Foto: Lily Richards

Candice Carty-Williams: "Jag såg ingen som mig på tv"

10:15 16 Mar 2020

Först ville ingen ge ut Candice Carty-Williams roman, sedan blev den en bästsäljare.

— Jag skrev Queenie eftersom jag ville försäkra mig om att någon som jag blir representerad, berättar Candice Carty-Williams när jag träffar henne på Bonniers kontor i Stockholm.

Candice Carty-Williams är på Sverigebesök eftersom hennes hyllade debutroman Queenie just översatts till svenska. Uppvuxen i södra London i en släkt som invandrat från Jamaica, ständigt omgiven av vit medelklass, har Candice Carty-Williams haft svårt att hitta sin plats. Redan i barndomen läser hon mycket, men inser i 20-årsåldern att det inte finns någon litteratur som representerar hennes ursprung, kultur och identitet. 
— Det var jobbigt, för när du är i den åldern försöker du förstå vad det innebär att vara vuxen och vem du är som person. Jag såg aldrig någon som mig i filmer, tv eller böcker, och när jag väl såg svarta unga kvinnor i de formaten var de högljudda och kaxiga. 

Hon fortsätter.
— De var avbildningar av svarta människor gjorda av icke-svarta människor som skrivit manus. Jag försökte hitta mig själv i de människorna, försökte vara dem. Jag försökte vara stark, kaxig och sexig. Sedan insåg jag att det helt enkelt inte var jag. 

I Queenie får vi följa 25-åriga Queenie Jenkins under ett år präglat av olycklig kärlek, sex, rasism, depression och vänskap. 
— När jag skrev boken hade jag sett så mycket orättvisa, gentrifiering och gaslighting. Jag behövde hitta ett sätt att få utlopp för det. 

Candice Carty-Williams skrev boken inom loppet av ett halvår. Tack vare att hon själv har en bakgrund inom publishing visste hon hur processen gick till och hittade en litterär agent.
— Jag pratade med olika redaktörer, och vissa av dem sa bara “Oj, vi kan inte ge ut den här för vi vet inte hur det skulle gå till, vi har inte tillräckligt många svarta personer som jobbar här”.

Hur påverkades du av att höra det?
— Eftersom jag jobbade inom publishing var det inte direkt en överraskning, men det var fortfarande avvisanden. Jag tror att det var sju eller åtta som tackade nej till manuset på en vecka. Ibland stöter jag på de personerna inom jobbet, och nuförtiden är de alltid väldigt snälla, eftersom de sett att det gick bra för boken.

I slutändan slogs fyra förlag om rättigheterna. Varför tror du att det dröjt tills nu för en sådan här bok att ges ut? 
— På grund av strukturell rasism. Jag tror att alla bär på en historia, och man behöver inte nödvändigtvis berätta den genom prosa, man kan göra det på många sätt. Men om man vill skriva en bok krävs det att man har koll på många grejer. På grund av att jag jobbat inom publishing visste jag vad jag behövde göra för att få min bok på hyllorna. Det är en anledning, och du kommer heller inte att ha självförtroendet att ge ut en bok om branschen inte välkomnar dig. 

Hon berättar vidare att hon träffat många svarta kvinnor med starka historier som antingen gett ut böcker på egen hand, eller varit för osäkra för att skriva alls. Bara genom utgivningen av Candice Carty-Williams egen bok har en förändring dock satts igång.
— Jag har hört från personer med liknande bakgrund som mig att de nu har agenter för att min bok givit dem självförtroende. De har gått till förlag som sagt: “Vi kommer att göra din bok som Queenie”. Flera av dem är de som initialt inte ville ge ut min bok. Jag ser det bara positivt dock. Jag ville visa att bra saker kan hända när man satsar på personer som normalt inte får bli hörda.

Det som till en början fick redaktörer att refusera manuset, att boken var skriven ur en svart, ung kvinnas perspektiv, togs tvärtom emot med öppna armar av samhället. Candice Carty-Williams berör svåra ämnen på ett lättsamt vis och skriver så träffande att det stundvis känns som att boken handlar om en själv. 
— Under tiden jag skrev hade jag ingen aning om någon ens skulle läsa den, men jag hoppades på det bästa. Jag tror att om jag hade bestämt mig för att bli författare och föreställt mig succé så hade jag nog inte skrivit boken på samma sätt. Den har väldigt högt i tak och är bitvis ganska chockerande. Ibland hör jag utdrag från den och kan inte fatta att jag var så utlämnande. Jag kanske har blivit pryd på äldre dar. 

Hon syftar på bokens detaljerade sexscener. Under året som vi får följa Queenie avverkar hon många tinderkonversationer och dejter. Ett återkommande mönster är att män på grund av hennes ursprung och sina egna fördomar har en fetischistisk relation till den svarta kroppen och ett uteblivet intresse för personen Queenie. Hon blir utsatt för rasism, sexism, våld och objektifiering. Jag frågar Candice Carty-Williams hur manliga läsare har reagerat på boken.
— Jag har fått meddelanden från män som skrivit att de gillar boken, eller att deras flickvänner gillar boken. Andra har relaterat till problemen med psykisk ohälsa, men ingen man har hört av sig och sagt att de känner igen sig i problemet. Jag vet inte om det beror på att de ser sig själva som snälla killar eller om de bara låtsas att det inte handlar om dem. 

 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!