Den stundande julhandeln brukar locka fram nya Greatest Hits-samlingar i parti och minut. Dessutom berättar Nöjesguiden om några av vinterns bättre konsertfilmer.
[B]Elvis Costello[/B]
The Right Spectacle - The Very Best of Elvis Costello - The Videos 1978-1994
Rhino/Warner
En späckad utgåva med 27 promovideos att hugga tänderna i. Konstiga Don Letts-regisserade iscensättningar av Prince Charles och Dianas hemliv i [I]Everyday I Write the Book[/I] är underhållande, liksom en aspackad ung Elvis i tidiga rätt-upp-och-ner-tagningar av spår som [I]Radio Radio[/I]. Videon till rätt trista [I]I Wanna Be Loved[/I], där en utmattad och knäckt Elvis i ett fotobås glömmer att mima och börjar gråta istället är fantastisk. För att inte tala om kommentarspåret, där Elvis löpande har synpunkter - så elaka att skivbolaget känner sig tvungna att publicera en disclaimer - på sin dansstil, på sin nykterhetsgrad, på bandets klädstil och på korkade videoregissörer.
Som extramaterial får vi dessutom drygt en timmes TV-framträdanden, från hans första hos Tony Wilson i [I]So It Goes[/I] till intervju av Jonas Hallberg i [I]Måndagsbörsen[/I] sex år senare.
[B]The Prodigy[/B]
Their Law - The Singles 1990-2005
XL/Playground
Det är lätt att spontant sortera bort The Prodigy, efter många års tystnad och tröttsamma comebacker. Men den här konserten från 1997, kombinerad med deras samtliga promovideos, påminner om att de faktiskt var en kraft under en kort period.
Med minst sagt iögonfallande Keith Flint och Maxim längst fram var de betydligt mer ett effektivt rockband än en dansakt live, och även i promos för [I]Firestarter[/I] och [I]Breathe[/I] var The Prodigy det farligaste tänkbara. Jonas Åkerlunds video till [I]Smack My Bitch Up[/I] är fortfarande oöverträffad avseende äckelnivå, medan mer utpräglade dansspår av naturliga skäl inte hade samma behov av smarta videos.
[B]Weeping Willows[/B]
Live in Helsinki
Playground
En ett och ett halvt år gammal konsertupptagning från Helsingfors fångar Weeping Willows som sedan länge lämnat stadiet av känslosamt coverband med stadigt grepp om rockrecensenters hjärtan och skivsamlingar. I sin egen episka pop är de dock fortfarande lika sympatiska som Magnus Carlssons sätt att skaka hand med publiken när han kliver in på scenen. Storslagna [I]While I'm Still Strong[/I] och popsmycket [I]Touch Me[/I] är mest övertygande, liksom extramaterialets sittande tolkningar av The Smiths och [I]In the Ghetto[/I]. Intervjufilmen med bandmedlemmarnas föräldrar däremot lät säkert smart och hysteriskt kul på planeringsstadier, men borde nog ha förblivit en idé.
[B]George Harrison and friends[/B]
The Concert for Bangladesh
Apple/Rhino/Warner
[I]Live Aid[/I] och [I]Live 8[/I] var svulstigare och rymde fler stjärnor, men George Harrisons konsert till förmån för svältande i Bangladesh 1971 var först. Den är dessutom fortfarande bäst. En pigg Bob Dylan, en rosslande Leon Russell, ett blygt Badfinger, en misstänkt uppåt Billy Preston, en sedvanligt illasjungande Ringo Starr och en ödmjuk Ravi Shankar som lyckas skämta bort publikens artiga applåder efter att han stämt sitt instrument överskuggas alla av huvudpersonen själv. Med ett vänligt "Hare krishna" som hälsning radar han upp [I]My Sweet Lord[/I] och nyskrivna [I]Bangla Desh[/I] intill sina gamla Beatleshits. Men Deluxeutgåvan med bok och konsertaffish behöver bara fanatiker bry sig om.
[B]Blandade artister[/B]
The Work of Director Anton Corbijn/Jonathan Glazer/Stéphane Sednaoui/Mark Romanek
Mute/Playground
Fyra nya utgåvor i serien som samlar regissörernas egna favoritverk dras med samma oundvikliga problem som föregångarna; ambitionerna att vara både konstnärliga verk och anpassad produktreklam krockar kraftigt.
Anton Corbijn är betydligt mer intressant som stillbildsfotograf, och hans samlade videopromos för U2, Depeche Mode och Echo & The Bunnymen är så utstuderat 80-talsarketyp att man storknar. Det är svartvitt, lugg, svarta kostymer, tatueringar och övertydlig symbolik med fallosar och korsfästelser in absurdum.
Med Nick Caves [I]Into My Heart[/I] spöas Corbijn till slut på hemmaplan i grenen överdriven svärta och smärta av regissören Jonathan Glazer. Han är lekfullare, och låter Blur klä ut sig till [I]A Colockwork Orange[/I] och Massive Attack till gangsters. Men alla Radiohead-promos med bilolyckor blir en aning enahanda.
Stéphane Sednaoui är för konventionell för att lämna några som helst avtryck, och bara hans homoerotiska kortfilm [I]Walk on the wild side[/I] övertygar. Hur fick han den numera ärkekonservative Lou Reed att medverka i den?
Tydligast blir ambivalensen kring filmernas syften hos Mark Romanek, som växlar mellan å ena sidan plågsamma videos till Jay-Z/Linkin Park och Mick Jagger och å andra sidan Michael och Janet Jacksons sci-fi/manga/Pollock/TV-spelsfilm [I]Gravity[/I] och det sanna mästerverket [I]Hurt[/I] med Johnny Cash, som båda går att se hur många gånger som helst.
Missa inte heller
John Lydons [I]The Best of British £1 Notes[/I] (Virgin/EMI) med filmer både av Sex Pistols och PiL, och dessutom punkfarfars samarbeten med Leftfield och Afrika Bambaata.
En späckad utgåva med 27 promovideos att hugga tänderna i. Konstiga Don Letts-regisserade iscensättningar av Prince Charles och Dianas hemliv i [I]Everyday I Write the Book[/I] är underhållande, liksom en aspackad ung Elvis i tidiga rätt-upp-och-ner-tagningar av spår som [I]Radio Radio[/I]. Videon till rätt trista [I]I Wanna Be Loved[/I], där en utmattad och knäckt Elvis i ett fotobås glömmer att mima och börjar gråta istället är fantastisk. För att inte tala om kommentarspåret, där Elvis löpande har synpunkter - så elaka att skivbolaget känner sig tvungna att publicera en disclaimer - på sin dansstil, på sin nykterhetsgrad, på bandets klädstil och på korkade videoregissörer.
Som extramaterial får vi dessutom drygt en timmes TV-framträdanden, från hans första hos Tony Wilson i [I]So It Goes[/I] till intervju av Jonas Hallberg i [I]Måndagsbörsen[/I] sex år senare.
[B]The Prodigy[/B]
Their Law - The Singles 1990-2005
XL/Playground
Det är lätt att spontant sortera bort The Prodigy, efter många års tystnad och tröttsamma comebacker. Men den här konserten från 1997, kombinerad med deras samtliga promovideos, påminner om att de faktiskt var en kraft under en kort period.
Med minst sagt iögonfallande Keith Flint och Maxim längst fram var de betydligt mer ett effektivt rockband än en dansakt live, och även i promos för [I]Firestarter[/I] och [I]Breathe[/I] var The Prodigy det farligaste tänkbara. Jonas Åkerlunds video till [I]Smack My Bitch Up[/I] är fortfarande oöverträffad avseende äckelnivå, medan mer utpräglade dansspår av naturliga skäl inte hade samma behov av smarta videos.
[B]Weeping Willows[/B]
Live in Helsinki
Playground
En ett och ett halvt år gammal konsertupptagning från Helsingfors fångar Weeping Willows som sedan länge lämnat stadiet av känslosamt coverband med stadigt grepp om rockrecensenters hjärtan och skivsamlingar. I sin egen episka pop är de dock fortfarande lika sympatiska som Magnus Carlssons sätt att skaka hand med publiken när han kliver in på scenen. Storslagna [I]While I'm Still Strong[/I] och popsmycket [I]Touch Me[/I] är mest övertygande, liksom extramaterialets sittande tolkningar av The Smiths och [I]In the Ghetto[/I]. Intervjufilmen med bandmedlemmarnas föräldrar däremot lät säkert smart och hysteriskt kul på planeringsstadier, men borde nog ha förblivit en idé.
[B]George Harrison and friends[/B]
The Concert for Bangladesh
Apple/Rhino/Warner
[I]Live Aid[/I] och [I]Live 8[/I] var svulstigare och rymde fler stjärnor, men George Harrisons konsert till förmån för svältande i Bangladesh 1971 var först. Den är dessutom fortfarande bäst. En pigg Bob Dylan, en rosslande Leon Russell, ett blygt Badfinger, en misstänkt uppåt Billy Preston, en sedvanligt illasjungande Ringo Starr och en ödmjuk Ravi Shankar som lyckas skämta bort publikens artiga applåder efter att han stämt sitt instrument överskuggas alla av huvudpersonen själv. Med ett vänligt "Hare krishna" som hälsning radar han upp [I]My Sweet Lord[/I] och nyskrivna [I]Bangla Desh[/I] intill sina gamla Beatleshits. Men Deluxeutgåvan med bok och konsertaffish behöver bara fanatiker bry sig om.
[B]Blandade artister[/B]
The Work of Director Anton Corbijn/Jonathan Glazer/Stéphane Sednaoui/Mark Romanek
Mute/Playground
Fyra nya utgåvor i serien som samlar regissörernas egna favoritverk dras med samma oundvikliga problem som föregångarna; ambitionerna att vara både konstnärliga verk och anpassad produktreklam krockar kraftigt.
Anton Corbijn är betydligt mer intressant som stillbildsfotograf, och hans samlade videopromos för U2, Depeche Mode och Echo & The Bunnymen är så utstuderat 80-talsarketyp att man storknar. Det är svartvitt, lugg, svarta kostymer, tatueringar och övertydlig symbolik med fallosar och korsfästelser in absurdum.
Med Nick Caves [I]Into My Heart[/I] spöas Corbijn till slut på hemmaplan i grenen överdriven svärta och smärta av regissören Jonathan Glazer. Han är lekfullare, och låter Blur klä ut sig till [I]A Colockwork Orange[/I] och Massive Attack till gangsters. Men alla Radiohead-promos med bilolyckor blir en aning enahanda.
Stéphane Sednaoui är för konventionell för att lämna några som helst avtryck, och bara hans homoerotiska kortfilm [I]Walk on the wild side[/I] övertygar. Hur fick han den numera ärkekonservative Lou Reed att medverka i den?
Tydligast blir ambivalensen kring filmernas syften hos Mark Romanek, som växlar mellan å ena sidan plågsamma videos till Jay-Z/Linkin Park och Mick Jagger och å andra sidan Michael och Janet Jacksons sci-fi/manga/Pollock/TV-spelsfilm [I]Gravity[/I] och det sanna mästerverket [I]Hurt[/I] med Johnny Cash, som båda går att se hur många gånger som helst.
Missa inte heller
John Lydons [I]The Best of British £1 Notes[/I] (Virgin/EMI) med filmer både av Sex Pistols och PiL, och dessutom punkfarfars samarbeten med Leftfield och Afrika Bambaata.Stad:
Kategori:
