Ett kaos bubblar under den tillrättalagda ytan på det tropiska lyxhotellet The White Lotus.
På den exklusiva semesterorten The White Lotus på Hawaii är allt perfekt. De slätstrukna lakanen, de generösa rummen, den lokalt färgade middagsunderhållningen och bagaget som redan är på plats i sviterna när gästerna anländer. Gästerna sedan, de perfekta gästerna, som checkar in och omhändertas av en perfekt servicepersonal. Nej, servicevålnader som med ett leende utför sina plikter för att sedan försvinna spårlöst. Allt på The White Lotus utstrålar en rik elegans och en djup inre frid.
Inget av det är förstås sant. Den glansiga ytan är tunn som cellofan. Skrapa med nageln och det fula väller fram genom sprickorna. De som har råd att checka in på det svindyra hotellet breder ut sig som utspilld olja över den hawaiianska tillflyktsorten. Tar plats. För de förtjänar det, de betalar för det. Hotellets servicepersonal bugar och bockar och tackar för sin rätt till existens. Ja, sir. Givetvis, madam.
Att på avstånd peta på en polerad yta tills den spricker är inget unikt för The White Lotus. Tvärtom är det en stapelvara i den här genren. Vad som är gör The White Lotus till något eget är hur oerhört elegant alla pusselbitar faller på plats. Mike White (geniet bakom kultserien Enlightened) har i The White Lotus skrivit och regisserat en miniserie där varenda relation, ego och mentala hälsa är skört som ett äggskal. Det är vad det är men ändå inte, och samtidigt mer. Det handlar om klass, men det handlar inte om klass. Det handlar om privilegier, men samtidigt inte. Det handlar om den fruktansvärt plågsamt underbara upplevelsen av att vara människa.
Kanske är bilden av de till synes lyckliga gästerna som kliver in i sina sviter och finner sitt bagage i en prydligt staplad hög den ultimata metaforen i The White Lotus. Att oavsett hur långt vi flyr från våra problem så hinner de alltid ikapp.
