Diamant Salihu: "Ett bisarrt schackspel där man slår ut varandras pjäser"

Krypterade chattar, mordpatruller och en rävjakt som Polisen ännu inte sett slutet på. Diamant Salihus nya bok heter När ingen lyssnar och handlar om Encrochat och ett efterskalv som ingen hade kunnat förutspå.

Om en person som helt har missat nyhetsrapporteringen under de senaste åren skulle läsa Diamant Salihus bok När ingen lyssnar är jag övertygad om att den skulle passera som fiktion. Bortsett från avsaknaden av alkoholiserade kommissarier för bokens innehåll nämligen mina tankar till en brutal värld som bara kan uppstå i någons fantasi.

Så ligger det alltså inte till, utan När ingen lyssnar är ett smärtsamt verkligt verk om droger, vapen, oskyldiga offer och fientlighet. Men det är också en historia om hur det gick till när polismyndigheter världen över gick samman för att ta sig in i och läsa av tiotusentals krypterade telefoner tillhörande kriminella. Plötsligt kunde de i realtid följa gängens ofiltrerade konversationer där de genomförde narkotikaaffärer, smidde mordplaner och delegerade uppgifter.

Diamant Salihu tar oss med från den första inblicken i de krypterade chattarna, genom livsöden, på en Turkietresa för att leta efter brottsmisstänkta och hela vägen fram till mars 2023. De olika krypterade apparna Encrochat, Anom och Sky-ECC har hjälpt Polisen att få hundratals personer dömda. Trots det är våldsdåden i landet fler än någonsin.  

Hur hamnade du i det här kaninhålet? 
– Jag har alltid varit intresserad av att förstå människor, förstå varför saker har hänt och skildra människoöden på olika sätt. Som reporter har jag gjort mitt jobb och bevakat mycket sådant. Det här (gängvåldet red.anm) har blivit ett växande problem under det senaste decenniet. Precis i starten gjorde jag mycket om jihadister, sådana som åkte till Syrien och Irak, och jag träffade deras föräldrar för att det var det som var aktuellt då. I takt med det började liknande barn från liknande familjer skjuta ihjäl varandra i våra förorter. En del åkte till Islamiska Staten och valde den radikala vägen, andra valde att vara radikala här i Sverige. Egentligen var det samma kärna av människor, men de valde olika vägar, berättar Diamant Salihu när vi ses några dagar före När ingen lyssnar trycks.

Diamant tror att hans intresse för ämnet delvis springer ur den mångkulturella miljön under uppväxten i Borlänges Tjärna Ängar. 
– Jag har varit van att förhålla mig till olika människor, olika kulturer. Jag är inte heller rädd för att sitta hemma hos folk där det luktar annorlunda av kryddorna, eller hos människor som inte förstår svenska. Jag tror att alla erfarenheter jag har själv i kombination med samhällsutvecklingen har gjort att jag fastnat i det här nu. För att det är det mest akuta som händer i Sverige.

Du säger att du vill förstå människor. Kan du förstå gängledarna och vad som driver dem?
– Jag vill nog göra den liknelsen med folk som ansluter sig till terrorismen. Man går från den här livsstilen man har i Sverige och tar klivet in i en helt annan bubbla där det är helt andra regler som gäller och där man som människa snabbt anpassar sig till det som gäller. Att vara beredd att ta slavar, halshugga och skjuta ihjäl människor. Att göra det mest fruktansvärda, för i den miljön är det legitimt. Man har spelat ut alla regler. På samma sätt kan man se att de som dras in i den här världen, i den kriminella delen med organiserad brottslighet och narkotika och allt det där, är i samma sorts extrema bubbla där alla regler försvinner. På grund av den rädsla man känner för sitt eget liv blir det legitimt att hela tiden svara med brutalt våld. Till och med att man, som nu, aktivt går och knackar på hos någons föräldrar och skjuter ihjäl dem. Det är en maktdemonstration där man är rädd att man ska bli utsatt själv. Då agerar man först istället. Det blir som ett bisarrt schackspel där man slår ut varandras pjäser. Vad är deras drivkrafter? Det jag har kommit fram till är att det är en total moral- och normförskjutning i den bubblan man är i. 

"Många hade kunnat vara duktiga entreprenörer"

När jag skriver detta har det precis skett en sprängning vid ett radhus i Hässelby i Stockholm och en person har skadats allvarligt. Två dagar tidigare sköts två män i Salem söder om Stockholm, varav den ena är pappa till en tonåring med “koppling till ett kriminellt nätverk” som det heter på polisspråk. Ytterligare en vecka innan dess har en man blivit ihjälskjuten i sitt hem i Tullinge, på grund av att han var pappa till en 25-åring som verkar i de våldsamma konflikterna. Tre i mängden av detta schackspel som Diamant Salihus bok handlar om. 

Gängledaren “Kurdiske räven”, eller bara “Räven”, förekommer frekvent i När ingen lyssnar. 36-åringen från Uppsala misstänks ha en omfattande roll på den svenska narkotikamarknaden. Han påstås dessutom vara inblandad i många av de våldsdåd som skett i landet under årets inledning.
– Han kommer från en svår uppväxt på många sätt. Han har en otroligt fin relation till sin mamma men som har haft det tufft - i perioder bostadslös. Det har funnits problem i släkten, där andra släktingar också hamnat i kriminalitet och blivit skjutna. Att det här finns så nära en, de normerna som de flesta är vana vid är något helt annat än för de som har våldet så nära sig. “Räven” kommer in i kriminalitet väldigt tidigt, med stölder och häleri. Han är otroligt affärsmedveten och har ett begär efter pengar. 

Vad har de kriminella som du har intervjuat gemensamt? 
– Många har utländsk bakgrund, de är födda här eller har kommit hit som små. En del har inte klarat skolan, en del har olika diagnoser, andra har klarat skolan helt okej. “Räven” hade MVG i personlig försäljning och elva VG. Det skulle kunna vara som många jag känner när de gick gymnasiet. Många hade kunnat vara duktiga entreprenörer i en helt laglig bransch. Det beskriver poliser som jag har pratat med också, att de är otroligt drivna, målmedvetna, duktiga på att ha arbetare och hålla koll på logistik. Ofta har det hänt saker i deras uppväxt som knuffat dem i fel riktning, det är genomgående trassligt i familjen. De har haft misslyckande i att få jobb, nekas att göra värnplikt. När man väl går in i den här miljön vill man vara stor och stark. Mer pengar ger mer makt, vilket innebär mer våld som det ser ut idag. Våldet kommer från pengarna de tjänar, genom maktdemonstrationer. Drivkraften är pengar, pengar, pengar.

De stora pengarna kommer från narkotikaförsäljning. Med tanke på Nöjesguidens - förmodar jag - hyfsat drogliberala läsarskara känns det som att jag skulle begå tjänstefel om jag inte tog upp konsumenternas roll i de blodiga konflikterna.
– Partyknarkare, lärare, socialarbetare, journalister. Alla vi har ett ansvar att förstå att den här tusenlappen som man köper ett gram kokain för - de pengarna hamnar oftast i fickorna på killar som har en vapenarsenal. Killar som har konflikter med varandra, som har sprängmedel och orsakar dödsskjutningar mot andras anhöriga. Vi har alla ett ansvar. Om man inte förstår det är man helt bortkopplad från världen, och en otrolig hycklare. Det betyder inte att det är det enda problemet - det finns partyknarkare i alla länder, där de inte på samma sätt skjuter ihjäl varandra - men man ska veta att man har ett ansvar.

Jag har svårt att se att personer som går och köper två gram kokain känner att: “Här är jag och är en del av problemet”.
– Man vill gärna förtränga sitt eget ansvar, men man måste förstå att man är en av många i samhället som på olika sätt blundar för vad som händer. Nu har vi det problemet vi har och narkotikan är ett otroligt viktigt bränsle i de konflikterna. Man ska bara fatta. Ingen ska efter att ha läst den här boken kunna säga“ det gör ändå ingen skillnad”.

Det är svårt att avhandla knarkande utan att låta moraliserande, men Diamant Salihu är tydlig med att han inte är intresserad av att moralisera.
– Jag är ute efter att folkbilda. Och att själv förstå, den här boken är mitt sätt att ta reda på det alla andra undrar: Vad är det som händer, varför händer det här? Jag känner att jag har ett ansvar att försöka få svar på de frågorna genom att prata med alla de här människorna så gott jag har kunnat. Jag har haft många samtal med människor i den här miljön, i ledande positioner, lagerhållare (av drogpartier red.anm) och liknande som gett mig mycket bakgrundsinformation. Jag upplever att alla tycker att det har gått för långt, att man inte vill att utomstående ska drabbas. Jag hoppas att boken kan leda till en fortsatt diskussion om vad vi kan göra. 

Diamant Salihus debutbok Tills alla dör (2021) handlar om konflikten mellan gängen Dödspatrullen och Shottaz i Järvaområdet som sedan 2015 kostat många liv. Förutom ära och berömmelse har han sedan bokens uppkomst prisats med både Guldspaden och Stora Journalistpriset. Sedan Tills alla dör släpptes har han i jobbet som reporter på SVT otröttligt rapporterat om gängkonflikter, träffat källor och pratat med invånarna i några av landets mest utsatta områden.

Är du aldrig rädd?
– Jag har aktivt bestämt mig för att inte vara rädd. För om man går runt och är rädd kommer det att äta upp en på olika sätt och göra att alla beslut man tar påverkas av rädslan. Om jag lät rädslan ta över skulle det här vara en helt annan bok, då skulle jag väja för jättemycket saker i boken som jag vet kommer vara känsliga.

Man kan ju vara rädd ändå.
– Ja…Jag är medveten om att det finns människor som är farliga, och jag räknar inte med att alla kommer att vara nöjda med boken. Jag vet att alla inte uppskattar allt som kommer att komma fram. Men det här är mitt jobb. Jag försöker att göra det så sakligt som jag bara kan, prata med alla inblandade. Jag försöker alltid att ta med mig att de här personerna har andra problem, jag är inte deras största problem. Sen betyder det inte att jag inte är försiktig, eller inte säkerhetsmedveten.

Försiktighetsåtgärderna innebär en selektivitet i vad som postas på sociala medier, och vid vilka tillfällen det postas. Och att medvetandegöra människor som finns runt omkring Salihu.
– Om jag skulle vara rädd skulle jag göra något annat än att vara journalist, och jag skulle definitivt göra något annat än att skriva den här typen av böcker. Det är mitt jobb att berätta de här smärtsamma historierna som inte är så smickrande alla gånger. Men att tro att man ska kunna tysta mig genom att försöka att skrämma mig eller genom olika typer av påtryckningar, det kommer aldrig att lyckas. Det kommer snarare trigga mig att göra de här historierna ännu mer relevanta. Jag har fått meddelanden som kan uppfattas som hotfulla, men det finns också många andra människor med enormt våldskapital som jag har en jättebra dialog med.

Våra liv ser olika ut, mitt och Diamants, men en sak har vi i hög grad gemensamt. Vi är båda föräldrar till ettåringar, och delar upplevelsen av att ha blivit mer sårbar och ödmjuk inför omvärlden. 
– Ja, som förälder blir man otroligt mycket mer medveten om vad som står på spel, men att veta att människor försöker med hot eller försöker att tysta en, det kan jag inte acceptera att det ska bli någon typ av normalitet. Då bidrar man till en förskjutning i samhället, och en sån värld är det sista jag vill att min dotter växer upp i. 

Du skriver att svenskarna utmärker sig som mer mordbenägna än kriminella i andra länder. Vad beror det på? 
– Jag pratade med en tysk journalist som har träffat Yakuza i Japan, gjort massa jobb i Tyskland och träffat torpeder i Sydamerika. Jag har frågat honom och jag har frågat andra internationella kollegor om de har det liknande i sina länder och alla säger nej. Folk knarkar överallt, så varför har vi den här situationen? Det jag landat i, utifrån dem jag intervjuat och pratat med, är att den svenska marknaden är otroligt oorganiserad. I Tyskland styr olika maffior försäljningen i olika städer; släkter och klaner som har mycket mer makt. I deras hederskodex finns inte att ta in barn som är 13-14 år, för det är smutsigt. Det anses vara ohederligt. Att använda våld är något man helst undviker för att det är dåligt för affärerna, och folk ger sig in i det här för att tjäna pengar. Det är universellt, folk vill tjäna pengar. Att döda andra och skapa särskilda insatser inom polisen, det är inte bra för affärerna. Det är självdestruktivt. Den svenska miljön är inte så mogen än. Det finns vissa strukturer som är mer organiserade, men vi har många lokala grupper, unga konstellationer som är så otroligt oorganiserade. De springer runt som huvudlösa kycklingar med vapen, som systern till ett dödsoffer sa. 

Med hjälp av de krypterade chattarna har hundratals personer i ledande positioner kunnat ställas inför rätta under de senaste åren, vilket bidragit till den hönsgård Diamant beskriver.
– På grund av att det har varit oorganiserat länge har många unga personer vuxit upp i en värld där skjutningar är vanligt. Tröskeln för det våldet är så låg just nu, jämfört med vad det är i andra länder. Det finns en chatt jag tar upp i boken där någon från Malmö vill få sin rival mördad i ett fängelse i Málaga, men får till svar att “Vi mördar inte bara för pengar, då ska det handla om familj”. 

Det dödliga våldet har spridit sig från storstäderna ut i mindre orter som en okontrollerad eld. Nu brinner det på många ställen i landet, och Diamant ser flera förklaringar: ett samhälle som inte har varit på tårna, låg brottsuppklaring som bidragit till fortsatt specialisering och renodlade mordpatruller. När ny lagstiftning trätt i kraft har gängen svarat med att ta in yngre killar som får sköta jobben. 
– Inget verkar fungera, för den här miljön är redan så pass radikaliserad och har tjänat så jävla mycket pengar att de har hur mycket vapen som helst. På ett sätt är det bättre med stora maffiastrukturer som i andra länder, men om vi tittar på länder som Italien, Nederländerna och Belgien skapas också möjligheter för infiltration i samhällskroppen på ett annat sätt. Och det är inte heller bra. Jag tror att vi kommer att gå mer mot det andra hållet, med mer organisering, för vi kommer inte att kunna göra något åt det här. Det kommer alltid att finnas kriminalitet, frågan är bara vilken sorts kriminalitet vi vill ha. 

Vi sitter tysta en stund. 
– Men jag tror också att det går att göra en massa saker, om man ska vara lite hoppingivande. 

När ingen lyssnar kommer ut den 20 april på Mondial förlag.