De dödas blommor

Konstnären Linda Spåman har fyllt sin nya butik med blommor och växter från personer som har avlidit, men de är inte till salu.

Egentligen så är De dödas blommor inte en butik alls, men tittar man in i lokalen utifrån på Barlastgatan 3 vid Stigbergsliden verkar det vid första anblick så. En stor logotyp i ljusgrönt pryder fönstret och bredvid står en förklarande text om pop up-butikens syfte. Bakom projektet står konstnären Linda Spåman, som har gått runt med tanken på en butik med växter från döda personer i nästan två år.
— Det här är en idé som jag fick när min väns mamma dog och hon skulle kasta hennes växter. Jag har också tänkt på det innan när jag varit med min pappa som arbetar med gamla saker, att det finns ett ganska stort ointresse för just växterna. Nu är jag ingen växtmänniska, för jag är jättedålig på att hålla dem, men det väckte en massa tankar i mig. Sen tyckte jag också att jag kom på världens bästa namn - De dödas blommor.

Att samla in växter från döda personer för att använda i ett konstprojekt har fött en hel del funderingar hos Linda. Både personligt och om den konstnärliga friheten i stort. I ett första stadie tänkte sig Linda att hon utöver att samla in växter skulle dokumentera hemmen dessa växter levt i. Detta gjorde hon även till en början, men ju mer hon ägnade sig åt det desto mer växte känslan av att hon behövde backa. Det var ju inte hennes liv eller berättelse, utan någon annans. Speciellt påtagligt blev det när hon samlade växter och fotade i ett hem där en man utan släktingar hade dött. Hemmet hade tagits över av människor som bodde där olovligen, samtidigt som mannens möblemang och torkade växter stod kvar. Det hela hade känts väldigt dåligt berättar Linda, vilket ledde till att hon höll sig till att enbart samla växter framöver.

De insamlade växterna som nu står i butiken är alltså inte till salu. De är huvudkomponenterna för workshops och andra tillställningar, som på öppningsdagen där temat var att spela pingis med döden. Konstnärskollegan och pingisspelaren Fadil Aliu kom in klädd som döden och spelade pingis mot vem som än ville möta honom, och bordet var en grönmålad kista som Linda byggt tillsammans med sin pappa för länge sedan. Andra aktiviteter har varit ett seminarium om dödsannonser av två samlare och en konstvetare, ett medium som berättade om de avlidna ägarna tillsammans med en porträttkonstnär samt en ljudkonstnär som spelade in växterna och inarbetade det i ett uppträdande. Allteftersom har även samlingen av växter ökat i antal, vilka nu gör det lite svårt att ens röra sig i rummet. Planen är att hela butiken ska vara grön i slutändan, eftersom att grönt är dödens färg. Ett ganska nytt grönt tillskott som Linda är speciellt glad över är en stickling av en hibiskus som konstnären Nina Bondeson skänkt.
— Den här hibiskusens huvudplanta har hon fått ett skott av på 70-talet. Hon fick det av sin moster som hade varit och besökt Mao Zedongs kontorsrum i Peking. Det är otroligt, och jag älskar Kina, så detta kändes jätteroligt. Den har vuxit jättemycket sedan den kom hit och är väldigt lättskött. 

De dödas blommor kommer att vara öppet i fyra månader totalt och stänger alltså någon gång i januari. Tills dess planerar Linda att öka tempot på workshops och inbjudna gäster. För projektet är hennes konstverk, men hon gillar att bjuda in andra konstnärer att förverkliga hennes konstnärliga idé. I slutändan kommer hon att ge ut det hon dokumenterat om butiken i en bok.
— Det kommer komma en bok i januari om projektet med text och bild, berättat ungefär som i en dokumentär. Boken är det konkreta man kan ta på som kommer ut, men det handlar också om deltagandet - att människor ska komma hit, samtala och mötas. Fast man kan se på det här på olika sätt. Det kan vara ett hållbarhetsprojekt för miljön eller ett tankeexperiment om en frizon att prata om döden i. Men, jag tycker ändå att det här känns som ett ljust rum.