Foto: Ludvig Rönn

Ellen Krauss: "Jag har hållit musiken för mig själv"

11:24 22 Jun 2020

Sedan Ellen Krauss tog studenten för ett år sedan har hon släppt flertalet singlar, en EP och varit förband åt Laleh och Miriam Bryant. I januari utsåg P3 henne till Framtidens artist, och det finns mycket som talar för att det kan bli precis så. Den 17 juli släpps hennes ännu namnlösa debutalbum.

När jag ringer Ellen Krauss över Zoom ska hon strax iväg till sitt sommarjobb på en kajakuthyrning. Egentligen skulle hennes sommarjobb bestå av en turné landet runt, men så blev det inte i år. Några kvällar tidigare har hon spelat in ett avsnitt av Late Night Concert på ett tomt Gröna Lund, och utöver det har sommarens inplanerade gig fått ersättas med låtskrivande i studion.

Vad kan du berätta om albumet?
– Det blir som en samling av det jag redan släppt, men de är rätt olika. Det här året har gått i ett annat sound, jag tycker att jag har utvecklats och bytt riktning. Jag tror att det beror på att jag har blivit mer van vid att jobba i studio med producenter.

På vilket sätt utvecklas låtskrivandet?
– Man utvecklar sättet att se låtar och ljudbilden. Innan har jag skrivit allt själv i mitt sovrum, och när jag sitter här hemma är det begränsat. Det blir sång och gitarr, i en studio finns möjligheter att experimentera mer. Det blir nog naturligt att låtarna utvecklas då Låtarna är bara kärlek hit och dit. Vissa låtar är väldigt personliga, det blir lite som en dagbok när man skriver själv. Som att jag har en konversation med mig själv och allt kommer ut. Men jag har inga problem med att vara ärlig och öppen.

Har du något favoritspår?
– Jag tyckte att det var jättekul att släppa Bali, den är väldigt rolig att lyssna på. Jag vet inte om jag tycker att den är bäst, men jag har upplevt under hela processen att jag vill lyssna på den om och om igen. Den är olik det jag kommer från i musikvärlden, och det är väldigt spännande. Den handlar om att komma bort – lite semester och en steamy date – och det är kul att sjunga om sådant nu när man inte kan åka iväg.

Hon funderar ett tag och fortsätter sedan.
– Det ska också bli väldigt kul att släppa en låt som heter New York och…Varför har jag döpt alla låtar till ställen? Det var i alla fall den första låten jag skrev, och det var den som gjorde att jag träffade Christian Walz från början. Det är originalet, och vi har låtit den vara som den är för att vi alla tycker om den. New York betyder mycket eftersom det är på grund av den som jag fick börja jobba med massa duktiga människor och göra allt det här. Det är helt sjukt att få hålla på med musik.

När man hör Ellen Krauss sjunga känns det ganska självklart att hon ska vara artist, men hon berättar att hon inte kommer från en särskilt musikalisk familj.
– Min pappa kan sjunga, men det är mer Loa Falkman över det. Jag har hållit musiken mycket för mig själv, men sedan började jag spela i replokaler i skolan och på fritidsgårdar. Då insåg jag att fan, folk kanske vill höra det här.

 

 

Krauss har skrivit låtar länge, men det var först när hon som 16-åring lånade pengar av sin mamma för att köpa en usb-mikrofon som hon spelade in något. New York blev det första spåret att spelas in och läggas ut på Soundcloud.
– Jag frågade runt bland kompisar och var väldigt ängslig, men jag vågade till slut. Då gick jag i ettan på gymnasiet, och när man går i skolan har man ett ganska stort sammanhang. Saker sprids fort, och det går rykten och skitsnack. När någon har släppt en låt vill ju folk höra ”hur sjukt det låter”. Men det gick bra, och den fick ganska många lyssningar.

Bara några veckor senare kom en gammal vän till Ellen Krauss familj in på hennes jobb och berättade att han tyckte om låten. Han hade precis stött på Christian Walz på Ica, och erbjöd sig att fråga Christian om han ville hjälpa henne med musiken. De fick kontakt över mejl, och eftersom Christian Walz gillade New York bjöd han in henne till ett möte i studion tillsammans med producenten Johan ”Jones” Wetterberg.
– Jag var ledig från skolan och typ sket ner mig när han mejlade, för jag har sett upp till honom mycket som artist och producent. Det var sjukt stort. Det var första gången jag kom i kontakt med någon som jobbade med musik på riktigt.

Ellen Krauss historia om hur hon blev signad av Christian Walz och Johan Wetterberg är en våt dröm för pr-personer och journalister. Jag kan inte hjälpa att tänka att hon haft ett otroligt flyt. Sanningen är nog att hon faktiskt är en av de få som är riktigt talangfulla redan i ung ålder och att det bara var en tidsfråga innan någon skulle uppmärksamma henne. Hela albumet som släpps i sommar har producerats av Christian Walz och Johan Wetterberg som hon än idag jobbar tätt med och ser som nära vänner.
– Vi jobbar väldigt bra ihop. Att skapa ihop är en väldigt intim process, så det är skönt att vi verkligen känner varandra. Mycket är bundet till hur man mår, och de fattar det. Det är väldigt skönt att veta att de finns kvar, även om man skulle missa ett möte eller en studiotid. We’re in it for the long run.

Varför handlar den första låten om just New York?
– Jag vet inte egentligen, det blev nog så eftersom New York är väldigt symboliskt för drömmar. Låten står för att ”fuck off, jag ska våga göra det här nu” och New York är ett mål. Det är roligt med den låten, för när jag skrev den hade jag bara varit där en gång, men jag sjunger i den: ”I’ve been to New York twice before”. Det blev som att jag sjöng om framtiden, för jag sjunger också något om att jag köpt en gammal bil. Det har jag gjort nu, jag har köpt en gammal skruttig Toyota från 2000 och jag har varit i New York fler gånger.

Jag tycker att du ofta framstår som självsäker och orädd. Är du så i privatlivet också eller är det en extra version av dig själv du plockar fram som artist?
– Jag är nog rätt självsäker och modig i de flesta sammanhang. Jag har alltid haft rollen som den roliga muppen i gänget och kan aldrig hålla tyst, och då tror jag att det där kommer automatiskt. Det handlar kanske också lite om utanförskap. Jag är gay, och det finns inget självklart sammanhang för det när man växer upp. Man anpassar sig till omgivningen, men det har också gjort att jag velat ta för mig ännu mer. Det är nog lite av en försvarsmekanism att vilja framstå som cool och självsäker för att inte bli skadad.

Ellen Krauss första singel The One I Love har gått varm på radiostationerna sedan den släpptes i april förra året. Den handlar om att få uttrycka kärlek oavsett sexualitet. På den senaste singeln No Talk sjunger Krauss om att hitta sin egen väg och inte ge vika för osäkerhet och rädsla. Det är lättare sagt än gjort, framför allt när man är en ung tjej som växer upp i en offentlig bransch.

 


 

 

Hur påverkas du av kraven och förväntningarna i musikbranschen?
– Mycket är väldigt ytligt när man jobbar med musik, men jag tycker inte att det påverkat mig så mycket. Jag har nog blivit mer medveten om saker och ting, och ifrågasättande kring vad som är coolt – vad tycker jag är bra och vad kommer andra att tycka? Det är också svårt att försöka kombinera sammanhanget jag har med mina kompisar med den professionella sidan av mig. Att vara en artist… Ibland känns det konstigt att ens säga det. Kompisgänget betyder allt i min ålder, så det har varit svårt att komma fram till hur jag ska bete mig och så. Men jag tror att det bästa är att bara vara sig själv och göra sin grej. Och ha kul, men inte för kul.

Under tiden vi pratar kommer jag på mig själv med att glömma bort Ellens unga ålder, hon känns självklar och erfaren på ett nästan provocerande sätt. Jag vill också vara en cool och lovande 20-åring. Som tur är finns det inte bara fördelar med att ha skrivit sina låtar som 16-åring.
–  Det är mycket i processen som jag absolut inte tänkte på innan. Vissa låttitlar och omslag ser ju förjävliga ut nu när jag tänker tillbaka. Det låter sjukt kristet och töntigt, typ The One I Love. Det är ett så stört namn. Och Criminal to Love, varför skulle jag döpa den likadant? På den fronten har jag blivit mycket mer medveten och försiktig.

Det är ju ganska ungdomliga titlar. Något som känns coolt när man börjar döpa låtar på engelska, och så blir det mest klyschigt. Men jag tycker att det är gulligt.
– Exakt, klyschigt och lite kristet. Anledningen till att det blev så med de låtarna är nog bara att jag skrev dem för väldigt länge sedan och hade dem inspelade i mobilen. Det var mitt sätt att komma ihåg dem, så då skrev man bara något. Det är nog den största skillnaden i allt. Då skrev jag mest musik för mig själv, nu tänker jag absolut att det ska komma ut och bli en färdig produkt. Då blir man mycket mer medveten om allt runt omkring. Det är inte bara tre minuter musik, det ska paketeras på ett snyggt sätt. Det har jag aldrig tänkt på innan, men det är jättekul. Tänk att få utforska den biten av det hela.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!