Tv-året 2021 handlade om tre saker. Pengar, pengar och hjärtvärmande familjeunderhållning. Skoja! Pengar. Den tredje saken var pengar.
2021 års främsta tv-profil var varken Kate Winslet i Mare of Easttown eller Mikael Persbrands flint i Den osannolika mördaren. Nej, årets starkast lysande tv-stjärna var pengar.
I Squid Game plockar en rik svinpäls upp hundratals fattiglappar från gatan och låter dem tävla med livet som insats i en serie dödliga barnlekar. Han tvingar dem inte, han ger dem alla möjligheten att tacka nej. Men eftersom det finns pengar i potten väljer de flesta att fortsätta utsätta sig för de dödliga prövningarna, med hopp om en nystart. För varje gång någon av tävlingsdeltagarna dör skramlar det till och tjocka sedelbuntar dimper ner i den genomskinliga spargris som hänger fjättrad från taket som ett inverterat damoklessvärd.
Pengar är också den röda tråden i The White Lotus där en skara snuskigt rika hotellgäster är obscent omedvetna om hur deras smällfeta bankkonton skapar en maktobalans mellan dem och tjänstefolket som gör allt i sin makt för att hålla överherrarna till freds. Även här gäckar pengar och drömmen om ett nytt liv, vilket leder till att det skiter sig fullständigt för flera av de mindre bemedlade bland personalen – medan de rika gästerna kommer undan med mord.
Växelkassan spelar en framträdande roll i Maid där den underbetalda städaren Alex saldo dyker upp på skärmen varje gång hon med egna medel betalar rengöringsmedel för att städa sina rika kunders hem. En flaska klorin? Fem dollar, tack. De försvinnande få resurserna tickar ner som visarna på en bomb som när som helst hotar brisera och förvandla hennes liv till en rykande krater. Och med jämna mellanrum gör det också.
I Succession är det slantarna snarare än blodet som binder mediemagnatfamiljen Roy samman. Och Dopesick bygger på den sanna historien om det skrupelfria läkemedelsföretaget som orsakade en nationell opiodkris för att tjäna snabba kulor på sina extremt beroendeframkallande smärtstillare.
Faktum är att två av årets mest uppmärksammade tv-händelser som inte uttryckligen handlar om pengar – de facto handlade om pengar. Hur sannolikt är det att Friends-återföreningen skulle ägt rum om inte Warner Bros hällt hinkar med pengar över 90-talsensemblén?
Och när komikern Dave Chappelle åter hamnade i blåsväder för sina uttalanden om transpersoner fanns det två narrativ att välja beroende på hur du allierade dig. Antingen var han en rik komiker som attackerade en marginaliserad grupp eller så var han en svart man som kritiserade den vita elitens konsensus. Sanningen att han var både och – och gjorde båda delar – krävde förstås för mycket galaxhjärna för att förstå.
När vi lägger 2021 till handlingarna kanske vi kan se fram emot ett år där våra tv-serier leker med dualitet och inte nöjer sig med plakatbudskap och mustaschtvinnande skurkar. Men det förutsätter att vi kan hantera narrativ mer komplexa än “rika är dumma”. Gör vi det?
