Författaren och den “misslyckade experimentella filmmakaren” Chris Kraus besökte Sverige under några intensiva dagar förra veckan. Hon var imponerad av fiskutbudet i matbutikerna.
Nöjesguidens litteraturredaktör, poeten och ”den misslyckade konstnären” Elis Burrau snodde åt sig en pratstund med den performativa filosofins vassaste fixstjärna (som också är kritiker, professor, konstnär och redaktör). De pratade om att ta tillbaka misslyckandet, nya positioner, ideala läsare, kändisskap och den första personen. Om subversiv samtida litteraturs likhet med Harmony Korines Springbreakers. Om kultromanen I Love Dick men inte så mycket om Dick som om Chris. Och varför poeter och surfare borde styra över världen. Kanske.
Till skillnad från andra europeiska länder som är ”så generiska” tycker Chris Kraus att Sverige känns ”utländskt”, som ”ett annat land”. Hon säger det först, när vi småpratar lite, när vi småpratar med stora bokstäver. Chris Kraus, som precis blivit fotograferad, är märkbart nöjd och avslappnad. Oerhört osentimental, avväpnande antiauktoritär. Hon är klädd i v-ringad lammullströja, vit skjorta, perfekt slitna jeans och gula strumpor. Hon dricker Brämhults hallonjuice (”helt otroligt god”) och river relativt girigt av croissantens smörigt melerade flagor innan hon stoppar dem i munnen (hon äter som en vanlig dödlig, med andra ord: med munnen). Jag anar inte att jag om en timme kommer sitta bredvid henne i en svettig taxi med destination Konstfack.
Där ska hon, om två timmar, kongenialt och kanske en smula performativt stjälpt av ett pinsamt dåligt ljudsystem, leverera divine smartness från reptilhjärnan i klass med: ”When the beatniks were writing in first person, no one called it autofiction, they called it the great american novel.” Där ska hon avslappnat och med perfekt komisk timing iscensätta en pullscen från Kathy Ackers och Alan Sondheims The Blue Tapes och rutinerat spefullt väja idiotiska frågor om Lena Andersson: ”Vem är Lena Andersson? Jag har aldrig hört talas om Lena Andersson.” Jag anar inte att vi om 90 minuter kommer äta sushi och prata om norska dokusåpor: ”Lova mig att googla ’norwegian fashion blogger goes to Kambodja’.”
Just nu är jag bara nervös. Chris Kraus, aktuell för första gången på svenska i och med Annelie Axéns översättning av mästerverket I Love Dick (Modernista), har skrivit några av de senaste 20 årens mest intellektuellt vidgande och skarpt underhållande romaner (utöver I Love Dick: Aliens & Anorexia, Torpor, Summer of Hate). Hon har inte bara återuppfunnit brevromanen och sprängt autofiktionen med en stringens lika smart rolig som sexigt mörk – hon har skrivit essäer om konst som ingen annan (se Where Art Belongs och essän/pamfletten Lost Properties om relevant kontra hopplös ”politisk konst”/”social aktivism”).
Min engelska har aldrig varit så dålig, den är i paritet med Chris hörsel, och vi möts kanske på mitten. Jag vill prata om tusen saker, men vi tar avstamp i debutromanen från 1997. Den i vilken Chris med hjälp av maken Sylvère utsätter litteraturkritikern/cowboyprojektionen Dick för århundradets konceptuella knull.
Tänker du på I Love Dick som en hoppfull eller tragisk roman?
– Det är inte som att jag satte mig ner och läste om den, jag har inte läst den sen den kom. När någon ber mig att göra en läsning brukar jag bara läsa de tre första sidorna. Det känns som att vi har haft ett bra break-up.
Du kommer aldrig läsa den igen?
– Självklart inte! Varför skulle jag? Det vore helt sjukt om jag fortfarande brydde mig om den. Jag är glad att folk har plockat upp den, att den har ett andra liv i Europa. Det är underbart. Jag kan vara dess följeslagare, men mitt hjärta finns inte i den.
Det har uppstått en organisk kult kring boken. I Sverige har snacket gått varmt långt innan översättningen ens var påtänkt, tack vare flitiga ambassadörer som Ida Linde och Alice Kassius Eggers. Är du förvånad?
– Jag tror att de som publicerade den i England verkligen hjälpte boken att hitta sin publik bland unga kvinnor. När den först publicerades köpte ett japanskt förlag rättigheterna, men de marknadsförde den mot hemmafruar… Jag var inte överraskad när den inte sålde. De hade tänkt fel. Det var alltid en bok riktad till unga kvinnor och människor i konstvärlden.
Jag läste en recension häromdagen där en kritiker kritiserade din bok eftersom han tyckte att ”skämten” åldrats dåligt. Han tyckte också att du skrev för samma grupp människor som du hånade.
– Jag fattar inte vilka jag hånar i boken?
Att du skildrar massa trötta postmoderna akademiker, synar dem men skriver för dem samtidigt. Jag vet inte vad som är fel med det, om det är sant.
– I Love Dicks strategi är att vara totalt ärlig. Att ta alla saker som är under bordet upp på bordet. Om jag driver med några extremt pretentiösa människor, är det så hemskt?
Chris missförstår mig, men det känns befriande. Hon har aldrig hycklat om att boken inte skulle kunna vara ”elitistisk” eller ”smal”. Varför skulle den inte få vara det? Den är komplex och sprängfylld med referenser, och att adressera folk man hånar och/eller stör sig på (ett självutnämnt ”intellektuellt” patriarkat, till exempel) är väl en praktik som fler borde syssla med? I alla fall om vi sätter någon sorts tilltro till fenomenet ”självinsikt”. Och det råder inte direkt några tvivel om var bokens sympatier ligger.
Jag tycker det är fantastiskt.
– Du ska bemöta vissa personer så seriöst. Du skrattar hela tiden bakom ryggen på dem, samtidigt som du måste låtsas att du tar dem på allvar. I boken är de rätt töntiga.
Romanen arbetar med ärlighet, pinsamhet och misslyckande. Du skriver bland annat om konstnären Hannah Wilke – jag läser det som ett projekt som ämnar ta tillbaka ”det pinsamma”. Eller försvara den ”dåliga feministen”. Lyckas undersökningen som är I Love Dick med att inkorporera konceptet ”att misslyckas”?
– Well, jag drog ännu ett skämt om att vara ”en dålig feminist”. Den här idén kanske var mer sann för 20 år sen när alla läste Lacan i olika studiegrupper… Jag tyckte att det var så otroligt tråkigt, hela den där psykoanalytiska feministgrejen! Det finns så många feministiska grenar nu, det finns mycket mer utrymme. Alla dessa olika människor som bidrar med olika saker. Har du sett tidningen Girls Like Us? Den är så cool, den levererar på så många plan.
Jag frågar vad som är en “dålig feminist” idag. Kraus skrattar länge och ”rått” innan hon svarar.
– Människor borde inte göra sådär mot varandra. Det fanns en puritanism när alla som använde sexualitet i sina verk blev anklagade för att objektifiera sig själva, att de gjorde sig själva till sexobjekt, och det är ett så jävla tråkigt argument! Du kan sänka det från båda håll. Det är narcissistiskt, det är att ta makten i egna händer, det är båda, haha.
Hela diskussionen kring självbiografiskt innehåll i romaner, debatten kring autofiktion, är det ens en intressant diskussion? Borde vi inte kommit längre vid det här laget?
– Jag har aldrig separerat autofiktion från andra litterära traditioner. Jag menar, man har skrivit i första person i flera tusen år. Catullus skrev extremt sexiga och roliga dikter, sprängfyllda av skvaller, i första person – var han en autopoet?
Han var väl en poet, punkt, I guess. Men det har ju alltid funnits en skillnad i hur folk läser kvinnliga författare som använder självbiografiskt material…
– Ja, och sen har du Knausgård, alla pratar om Knausgård.
Han är så tråkig.
– Ja, han är väldigt, väldigt tråkig.
Jag försökte läsa hans bok och jag kände liksom: kom till saken.
– Han tar sig själv på stort allvar. Haha.
Men att skriva i första person… I boken hoppar du sömlöst mellan första person och tredje person, men du skriver att det innan I Love Dick fanns ett motstånd mot den formen?
– Genom att skriva alla galna brev upptäckte jag den första personen, att jag kunde använda den, på ett sätt som jag aldrig fattat innan.
Så brevformen var förlösande?
– Ja, eftersom allt var riktat till någon. Jag var inte bara självmedveten eller självupptagen, jag försökte kommunicera med en specifik person. Att skriva i första person blev enkelt. I boken använde jag både första och tredje person eftersom jag försökte göra det till en rolig historia. Därför gjorde jag Chris och Sylvère till karaktärer, med namn som karaktärer (Chris och Sylvère). Du kan säga saker om en karaktär som du inte skulle säga i första person.
Jag tycker att den är rolig, men den är så många saker. Rolig, smart, mörk, sexig…
Chris avbryter abrupt mitt ängsliga hyllningsmumlande, hon behöver äta lite mer eftersom hon har lågt blodsocker (kvalificerad gissning). Hon fortsätter äta croissant och dricka hallonjuice. Jag svettas väldigt mycket eftersom jag inte tagit av mig min nya röda skinnjacka som jag köpte i Nice veckan innan där jag försökte leva ut någon sorts patetisk Per Hagman-klyscha (jag har inte tagit av mig den eftersom jag vill ”se snygg ut”). Jag dricker apelsinjuice. Hon frågar om jag har planer eller vill följa med till Konstfack i en taxi. Jag har massa planer men jag vill följa med till Konstfack i en taxi. Där ska hon läsa från sin nya bok, den kritiska självbiografin om Kathy Acker som väntas komma ut 2017 på Semiotext(e). Förlaget som hon driver tillsammans med Sylvère Lotringer och Hedi El Kholti.
Är den färdig?
– Nej, inte direkt, att åka på den här turnén var ett stort avbrott. Men jag var tvungen. Jag måste skriva klart den här sommaren.
I I Love Dick refererar du till dig själv som en misslyckad experimentell filmskapare. Varför är det viktigt att trycka på misslyckandet?
– På den tiden kändes det verkligen som att jag misslyckats. Jag gjorde en långfilm (Gravity & Grace, döpt efter Simone Weils bok med samma namn, skribentens anmärkning), det var ett enormt projekt som involverade massa pengar, människor och tid. Att färdigställa den efter tre år och sen inse att den inte kommer bli distribuerad – det är ett misslyckande. Det är åttio människor som arbetat med det här och du känner att du svikit alla. Jag internaliserade misslyckandet totalt, men det kändes viktigt att ge uttryck för det också. Ju mer du pratar om det desto mindre plågar det dig. Att ta tillbaka ordet ”misslyckande” desarmerar kanske ordets makt.
Du skriver mer ingående om filmens misslyckande i din andra roman Aliens & Anorexia, och det är väldigt intressanta partier för, jag menar… Vad är egentligen en lyckad filmskapare? Handlar det bara om pengar?
– Filmen misslyckades eftersom den inte fick någon distribution. När det stod klart att den inte skulle visas på någon viktig festival blev jag frestad att göra en dramatisk gest och stoppa in den i ett kassaskåp och aldrig visa den för någon, haha. Men filmens misslyckande blev en befrielse, från det projektet bytte jag riktning och gjorde något annat.
Du började skriva.
– Ja, och det som är bra med att misslyckas är att du inte behöver fortsätta hamra huvudet i samma vägg, du kan gå in i en vägg och sen vända om och gå en annan väg.
Från vilken position talar Chris Kraus idag?
– En annan position, såklart. En ny. I Love Dick var en outsider-roman. Jag förolämpade folk, bokstavligen, som jag inte hade någon intention att förolämpa. Jag kunde aldrig drömma om att vissa faktiskt skulle läsa boken, folk i Nya Zeeland till exempel. Jag tänkte inte att den skulle resa särskilt långt. Självfallet är jag inte en outsider längre. Det känns som att jag skrivit varje ny bok från en ny position, och det tar alltid viss tid att ta reda på hur den ser ut. Projektet jag arbetar med nu, om Kathy Acker, är skrivet från en historikers perspektiv. Det är vad jag försöker vara just nu: en historiker som studerar hennes liv, en kritiker av hennes verk, men också en skildrare av en stor del av 1900-talet.
Går arbetet att jämföra med Kate Zambrenos Heroines, fast du fokuserar på en person?
– Jag tittar på en annan tid, en som var nästan samtida med min. Jag är en person som har en fot i bägge århundraden, och det är en intressant position att skriva ifrån. Att leva i nuet men samtidigt ha en förståelse för några av dåtidens viktigaste värderingar som inte riktigt gäller längre. På ett sätt handlar boken om förändringen av kändisskapets natur. Kathy Acker suktade så efter att bli en litterär superstjärna, och det betydde något helt annat 1980 eller 1975 än vad det betyder idag.
Vad innebär det idag?
– Det är mycket mer förbrukningsbart. Kändisskap är omedelbart, återanvändbart och tillgängligt, alla former av det. Det innefattar inte den otroliga kulturella patinan och klichén som var fallet när hon aspirerade ditåt. Kathy Acker ville vara en kvinnlig William S. Burroughs, den stora författaren, en kulturell ikon, och jag tror verkligen inte att den rollen existerar längre. Vem bryr sig egentligen om en författare?
Har dina ambition varit att förändra kanon? Som Heroines-projektet vill belysa en parallell historieskrivning, den vi missat, våldsamt förblindade av ”det manliga geniet”…
– Det som intresserar mig är att försöka förstå någon i kontexten av dennes tid. Ingen existerar ensam. Alla är skapade av sin samtida kulturella atmosfär. Att skriva om någon är att återvända till en förgången kulturell atmosfär, att försöka återvända sanningsenligt. Det finns många memoarer som publicerats de senaste åren av personer från Ackers generation, och dessa handlar mer eller mindre om hur fantastiskt sjuttiotalet och åttiotalet var. Det är väldigt nostalgiska böcker. Jag tycker det är oerhört oärligt, det fångar inte verkligheten, vad det betydde att leva! I min bok går jag tillbaks till dokument som människor sparat från den tiden, dagböcker och brev, och försöker verkligen bygga upp hur livet var.
Zambreno skriver också mycket om bloggar och internetcommunities… Vad är dina tankar kring den litterära rörelsen online? Har det skapats en ny litteratur? Kommer den förändra hur vi talar om samtidens litteratur i framtiden?
– Jag tänker att det redan har hänt, definitivt. Förändringen har redan skett. Jag tycker du ser den reflekterad i poesin, mest av allt.
Läser du de yngre amerikanska poeterna från den så kallade ”alt-lit”-vågen? Jag tänker på Mira Gonzalez, Gaby Bess, Megan Boyle… Vad tänker du om den generationen?
– Jag tror verkligen att internetkultur, tiden som människor tillbringar online och sönderdelningen av uppmärksamhet, har haft en totaleffekt på den samtida litteraturen och hur den skrivs fram. Det har kanske inte resulterat i kommersiellt framgångsrik litteratur, men jag menar, personer som Tao Lin, Marie Calloway… Självklart är det är något helt nytt.
Jag har tänkt en hel del på poesi i förhållande till konstvärlden… Du skriver någonstans i Where Art Belongs att Bernadette Corporation mötte ett speciellt och lite småsurt motstånd från konstpubliken när de ställde ut en episk dikt (ackompanjerad av suggestivt generiska jeansmodefoton) i ett gallerirum i Chelsea. Att konstpubliken oftast anser att poesin ska delas ut gratis, på papper. Vara supertillgänglig. Eller att poeten ska skriva om konsten, inte vara konstnären.
– Är du poet?
Ja.
– Bra.
Jag försöker fuska mig in i konstvärlden, men det känns alltid som att man inte ska vara där.
– Jag vet, poeterna är som konstvärldens slavar. Känner du till poeten Rene Richard? Han är fantastisk, han dog för några år sedan. Han bodde i New York hela sitt liv och började till slut att måla sina dikter på brädor och grejer. Han fick en gallerikarriär och flera andra poeter har gått samma väg, migrerat in i konstvärlden.
Där kan de också tjäna lite pengar.
– Ja, där köper folk deras verk. Men jag tror också att konstvärlden förskjutits mot, tagit in poesin mer och mer, senaste tiden. Jag och Ariana Reines pratade om det i New York för inte så länge sen.
Låt oss återvända till I Love Dick. Den svenska litteraturkritikern Ida Therén beskrev det som en profetisk roman, att den kändes som ”post-internet-konst från en tid innan sociala medier ens existerade”. Var den före sin tid?
– Såklart såg jag det aldrig så, det är upp till andra att bedöma. Jag är glad att folk säger och skriver det, men det slog mig aldrig.
Vad behöver romanen göra för att vara subversiv i vår samtid?
– Jag redigerade några romaner för Semiotext(e) nyligen, en är skriven av Natasha Stagg och heter Surveys (A Novel). Den handlar om en tjugotreårig tjej, Colleen, som arbetar i en shoppinggalleria i Tucson. Ett helt dött jobb, men hennes riktiga liv utspelar sig online, genom en blogg, på nätterna. Romanen behandlar den märkliga eskaleringen av internetkändisskap, men den är skriven från insidan och ut. Du vet Harmony Korines Springbreakers? Den påminde mig mycket mer om Springbreakers än om någon konventionell roman. Sen finns det en annan författare, Lodovico Pignatti Morano. Vi publicerade hans bok Nicola, Milan för några år sedan. Den kretsar kring en tjugofemårig straight kille som lite vagt arbetar som marknadsstrateg och utvecklar en besatt men fullkomligt platonisk förälskelse i en sju år äldre lika straight man. Han förföljer honom, försöker lära sig allt om den här personen som är rikare och mer framgångsrik, som har mer självförtroende… Det är oerhört fascinerande fiktion! Pignatti Moranos verk skildrar känslan av hur unga människor, framförallt i Europa, ”the so-called creatives”, haha, flyttar från stad till stad. Hela tiden i rörelse.
Du har kallat I Love Dick för performativ filosofi.
– Det hittade jag bara på för att det…
Lät bra?
– Ja, haha. Jag snodde det typ från Kierkegaard, från The Crisis And A Crisis In The Life Of An Actress, som handlar om hur sanning bara kan skönjas genom viss distans. Chris i boken är trettionio år, men utforskar och lever ut en förälskelse som en fjortonåring skulle kunna ha – det är en typ av performativ filosofi. Här är ett annat fantastiskt citat från den amerikanska poeten Fanny Howe: ”The truly mad are not content to merely tell stories; they have to act them out.”
Vilket Chris gör i boken. En nyckelfråga i romanen är ju annars ”Who gets to speak about what and why?”. Är det fortfarande den viktigaste frågan?
– Absolut, herregud. Och jag tror den frågan har mindre att göra med kön idag, men desto mer med klass. Majoriteten av erfarenhet representerad i amerikansk litteratur är övre medelklasserfarenhet. När jag skrev Summer Of Hate försökte jag verkligen artikulera en underklassupplevelse från insidan. Det är min fjärde roman och den utspelar sig i sydvästra USA. Inte i New York eller Los Angeles, utan i Albuquerque, New Mexico under Bush-åren 2005-2006 – invasionen av Irak, förstärkningen av gränserna. Karaktären Paul Garcia, som min konstkritikerkaraktär förälskar sig i, är precis frigiven från fängelset där han suttit inne för några futtiga bullshitbrott. Det är en bok om underklassupplevelser och massfångenskap. Människor är mer intresserade av den nu, men när den kom 2012 var det ett väldigt osexigt ämne. Ingen ville kännas vid det där.
Chris tar en paus, fortsätter:
– Jag tycker att kvinnlig erfarenhet i postinternetkulturen är mycket mer närvarande. Men underklassen är knappast representerad alls. Inte i det vi kallar finkultur.
Jag tänker nästan dagligen på ordföljden ”varje brev är ett kärleksbrev”. Raden krossar alltid mitt hjärta eftersom den känns så fruktansvärt sann och omöjlig samtidigt. Vad känner du inför de orden idag?
– Jag tror jag snodde det från Deleuze, och det är ett vackert citat, eller hur? Varje brev är ett kärleksbrev eftersom varje brev är en person som adresserar en annan, varje brev är en unik och intim form av kommunikation.
Mot slutet av I Love Dick finns numrerade fragment som resonerar kring schizofreni, det är lika ömsint trevande som skarpt tragiskt. Du nämner att Chris har dragits mot schizofreni ”som en faghag” sen hon var sexton år, men erkänner också att hon inte kan särskilt mycket om själva diagnosen. Var det svåra partier att skriva?
– Det var väldigt intensivt. Det var den sista delen av boken, det tog hela sommaren. När jag äntligen satt punkt gick jag in i köket för att dricka vatten och skar jag upp hela handen på ett glas. Riktigt, riktigt djupt. Då visste jag att romanen var färdig.
Det är ett bra trick. Något vi kan rekommendera till andra författare som skriver för långt och inte vet när de borde sluta.
– Det var oerhört starkt. Att gå in till den platsen för att kunna skriva den.
Jag tycker att I Love Dick handlar om så många saker, samtidigt, eller hur? Som livet. Men schizofrenin kan påstås förkroppsliga två av bokens huvudteman: det som handlar om kärlek ochbegär och det som handlar om kapitalism. Jag kommer inte riktigt ihåg min fråga, men jag försöker…
– Jag har alltid känt samhörighet med människor som varit diagnostiserade med schizofreni. Vi publicerade en otrolig bok av andra vågen-feministen Shulamith Firestone, som hade ett utbrott av schizofreni i tjugoårsåldern. Hon levde ett väldigt osäkert liv, in och ut på olika statliga mentalinstitutioner, och hon skrev den här boken, Airless Spaces. Den består av små observationer om hur systemet fungerar på sjukhusen.
Den svenska konstnären Anna Odell iscensatte en psykos på en bro i Stockholm. Hon togs in på psykiatrisk akutmottagning, men när hon slutade spela fortsatte man att läsa hennes beteende som ”stört” och ”farligt”, man beslutade om bältesläggning, det var våldsamt…
– Det är en häpnadsväckande historia.
Du borde kolla upp henne, det är ett väldigt bra konstverk. Efteråt följde en debatt om huruvida hon skulle stulit tid och resurser från ”de riktiga sjuka”. Det var löjligt. Jag tänker att avslöjandet av mekanismer och människosyn vägde upp. Jag vet inte ens om något behövde ”vägas upp”. Vad tänker du kring användandet av psykisk sjukdom i konst? Kan man ”göra konst” av det utan egna erfarenheter?
Chris har svårt att förstå min fråga, den är absurd. Hennes himlande ögon och ansiktsuttryck gör gällande att det är okej att skildra vad fan man vill som konstnär eller författare, att detta är en självklarhet. Frågan är hur man skildrar det, kanske varför. Fair enough. Jag byter ämne, rastlöst.
Chris tänker någonstans i I Love Dick att den ideala läsaren är kär i författaren. Känner du så?
– Det är ett medvetet hyperboliskt påstående. Jag försökte skämta lite, men jag tycker nog att det stämmer. Idealläsaren är förälskad i författaren, har en nyfikenhet. Att läsa fiktion innehåller alltid element av jakt efter författaren, genom boken, eftersom författaren är närvarande i all litteratur. Det behöver inte vara direkt självbiografiskt, eller skrivet i första person, men författaren är alltid närvarande, så en av de stora njutningarna med att läsa är sökandet efter samband och kopplingar till upphovspersonen genom alla dessa textlager. Jag känner verkligen så.
I Love Dick kryllar av meta-lager och intertextuella referenser, du skriver om Aliens & Anorexia, det som skulle bli din andra roman, men du citerar den som Dicks verk. Det ger en hisnande effekt. Var det mest ett stort skämt?
– Det var för att jag inte ville bli stämd! Jag var tvungen att förklä vissa saker, jag skrev aldrig ut Dicks efternamn och jag kunde inte citera hans böcker eftersom det skulle ha identifierat honom. Jag var tvungen att hitta på en annan fejkad bok som jag sen skrev.
Det är ett bra knep om man är rädd för att inte lyckas följa upp sin första bok.
– Ja, hitta på den i din första bok, då måste man skriva den.
Som läsare uppfylls man av något som liknar stolthet, det är som en belöning när man läser om I Love Dick nu och vet att Aliens & Anorexia finns… Det adderar verkligen något till ditt författarskaps mytologi.
Chris nickar.
Vad känner du inför att I Love Dick ska bli tv-serie? Är du nervös?
– De spelar in piloten just nu, i Texas, och nej. Som jag sa förut, jag känner inte riktigt att det är mitt verk längre. Jill Soloway gör en adaptation och det betyder att det blir hennes verk, hennes manusstabs verk. Det blir ett separat konstverk. Visst är det lite konstigt att se en tv-serie där ens namn figurerar, en karaktär med ens namn, men annars känns det inte personligt.
Det är ett avslappnat sätt att förhålla sig till sin produktion.
– Vet du vilka de castat? Kevin Bacon ska spela Dick! Är inte det fantastiskt? Kathryn Hahn spelar min karaktär. Jag vet inte vem som spelar Sylvère.
Männen i boken, Sylvère och Dick… Sylvère har en viktig funktion, han är medskapare till en spännande dynamik, projektets triangeldrama, och hans kärlek till Chris är ofta rörande… Men jag antar att du skulle kunna prata om boken utan att nämna titelkaraktären Dick över huvud taget? Han är väl bara en projektion?
– Ja, det handlar mer om relationen mellan Chris och Sylvère än något som har med Dick att göra.
Dick är bara ett tomrum, en vit målarduk.
– Exakt, det var den magiska kombinationen: han svarade aldrig, men sa aldrig åt mig att sluta och lämna honom ifred. Han bara var där.
Som ett passivt aggressivt spöke. Med en kuk.
Chris nickar igen, ivrigt. Jag är osäker om det är av artighet eller om hon faktiskt håller med mig. Hursomhelst. Det börjar bli dags att runda av.
En kort och kanske lite löjlig fråga: du kände poeten Eileen Myles när hon drog igång sin presidentkampanj 1992. Den kanske var konceptuell, men högst seriös. Hur skulle USA sett ut om hon vunnit?
– Konkurrerade hon med Bill Clinton?
Jag tror det.
– Då hade vi kanske inte haft NAFTA. Haha. Jag tycker poeter ska bli presidenter, absolut. En konfederation av poeter, kanske. Poeter borde styra över världen, poeter och surfare!
Varför surfare?
– Surfare sitter på en oerhörd visdom.
Stora hjärtan?
– Det där kommer från att vara ensam med havet. Att verkligen behöva lära sig från havet, från dess rörelser. Att underordna sig själv för att bli en bra surfare. Det är en vacker disciplin.
Vi bryter upp. Tar några selfies. Taxin väntar. Gatan är en byggarbetsplats. Konstskolorna glittrar och ingenting tar slut. Vissa kanske borde lägga ner och bli sociala aktivister på riktigt? Jag vet inte. Dricka isvatten med Magnus Bärtås och tänka över hela den pretentiösa skiten. Chris tipsar om en argentinsk poet, Cecilia Pavón. Samlingen har en bitterljuv titel: A Hotel With My Name. Skriv om hotellen i första person. Namn kan fungera som bindande sjok. Alla brev är kärleksbrev, och varje försök att tala med en annan människa misslyckas. Det är vackert så. Ibland. Det finns alltid fler positioner. Det är en annan bitterljuv titel, en diktsamling av Hanna Rajs Lundström: Fler positioner. Den nya litteraturen pågår.
Är det där I Love Dick du har i bakfickan, eller är du bara glad att se mig?
Läs även: Elis Burrau om att läsa I Love Dick.
