Det är något skumt med Jonas Lundqvist

Det hade kunnat vara en avhuggen kroppsdel, skräp eller mer sannolikt ett kasserat tennisracket. Men på soffan på Biljardpalatsets undervåning, invirat i vad som som ser ut att vara minst två svarta sopsäckar, ligger Jonas Lundqvist gitarr.

– Den kan vara bra för foton. Jag har inget fodral till den och den är ändå oftast bara hemma eller i en Uber.

Jag måste börja med en disclaimer. Mitt och Jonas möte varade i drygt fyra timmar. Att intervjun blev så lång beror inte på att det fanns så mycket att prata om, utan för att Jonas oavbrutet försökte vända samtalet till att handla om mig. Jag vill att ni ska förstå varför den här intervjun börjar med att jag pratar om min frys.
– Varför vill du ha en frys så mycket, vad är det du behöver där inne?

Med åren blir en trasig frys en allt mer oattraktiv aura.
– Jag var livrädd för det där när jag fick min dotter. Att hon skulle växa upp med att hennes pappa gick omkring full på Söder och pratade om sitt gamla band. Att vi inte skulle kunna hitta på saker för att “pappa håller på med en demo som kostar 20 000 kronor”. Jag har släppt skivor i 26 år nu, ett år har jag levt på musiken på ett sätt där jag fick en månadslön.

Vad var månadslönen?
– Det var under tiden med Bad Cash, jag tror vi fick 10 000 var eller något. Det var ju länge sen i och för sig. Men jag har insett att jag inte klarar så stor frihet, jag måste vara ute i samhället, min kropp måste vara någonstans vid vissa tidpunkter. Plus, det går inte tillräckligt bra för mig heller. Nuförtiden kan jag ta 150 000 för en spelning i Stockholm, men det skedde rätt nyligen och det är bara de senaste åren.

Stockholm kan man ju bara spela i en eller max två gånger om året också.
– Ja, och grejen är ju att den spelningen, eller spelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, ska betala hela nästa skiva. Bara i skivinspelningar har jag säkert betalat två miljoner av egna pengar. Jag tycker ofta folk säger att de ger så mycket till rocknrollen, att det kostar så mycket, men man måste snacka om det man får tillbaka också. Jag får för fan tillbaka att jag känner mig vid liv igen. Jag har fått allting genom rocknroll. Att jag hittade rocknroll har gett mig alla vänner och allt i hela mitt liv.

Man har ju gjort ett frivilligt val när man väljer att hålla på med en så dyr hobby.
– Ja, men många fattar ju inte att man kan spela in en låt för 25 000 kronor. Jag har två polare som kan leva på det, det är Jinder och Krunegård typ.

Men de två har väl även gjort andra saker, som tv, som boostar vissa intäkter för musiken. Då får man ju ställa sig frågan om man själv hade kunnat tänka sig att göra det, om man nu är så framgångsrik att man erbjuds möjligheten.
– Jag vill bara vara ifred och göra min grej tills jag dör. Sen skriver jag ju ofta från en känsla av att “fan imorgon ska jag upp och jobba hela dagen”, men det är ju också där folk befinner sig mest. Jag skulle inte vilja förlora den grejen, jag vill vara där det händer. Annars får man ju göra texter som handlar om mikrodosering av LSD och den skiten.

Mm, dock, lite peppad på att prova.
– Jo, jag med.

I efterhand har jag googlat Örgryte och insett att det är en plats som de flesta andra kort och gott skulle kalla Göteborg. Anledningen att jag blev osäker är för att Örgryte låter så stort när Jonas pratar om det. Efter lite efterforskning konstaterar jag att det inte är så mycket mer än en hemmaplan för ett fotbollslag i superettan och stadsdelen där Jonas växte upp och bildade bandet Bad Cash Quartet.
– Det känns som jag gick i skolan i två dagar. Den första och den sista dagen.

Vad var det för skola?
– En jättetrevlig skola i Skår, Örgryte.

Men vad var det för typ av skola?
–  En vanlig kommunal skola.

Gymnasie eller högstadie?
– Alla skolor var helt vanliga.

Men du gick inte gymnasiet?
– Jo, jag var där i byggnaden men jag gick på väldigt få lektioner. Vi hade bildat bandet då och det var väldigt kul att spela kort i biblioteket.

Okej, men var det här gymnasiet eller var befinner vi oss tidsmässigt?
– Fan vad tråkigt det här var att prata om, det är mycket roligare att prata om när du gick i skolan.

Men var det här gymnasiet eller när var det?
– Det här var ettan, tvåan, trean, fyran, femman, sexan, sjuan, åttan och nian.

Men när startade ni bandet?
– I tredje klass.

Varför startade ni bandet?
– Jag kan inte minnas att jag inte velat ha ett band.

Men kunde du spela något då?
– Jag hade lärt mig spela hemma, på kuddar och kastruller och sådär. När jag gjort det jävligt länge stod det helt plötsligt ett litet trumset i mitt rum. Pappa hade fixat det. Han var gammal trummis själv och spelade i ett band som skulle ha spelat förband till Lill-Babs men vid den tiden hade Sverige precis bytt från jazz till rockmusik. Så han fick kicken.

Höll båda dina föräldrar på med musik?
– Nä, bara pappa. Men det fick jag veta först senare. Det var ett sår för honom. Han sålde alla sina plattor när den grejen hände, allting, förutom den där Rolling Stones skivan med en toalett på omslaget, vad är det den heter?

Jag vet inte. Men han känns som en man av den generationen. När det blir ett djupt sår i själen ska det som orsakade det bort, ut ur livet.
– Ja, det var helt tyst om det fram tills jag blev äldre. Men då förstod jag också varför han varit så otroligt tillåtande mot mig, att musik fick vara det enda jag sysslade med.
Han var speciallärare för barn som hamnade snett och förstod nog att ett intresse kan hålla vem som helst fokuserad. Men han satte press på en med, om jag nu skulle strunta i skolan var det viktigt att det här med bandet blev på riktigt.

Fortfarande, när något bra händer, är min första tanke att ringa mamma eller pappa. Det är så reflexmässigt, jag vill göra de glada och stolta.
– Jag kommer ihåg när Martin i Bad Cash var på löpsedeln i samband med att han tagit ecstasy på Hultsfredsfestivalen och åkte fast. Mamma såg det och ringde mig och bara: “De bara ljuger tidningarna, fina lilla Martin skulle aldrig hålla på med något sånt där. Det här kommer vi aldrig mer prata om Jonas”.

Den typen av lojalitet. Så fint.
– Det vet jag inte, men de var iallafall för oss kids.

 

"De har sett min estetik"

 

En man som Jonas tror heter Robert och som jobbar på Biljardpalatset lutar sig över vårt bord för att byta en trasig glödlampa. Först då slår det mig att Jonas medvetet måste valt bordet som ligger i totalt mörker.

– Jag är en tävlingsmänniska i idrott men inte i musik. Där gör man ju sin egna grej.

Det finns ju fortfarande vissa man kan jämföra sig med även där?
– Ja, verkligen. Men man har ju bara sig själv, du kan ju inte vara någon annan? Jag förstår hur du menar, men om man skriver inifrån sig själv är det ju allt man har.

Du tänker så fint när du tänker så, jag tänker smutsigt. Jag tänker att det absolut går att mäta framgång i musik.
– Jag kan ju i och för sig se att jag varit med och förändrat hur män porträtterar sig själva, andra soloartister sådär.

Hur då?
– Jag bara ser det, de har sett min estetik liksom.

Har du något exempel?
– Nä.

Beskriv din estetik då?
– Det finns ingen. Jag har ingen. Jag har bara en väldigt, väldigt stark magkänsla liksom. Ofta kommer bilder upp, som med den här nya skivan Den okända floden. Jag såg omslaget framför mig. Sen skrev jag väldigt mycket, väldigt snabbt. Extremt mycket text som hackades upp till låtar.

Under tiden Jonas visar mig omslaget på sin telefon passar han på att återigen vända samtalet till att handla om mig. De kommande trettio minuterna ägnar vi åt de mest dysfunktionella delarna av mina föräldrars skilsmässa.

– Jag tycker ofta att det är samma stora känslor som dyker upp i livet. Jag är intresserad av det och ljudet av de där känslorna. Jag kommer ihåg att jag och Kalle Stefansson gick runt i kalsonger på en byggarbetsplats och grävde upp kopparrör som vi slängde in i trädgårdar i Örgryte. När jag tänker på min ungdom kommer ofta den bilden upp, att vara så satans fri och helt dum i huvudet.

Ältar du ofta gamla grejer?
– Vad är en gammal grej, ge mig ett exempel så jag fattar.

Saker som man blivit fel, något man ångrar, beslut man tagit, saker man sagt eller gjort..
– Älta, det är en jävla… Alltså, så mycket betyder det väl inte? Det är bara att gå vidare!

Du har precis gjort en hel skiva om ditt dåliga samvete.
– Jag vet! Jo, jag ältar grejer, det är ju det jag gör. Jag vet. Men jag vill inte att det ska va min fucking grej. Men jag försöker älta tills jag får en klar bild.

Han ser väldigt glad ut när han säger det. Jonas ler mycket generellt men jag noterar att han lyser upp ovanligt mycket när han förklarar något som är uppenbart motsägelsefullt.

Du sa tidigare att du är van vid att göra allting själv. Vad har du gjort på den här skivan?
– Det var helt fel sagt av mig, jag får så himla mycket hjälp, av musiker och producenter och allt. Vi jobbade en hel dag från morgon till kväll och så satte vi sju av nio låtar live med sång och allting.

Är du väl förberedd när det kommer till musik?
– Jag har gjort några skivor där man varit hög eller full under inspelningen. Jag hör att det finns en kyla där liksom.. Nu ville jag komma från bra humör, helt ren. Försöka få fram att man en gång i tiden var lite nice. Texterna är vad de är, men livet är ändå fan en jävla grym grej ändå. Jag tänkte på Van Morrisons Astral Weeks, du vet, liv till varje pris.

Skriver du hela tiden?
– Det går lite i sjok, men i de sjoken skriver jag hela tiden. Det kan ibland vara ganska långa perioder.

Hur skriver du?
– På akustisk gitarr. Jag kan typ tre, fyra ackord på piano också. Men även när jag är ute och går. Eller när jag hör musik som inte har sång, jag brukar göra egna sångmelodier och sätta på egna ackord. Men på den här skivan kom texterna före musiken på ett sätt som det inte gjort innan.

Varför tror du att det blev så?
– Jag vet inte, jag får ju aldrig de här frågorna, jag tänker aldrig på de här grejerna. Jag tycker inte det sättet är bättre än något annat men jag tänkte att det var bra att jag fattade vad som hände. Jag var på jakt efter något stadigt att hålla i. Det här blev ett sätt att kunna hitta tillbaka, att bli påmind om varför jag tänkte sådär där och då.

Men sen då, jag läste att…
– Ska vi prata om mig nu?

Vi måste ändå ta de här sakerna så att jag kan skriva min artikel.
– Ah, sorry, jag fattar.

Jag har ändå några väl valda frågor som jag vill ställa. Saker jag skrev ner när jag lyssnade på låtarna.
– Seriöst ändå, jag blir glad över att du tagit din tid! Smickrande.

Du åkte mitt i natten och satte upp en lapp med blod på någons dörr?
– Det var viktigt att visa att det var på riktigt, för den personen. Jag var 15-16 år.

Var det bara blod?
– Nä, det stod ju något också.

Vad stod det på lappen?
– Jag skrev en lapp och så skrev jag under med mitt namn i blod. Jag älskade henne. Det var min första kärlek. Jag kommer från ganska trygga förhållanden och hon kom från andra sidan stan. Mycket sämre allting och en sämre miljö runt omkring sig. Trots att vi var lika gamla var hon väldigt mycket äldre än mig, hon kunde saker om livet och jag var en gröngöling liksom. Jag låg så många steg efter, hade nog aldrig varit med om att en vuxen svek mig, förstår du vad jag menar? Det riktiga, stora livet, hade jag inte varit med om. Även om jag tyckte att jag var jävligt allan ballan bara för att jag spelade i ett band så hade hon varit med om tuffa grejer liksom. Så det gick inte att vara ihop med en liten skit som jag.

Var det därför hon gjorde slut?
– Ja, det var så. Jag blev helt knäckt, jag ville ju att hon skulle må bra, du vet.

Det kanske var där blodet kom in?
– Exakt, jag ville ju visa att jag också hade grejer för mig. Men det var som att hon åkte motorcykel och jag kom efter på en liten moped. Jag hade inte tänkt på det här på tusen år, inte förrän jag skrev de här raderna. Det går oftast väldigt snabbt för mig att skriva, först efteråt ser man vad det är man har gjort. Jag tycker nästan inte att det är jag som har skrivit mina låtar, plötsligt är de ju bara där.

Man kan ju få starka känslor medan man skriver, för att man plötsligt fattar något. Men sen när det har lagt sig och man läser dagen efter inser man att det kanske inte var sådär starkt som man kände.
– Jag har en exakt kompass i mig bara.

Alltid haft?
– Nej, men jag har haft det de senaste åren. Jag har svårt att se hur jag ska tappa bort den nu.

En exakt kompass som säger om något är tillräckligt bra?
– Ah, eller om det är berättigat. Det handlar inte så mycket om det är bra eller dåligt för mig, det handlar om det är så. Är det exakt såhär det är?

Men måste det vara det då? Måste det vara exakt för dig, eller kan du tumma på sanningen?
– Det behöver ibland vara en exakt osanning. Jag kan inte förklara men jag kan inte tveka på text. Men det betyder inte att det jag skriver är bra.

Det jag vill komma till, du går inte tillbaka och gör om?
– Jo, hur mycket som helst! Jag gör allting som finns, men när jag vill att det ska va, då är jag nöjd.

Kan du lyssna på saker du skrivit för typ fem år sen och känna ånger?
– …

 

"Allt finns i dig hela tiden"

 

Det är svårt att formulera vad en annan persons tystnad betyder, men jag vill att ni ska förstå att Jonas ofta är tyst innan han svarar, och då längre än genomsnitt. Den här gången är det 22 sekunder. När han börjar prata igen säger han att det är roligt att det känns så.

– Om jag fortsätter skriva som jag gör nu så kommer man nästan ha ett helt liv där sen. Barn föds, stora grejer händer i det här. Jag ångrar inte meningar och ord, mer att jag kan kan tänka “fan jag borde inte knarkat så mycket där”.

Finns det saker du inte skriver om?
– Jag har aldrig tänkt så. Det här är ju vad jag gör med mitt liv, jämt, hela tiden. Jag måste ju få leva så här?

Det var ingen kritik. Men du skriver till exempel ut namn i dina titlar.
– Men, man betyder aldrig så mycket man tror för någon ändå.. Det är ju inlindat i popmusik.. Hur fan ska jag komma ur den här knipan?

Ta din tid.
– Vad var frågan nu igen?

Din musik är transparent och tydlig.
– Det är en väldigt trevlig känsla när man skriver på det sättet, och plötsligt är det någon annan som man inte känner som har varit med om en liknande sak. Då kan man ju känna att man tillhör världen ändå och att det finns kontakt där. Den kontakten går oftast ganska djupt in, hårt och snabbt. Det är liksom det jag vill göra för mig själv också, jag vill få kontakt med mig själv och någon annan människa.

Någon annan människa?
– Någon som lyssnar. Jag skriver ofta om saker jag aldrig pratar med någon om. Jag pratar inte om såna här saker, som jag skriver om.

Där är vi olika. Jag har inga problem att sitta här och berätta saker som säkert kan uppfattas som väldigt personliga. Men det känns privat att skriva ner det ordagrant och kasta upp det på internet.
– Eller såhär är det: jag kan prata om nästan vad som helst, men jag skriver för att få syn på mig själv. För att veta vad fan det är som händer inuti mig och varför jag håller på som jag gör. Samtidigt önskar jag att jag hade haft ett glasklart svar på det för det är en så jävla bra fråga.

När jag lyssnar på din musik känner jag rätt ofta att “såhär exakt hade inte jag vågat säga det”.
– Men att våga, det finns ju så mycket riktiga hemskheter i världen? Vet du vad Linn, jag tänker ofta att jag inte spelar någon roll när jag skriver. Det ger mig en frihet.

Jag förstår dig, men jag är till exempel rädd att ett ex ska komma efter mig och vara arg för att jag drog upp våra mörkaste ögonblick för allmän beskådan.
– Men om du hör mina låtar så det ju väldigt sällan som att jag säger något dåligt om en annan människa, är du med?

Men dåligt handlar det inte om, det handlar mer om en rädsla för att personen ska komma och säga “Jag bad inte om att bli indragen i det här sammanhanget”.
– Ja, men det har jag ju varit med om! Det har jag verkligen varit med om.

Fast å andra sida, är inte det det finaste man kan få bli då? Att man betytt så mycket att det lämnat ett avtryck.
– Det finns nog finare saker än att vara med i en Jonas Lundqvist-låt, men jag är smickrad Linn. Det finns en låt från en tidig skiva, Du, drömmar & jag, som var direkt riktad till Martin. Det var saker jag inte kunde med att säga till honom, typ hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig. För vi har absolut inte den relationen. I musik så kan man faktiskt säga grejer som man inte kan med att säga i verkligheten. Hela den här skivan är ju riktade låtar, det är ju saker jag vill säga till människor, till de döda eller till de som lever och som jag svikit. De ska ju ha det, det ska finnas i luften så att de bara kan plocka ner det.

Men om de är riktade, finns det då en förhoppning om att…
– Att gud ska förlåta mig? Jag hoppas det.

Det blir återigen en lång paus och Jonas blick fastnar vid den plats längs med väggen där flipperspelen brukade stå. Jag tänker intensivt på känslan som uppstår när man skrapar biljardkön i den där blåa lilla kalkgrejen.

Det finns en religiös ton på skivan. Det är gud, det är himmelen, det är floden. Det känns bibliskt. Vad hände?
– Det är ingen slump att det är så. Jag var stenad på min pappas begravning och sen fortsatte det på den banan i ungefär ett och ett halvt år. Jag var inte en person som var bra att ha att göra med men jag hade tur som hade vänner som berättade för mig att det inte går att leva så. Men i den där processen är det inte bara att ge sig själv en örfil i spegeln och tro att det kommer rulla på av sig självt sen. Man måste hitta ett sätt att inte hata sig själv, att bli förlåten.

Bakom ryggen på Jonas börjar två par gå en match mot varandra vid biljardbordet. Robert har plockat bort den halvtomma tallriken framför Jonas, jag glömde fråga vad han åt och vi fortsätter prata om gud.
– Vid den här tidpunkten gick min dotter i kör och när man gick och hämtade henne där på måndagar stod de där skitungarna där, lyckliga, med hela livet framför sig och sjöng de där gudslåtarna. Mycket i den musiken handlar om att se det bästa hos folk, att se ljuset. Bortsett från vad religion har gjort och allting så är det här med att det finns en värld efteråt otroligt trösterikt, att försöka skicka lite brev till den världen och att se att den världen kan se en. Att de döda kan se de levande. Det var det jag hakade upp mig på. Jag tror att de kan det under ett kort tag. Iallafall om man ska försöka fixa upp sitt jordeliv, då kommer de hålla ett öga på dig och se om du gör det, men det fönstret stängs om du inte typ börjar att göra det nu.

Du tänker att det stängs?
– Ja, det finns där ett tag och de kollar om du grejar det här men du har inte all tid i världen på dig liksom.

Var kommer tanken från att du inte har all tid i världen?
– För då skulle världen vara en för flummig plats. Du kan inte skjuta på de där grejerna för länge. Jag kände en väldig närvaro av att jag måste komma tillbaka till livet och det kan jag bara göra under en kort period, sen stängs den dörren och då är de borta för alltid.

Vad hände sen?
– Under en lång tid har det varit en hinna mellan mig och världen. Jag har träffat vänner och inte hört vad de har sagt. Jag vågar inte säga att det är borta, men det börjar kännas bättre.

Vad var startskottet?
– Det var nog att sitta att skriva, att syssla med det här. Du vet, jag har varit arg och känt mig orättvist behandlad.

Av vem?
– Av livet. Jag har förstått att man är arg i början och sen blir man ledsen tillslut. Så är ju livet, alla ska ju gå genom det här. Men jag är besviken på att jag inte tog det på ett mer vuxet och bättre sätt. Jag trodde jag var ball, jag trodde jag var cool, men egentligen var jag bara en liten skit.

Vad har hänt då på de här två åren, bevisligen en skiva, men mer. Jag läste någonstans att du inte vill gå i terapi.
– Att jag inte gör det nej, jag är inte där än.

Men vad gör du då?
– …

 

"Moral har blivit en förvrängd

sak i dagens samhälle"

 

 

En ny tystnad, även den här på cirka 20 sekunder. Dubbeldejten bakom oss har blivit allt mer klängig. Jag kommer på mig själv med att tänka att det känns som att jag stör Jonas om jag tittar på honom medans han tänker. Jag försöker därför göra det tydligt, men subtilt, att jag stirrar på dejten bakom.
– Ja, det är väl dags att börja göra något kanske, hehe.

Men du har ändå sagt att du är på väg ur någon form av dimma, så något måste ju börjat hända, är det bara tiden?
– Ja, det är mycket tiden, och.. mycket den här skivan. Fan, rockmusik, det räddar människor. Det är en tröst och det viktigaste som finns.

Jag börjar inse att det värsta som kan hända dig är att gå i terapi. Du skulle ju förlora hela ditt syfte.
– Men tillslut får jag ju fatt i mig själv! Man kan ju få reda på massor om sig själv i terapi, men jag tror att det kan gå alldeles för snabbt.

Magstark spaning att komma från någon som inte har testat.
– Men så här, man går dit och känner herregud, det här går för snabbt för mig.

Då kan du säkert be terapueten att sänka tempot, du betalar ju ändå för det.
– Okej, så jag går till psykolog på ett villkor, om de första frågorna kan vara såhär: “Vad är din favoritfilm? Vilken är din favoritskiva? Vad är din favoritfärg?”. Alla de vanliga intervjufrågorna. Om vi kan börja så, då går jag till psykolog.

Det går ju säkert att lösa, igen, du betalar ju för det. Men det finns ju även andra sätt.
– Vet du vad, jag har gjort det. En rätt pinsam grej, 2006 var jag i New York i tre månader. Jag var jätteledsen för att Bad Cash hade splittrats och gick bara runt och grät. Jag gick till en spådam och berättade att jag kände att jag hade så mycket musik i mig, som jag inte fick fatt i. Då la hon händerna på mig och sa: “Det enda du behöver göra är att ta hissen ner till magen, där har du ditt bibliotek. Sen går du ut ur hissen, in i biblioteket, väljer en låt, tar med dig den i hissen och åker upp igen. Sen för du dina händer till gitarren och så är den där”.

Funkade det?
– Ja!

Vilken låt blev det?
– Det blev alla låtar på Jonas Game-plattan. Sen fortsatte det tankesättet bara. Allt finns i dig hela tiden.

Jonas köper två öl. Med ett leende frågar han om jag märkt att han druckit alkoholfritt hela kvällen. Efter ett halvt liv i musikbranschen har denna subtila form av krishantering självklart inte gått mig förbi, men jag har lärt mig vikten av att inte fråga. Något jag även slipper eftersom vi återgår till att prata om mitt kärleksliv och sättet jag spelar gitarr på.
– Jag har också kommit på det på senaste, bara översta strängen! Det var så Eldarna tänds blev till, det är bara ett ackord i hela den låten.

Man bara hoppar runt på grundtonerna på översta strängen. Jätteskönt!
– Det gjorde Kurt Cobain med ju. Han körde mycket såna där rockackord.

Ja, men om man bara kör översta strängen är det ju ännu lättare. Det blir också roligare att spela live.
– Live förändras allt! Live är det enda som betyder något tycker jag. Allting blir mycket hårdare, allt syns mycket bättre. Allt förändras live.

Det är mycket prat om att vara en bra människa på nya skivan, vad är en bra människa? Och vad är en dålig?
– Vad en bra människa är? Jag tror att jag tänker på mamma och pappa på den raden. Medan jag mycket mer känner igen mig i typ Will Smiths sammanbrott på Oscarsgalan.

Det är de två polerna som finns?
– Jag kan relatera starkare när jag får nys om såna idiotsaker, jag tänker att herregud det hade kunnat vara jag.

Du hade kunnat göra det?
– Hoppas inte. Men det slår an någonting. Jag tycker det är väldigt märkligt att folk verkar så otroligt säkra på att den grejen inte finns i dem. Att de är helt hundra procent säkra på att det inte finns inuti dem.

Att göra idiotiska saker?
– Jag menar mer att man gör bort sig något så kapitalt. Och att människor verkar så säkra på att de aldrig skulle kunna göra något så omoraliskt. Folk verkar väldigt säkra, och det är inte jag.

Hur är din moral?
– Jag tror att jag har avverkat min chans att snacka om moral. Men jag har en dotter som har tio veckors sommarlov, och jag har varit med med henne varje dag. Och då tänker jag, gud, se det.

Är det gud som ser när du gör något moraliskt vackert?
– Nej, men jag har ett hårt överjag. Och den vet vad moral är och den vet allting. Sen är jag inne och kolliderar mot det. Moral har även blivit en förvrängd sak i dagens samhälle, det är något du visar upp. Jag tycker inte att man kastar moral i ansiktet på folk.

Det är väl allmängiltigt att det är ofint att skylta med att man är en god människa.
– Men det en stor OS-gren nu för tiden, håller du inte med? Så när du frågar vad moral är kommer jag inte svara att “det är att alltid att betala sina skulder”. En bra moral tror jag är att var femte år ta en stor jävla titt på sig själv.

 

Nöjesguiden #8, 2022.

Jag scrollar runt i mitt utkast med frågor på telefonen och försöker navigera bland de senaste timmarna, det känns som mycket fattas. Tystnaden bryts nästan omedelbart av att Jonas säger “var inte blyg nu”. Det är inte helt oförnedrande, något som han ser förtjust medveten om.

Det är väldigt mycket boksnack på nya skivan.
– Jag märkte det när jag blev klar, det är två titlar där.

Är det en omedveten generationsmarkör?
– Vadå, alla läser väl?

Det här kanske är fördomsfullt, men artister som är 20 år kanske refererar till saker på internet oftare än “en klassisk bok”.
– Aha! Jag tänker ofta så här med böcker, att om saker verkligen går åt helvete, då kan jag ändå läsa mig hela vägen fram till döden.

Jag trodde du skulle säga att du skulle skriva en bok.
– Haha, nej, jag syftade på att vara uppe i den världen.

Vad är det du läser?
– Sen jag läste ut När gräset sjunger av Doris Lessing har jag nästan bara läst halva böcker. Den var helt sjuk den boken.

Finns det någon egen mening du känner att du har nailat?
– Det finns en rad, jag kan inte minnas om det är min egen eller om det var någon annan som sa det, “bara människor läker människor” från Vissa nätter. Det är ändå allt vi har, man kan hålla på med allting men det är ändå det.

Eller LSD.
– Eller LSD.

Jag väljer att pausa inspelningen när jag kommer på mig själv med att berätta om de byxor min farmor hade på sig sista gången jag såg henne vid liv. När jag kommer tillbaka till min lägenhet strax efter midnatt har en två meter lång hylla med porslin rasat i mitt kök. I flera minuter står jag som förhäxad och stirrar på skiten, jag ser revorna i väggen där skruven suttit, jacket i köksbordet där hyllplanet tryckt in sina kanter och jag hör hur det krasar under mina fötter när jag går fram till diskhon för att hälla upp ett glas vatten. Men jag fattar inte hur det kunde hända. Till slut stänger jag dörren till köket och öppnar den först fyra dagar senare.