David Gray – Draw the Line

Jag är ledsen, men det gick inte. Jag har verkligen försökt. Det är kanske de där sövande fallande pianoskalorna redan i inledande Fugutive, eller den där småsura odynamiska rösten, som en irriterad Van Morrison minus soul. Mer av Draw the Line har jag inte hunnit registrera innan jag fallit i sömn. Efter fem försök, vid olika tidpunkter på dygnet och med ordentligt med kaffe varje gång, tvingas jag ge upp. Det är helt enkelt fysiskt omöjligt att hålla sig vaken hela vägen genom en David Gray-skiva, så det blir ingen recension, och det blir inget betyg. Förlåt.