en skildring av krig och det främmande, mer än en vampyrberättelse. Dracula är det skrämmande, det som är utanför vår civilisations kant. Den västerländskt rationella idévärldens rädsla för det okända blir i dagens samhälle översatt till ”blatten”, muslimer eller whatever. Boken i sig handlar om människor som vågar gå ut i krig, över alla gränser och bloda ner sig fullständigt för den goda saken. Det är ren samhällskritik och när han förklarade det för mig förstod jag att vi bara inte skulle springa runt på en scen och skrämma varandra med huggtänder.
Boken Dracula är uppbyggd på brevform precis som väldigt många av dina låtar.
– Det är fan sant, det har jag inte tänkt på. Jag har inte analyserat det själv men det är väl undermedvetet. Det finns något i ett beskrivande i imperfekt som stämmer överens.
Jag uppfattar Dracula som ett grubbleri kring den kristna tron, med grova symboler som kors och vigvatten. Har du funderat i sådana termer?
– Den är skriven i slutet av 1800-talet då den kristna tron var den gängse världsbilden. Dracula som idé är som en demon, en konkretiserad djävul, och då svarar människorna med kristna attribut. Vampyren står inte ut med vigvatten och kors. I min värld är inte det några grubblerier utan mer bara en bild av hur världen såg ut då, jag tror att världen är oerhört mycket mer komplex idag. För många människor är det här symboler som gör dem obekväma men för mig är det ingen svårighet att kliva in i den symbolvärlden, jag har ett krucifix på väggen hemma. Det finns ingen ism, det finns ingen tro som inte har skit och blod på sina händer. 
Hur närvarande är din tro idag?
– Den är väldigt avslappnad, mindre brännande. Medan jag skrev plattan var jag väldigt upptagen av de ämnena, men nu är det andra saker jag vill tänka på och processa. 
Röstade du i kyrkovalet?
– Det är så pinsamt. Jag postade på Facebook att alla skulle göra det för att få bort den där jävla Jimmy. Sedan glömde jag bort det själv. Inte okej.
Vad tror du att dagens nyandlighetstrend beror på?
– Vi är uppvuxna i en kultur där religion har varit paria i många avseenden, ända sedan brytpunkten då Ingemar Hedenius gjorde upp med Svenska kyrkan ur ett intellektuellt perspektiv. Problemet med honom var väl att han var en fundamentalistisk ateist, men han vann den intellektuella matchen. Det är inte helt accepterat idag att tro på något som inte är empiriskt bevisat sant och vi har i princip avskaffat Gud. Jag tror att nyandligheten kommer som en direkt reaktion på att vi i modern tid inte har trott på något annat än att stå i kö och betala skatt, det är därför den har fått så stort fäste. Jag kan personligen känna mig ganska kallsinnig mot nyandligheten men tycker att det är intressant som fenomen, det går inte att styra vad människor väljer att tro eller inte tro på. Så fort makten, den regerande, försöker tvinga människor in i ett tankesystem kommer en motreaktion. 
Jag tycker att Ett språk för dom dömda inte bara låter övernaturlig utan också väldigt läskig.
– Både jag och Johan har den här typen av musik i oss egentligen båda två, och i Dracula fanns det inget som hindrade oss. Vi kunde ta det precis hur långt vi ville eftersom tanken faktiskt var att folk skulle bli rädda. Jag lyssnade på The Cures Pornography varje dag i två år när jag var i tonåren. Det är en djupt otäck skiva, och väldigt krävande att orka lyssna på. Kommersiellt är det närmast ett problem att jag har så lätt att gå in i den stämningen, men i det här projektet var det helt perfekt. Nästa platta kommer däremot att bli en direkt motreaktion. 
Du går mainstream?
– Inte alls. Men jag måste gå en helt annan väg, jag kan inte fortsätta gräva i det här. Jag hade aldrig gjort en till sådan här platta om det inte varit för Dracula. Man kan jobba med ironier, energier och humor men samtidigt leverera sanningar som gör ont. Det måste inte vara svartklätt för det. 

Vilka böcker, filmer och musik har du konsumerat inför nästa skiva?
– Jag har lyssnat väldigt mycket på r’n’b de senaste åren och börjat läsa tidningen igen. Sedan har jag tagit beslut om att skriva mer socialrealistiskt och inte utifrån mitt eget bankande och pulserande hjärta. Inte lika navelskådande utan mer om vad som händer runtomkring mig. Jag försöker till exempel berätta om Malmö, vilket jag aldrig har gjort förut.
Det låter som att de här tankarna har ganska mycket att göra med Dracula.
– Absolut, det är en motreaktion ur den musikaliska aspekten. Vi vred ur depp-popens musikaliska disktrasa där, på ett bra sätt. Plus att jag för första gången skrev om något som inte handlade om mig. Man växer, man dör, det är fine, jag gör gärna något helt annat nu.

Ett språk för dom dömda (Sony Music) finns ute nu. Texten har också publicerats i Nöjesguiden #9.