Pojken i rymden

Nydebuterade och högaktuella Robin Lundbäck är sångaren och låtskrivaren bakom artistnamnet Boy In Space, men själv är han inte särskilt nere med rymden. Namnet handlar mer om det universum som ryms i hans huvud.

Vi känner bland annat igen Robin Lundbäck från singeln Cold som sedan i augusti har streamats över fem miljoner gånger och han spås bli Sveriges nästa musikexport. Just nu är han aktuell som förband på Alec Benjamins utsålda Europaturné om 17 spelningar och med flera singlar, bland annat On a Prayer ft. Shy Martin som släpptes i slutet av oktober.

Robin har sedan tidig ålder influerats av sina musikaliska gener. Båda hans föräldrar är låtskrivare och som ung var han även en av medlemmarna i pojkbandet JTR.  De deltog tillsammans i Australiensiska X-Factor och även i Melodifestivalen 2015.
– Jag är 25 år gammal och från Alingsås. Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv. Musiken jag gör är sjukt grundad i pop. Bara begreppet popmusik är väldigt brett. Så det är där man får fortsätta laborera. 

Vad tycker du är så fascinerande med rymden?
–Oj! Egentligen har det inte så mycket med rymden att göra. Boy In Space är mer att jag är i mitt egna ”space”. Typ att mitt huvud är en egen galax. Jag tycker såklart att rymden är väldigt fascinerande men jag har inte haft tiden att borra ner mig i den. När jag fördjupar mig i något vill jag göra det helhjärtat. Om jag ska dyka ner i rymden skulle jag behöva dyka ner i all forskning.

Namnet var till en början Spaceboy, inspirerat av The Weekends låttitel Starboy. Det grundar sig i att Robin alltid har väldigt mycket idéer.
– Jag kan komma på nya idéer till nya restaurangkoncept och olika labels. Allt sånt skapar jag alltid i mitt huvud. 

Vad är ditt mål med musiken?
–Det är en väldigt intressant fråga, när var jag yngre hade jag mycket större visioner. Nu har jag mer kreativa ambitioner som jag försöker färdigställa. Sen får de ta mig dit det tar mig. Antingen gillar folk det, eller så gör det de inte. Det är nog inte så bra för min mentala hälsa att ha för onåbara mål. 

Du har ganska mycket framför dig. Vad ser du mest fram emot?
– Det känns som att jag har levt i den här studiobubblan. Så jag ser fram emot att spela för riktiga människor eftersom jag inte riktigt gjort det med Boy In Space. 

Du har inte spelat innan? Är du inte nervös?
- Jag försöker intala mig själv att det är på ett bra sätt, annars kanske det vänder och så står jag på scenen och har glömt texten. Men jag försöker att se det som att det är en bra stress.  

Låtskrivandet finns i släkten sedan länge och har därför kommit ganska naturligt även för Robin. När han var tolv år gammal drömde han om att kunna pitcha låtar för Chris Brown, som var en av de största artisterna då. Han menar emellertid att resultatet under flera år var väldigt dåligt och att det tog lång tid innan han kunde skriva något som var acceptabelt. 

Men hur låter det när det låter dåligt?
-Det finns inget som är spännande, Det var massa år där jag ville pitcha ut låtar till artister och fick då höra att det jag producerade faktiskt var för dåligt. Att det helt enkelt inte gick att pitcha. 

Du har en introvideo där du bland annat berättar att du skriver om saker som du varit med om, vågar du berätta om vad det handlar om?
- Det är inte alltid saker jag exakt har varit med om men jag försöker skriva mina känslor, exempelvis i låten Drown. Där märkte jag hur alla reagerade. Det var första gången jag skrev från hjärtat och det gick väldigt bra. Mamma grät och folk runtomkring mig tyckte att det var bra. Det blev något helt annat när jag verkligen connectade till låtskrivandet. 

Har Boy In Space fått några fans än?
- Jag har inte haft den här hysterin, men jag har träffat på fans några gånger. En gång i Los Angeles ropade  faktiskt någon tvärs över gatan. ”Boy in space! I love your music, man!”
Jag gillar sättet man blir bemött på, väldigt lugnt och kärleksfullt. Om det fortsätter såhär så är det nice.

Men berätta om USA, varför är du där?
- Jag skriver musik där ibland, även om mitt skivbolag faktiskt ligger i Karlstad. Därifrån fick vi kontakt med ett management som ligger i New York men har kontor överallt.

Har tanken slagit dig att du kanske blir en ”flickidol”?
– Det har den, men det är en sån konstig grej för mig. Jag fattar inte hela den grejen. Det är en fin grej att avguda någon, för att man gillar det någon gör väldigt mycket. Sen tror jag att jag är så fel människa att avguda.