Ett tvärsnitt av konstvärlden: 1 st lesbisk asiatisk konststudent. Nymfoman. 1 st gammal judisk samlare i rullstol, konstig dialekt. 1 st latinamerikansk städerska hos rik judisk samlare, jättekonstig dialekt. 1 st stammande irländsk samlare med otrogen hustru.1 st manlig konstnär med jättekuk och galna idéer. 2 st jagsvaga kvinnliga gallerister med dyra kläder. 1 st jagstark manlig gallerist (förmodad jättekuk). Dyra kläder. 1 st japansk författarinna. Nymfoman. 1 st arabisk hingst. Knasig dialekt. Blanda noga, komplettera med en florstunn intrig, några andefattiga dialoger (precis som på riktigt!) och ni har Danny Moynihans roman i new yorksk gallerimiljö. Är detta en satir? En dokumentär? Antagligen lite av varje - men vem bryr sig?
En satir tar vanligtvis sin utgångspunkt i verkligheten, förvränger den och avslöjar dolda mönster som vi tidigare inte varit medvetna om. Det missar Moynihan helt i sin fördomsfulla såpa. Som dokumentär vore den också omöjlig, eftersom den inte berättar något av intresse.
Boken är uppbyggd som ett collage, bestående av ett antal fragment om var och en av de skissartade figurerna. Ibland krockar de med varandra, har sex och intrigerar. Någon får en utställning, en annan försöker lura till sig den Mondrian-tavla som gett boken dess namn, någon somnar - oj, det var visst Nöjesguidens recensent. Det är typiskt för en sopig bok: Varje gång man tar upp den har man glömt bort vem som var vem, vad de gjorde i föregående kapitel och vilken funktion de egentligen har i den förvirrade handlingen.
Den enda gången det hettar till är i den inledande lebiska sexscenen. Antagligen är det den författaren tänker på när han grinar upp sig på bakflikens fotografi. Eller också garvar han bara åt hur lätt det är att få ge ut usla böcker.
Bo Madestrand
Stad:
