”Det är bättre att brinna
än att långsamt långsamt långsamt
blekna bort”
När Brodde formligen vräkte ur sig sin desperata tolkning av Neil Youngs Hey Hey My My 1985 kändes det obehagligt profetiskt. Brända Barn hade brunnit intensivt under ett par år. De hade sett sitt debutalbum Allt står i lågor utses till årets bästa skiva och tävlat med Imperiet om titeln årets bästa band. På toppen av sin upphöjelse lämnade de sitt Sundsvall för att flytta till Stockholm och satsa, men lågan blev blå i sin intensitet, och istället för satsning kom ett plötsligt meddelande om bandets nedläggning. Singeln med Neil Young-tolkningen dök upp som ett självdestruktivitetens tröstpris efter fullbordat faktum, och då under inte ens som Brända Barn utan under namnet The Bunch (med det ursprungliga adjektivet ”Wild” bortrationaliserat så sent att det stod kvar på skivomslaget, överkryssat). Det var ljudet av en band som inte bara stod i lågor utan som uppslukades av densamma, snabbt och obönhörligt.
– Det var en ganska jobbig period, suckar Brodde, som egentligen heter Anders Brodin. Jag mådde väldigt dåligt och höll på att sätta mig in i de mest destruktiva sakerna. Jag hade förstått att de flesta självmord skedde på våren, jag läste Bukowski och lyssnade på Tom Waits. Jag befann mig i den världen.
Men det var då. 30 år har gått sedan dess, och Brodde har hunnit både återfå och förlora fotfästet många gånger sedan dess. När han och Brända Barn nu återvänder överraskande med ett andra album, exakt 33 år efter debutalbumet, är känsloläget ett helt annat, och det manifesteras i en ny version av samma Neil Young-cover. Den här gången är den på intet sätt vare sig exploderande eller sönderfallande, utan lugn, varm och vacker. Trösterik, rent av.
– Tomas Ledins Sommaren är kort är ju egentligen samma tema. Utom att min text handlar om att somrarna är så korta att flugorna knappt hinner äta skiten innan den fryser och blir till sten. Den texten vill egentligen mycket mer vara rolig än ledsen.
Men den kommer aldrig att sjungas på skolgårdar.
– Nej. Men det är okej.
Att just den covern, godkänd av Neil Young för dryga 30 år sedan, sluter Brända Barns cirkel är för övrigt en händelse som ser ut som en tanke. För den har funnits med igenom bandets hela historia.
– Att ett band som vi – som är postpunk, deppiga, syntiga – spelar en Neil Young-låt är ett sätt att manifestera en hållning, att vi skiter i koncept. Vi körde den i någon slags punkversion redan 1980, det var en av de första låtar vi spelade faktiskt.
Men innan vi talar om Brända Barns tidiga historia behöver vi utreda vad som föranlett den senkomna återkomsten. Var det stjärnorna som stod rätt? Var det Broddes livssituation som möjliggjorde återkomsten?
– Det har helt klart påverkat. Det fanns ett öppet fönster, det fanns tid för det engagemang som krävs. Jag och flera andra i bandet har ju haft krävande karriärer, haft familj och uppfostrat barn. Det är svårt att hitta tid då.
Jublet och hyllningarna i samband med bandets tillfälla sammanstrålande i samband med 30-årsjubileet bidrog också.
– Så fina artister som Magnus Carlson, Conny Nimmersjö och Matti Alkberg ville spela covers av våra låtar. Peter Birro skrev en text till boxen vi släppte, och när jag läste den började jag grina. Jag hade aldrig fattat att vi hade kunnat betyda någonsin för någon. Jag förstod aldrig att vi gav något.
Hur kommer det sig att du inte fattade det?
– Jag vet inte. Jag är dum i huvudet.
Folk måste ändå ha försökt förmedla det till dig?
– Nej, det var inte så vanligt. Då blev man snarare antastade av folk som ville provocera, på den tiden. Det är ju därifrån jag kommer också, att man inte ska tro att man är något. Från mina strävsamma föräldrar, från mina ännu mer strävsamma mor- och farföräldrar.
Förvåningen från återföreningen gav Brodde en skjuts.
– Det kom 500 pers när vi spelade på Debaser. Okej, en del stod på gästlistan, men ändå. Men va fan, det är några som gillar oss, insåg vi.
Det var i den medgången embryot till ett andra album uppstod.
– Vi gjorde en ny singel, Kåt på exponering, i samband med den återföreningen, och det var kul. Sedan malde tankarna, och jag skrev mängder med texter. Sedan la jag ut något på Facebook som Martin Rössel svarade på. Vi hade aldrig träffats, men vi tog en lunch, och började prata om att göra en platta.
Martin Rössel är något av en postpunklegend han också. Som ena halvan av Dom Dummaste var han bland de första i Sverige att göra elektronisk punk, och även om hans skicklighet avseende bland annat ljudproduktion ökat avsevärt sedan dess har han förblivit en anarkist och en rebell. Att han skulle klicka med Brodde känns inte långsökt alls.
– Han har varit så jävla bra i studion. Jag har sagt till honom hur många gånger som helst hur tacksam jag är över att ha gjort det här med honom. Han är så enkel. Kritisk och jobbig ibland, men på det stora hela har Martin varit en absolut nödvändig för den här skivan.
Martin har varit med och skrivit ett helt knippe av albumets låtar.
– Först gjorde vi två låtar ihop, Finast och Äkta slav. Vi tyckte att det var rätt okej, men inte tillräckligt. Sedan la Mikael Nilzén, som vi lyckades ”värva” från Thåström, på några synthar. Min gode vän Micke Westerlund kom in med fyra låtar. Jag hade redan skrivit Party ihop med Pär Wiksten, och från det växte projektet. Till slut var det färdigt, och vi kände att det kunde att bli ännu bättre med en mixare. Jag ringde Stefan Glaumann, som hade gjort första albumet, och han åtog sig att mixa. Det blev verkligen ännu bättre tack vare det.
Musikaliskt har Brända Barn behållit sitt distinkta och egna postpunksound, men i en uppdaterad version som låter lika dagsaktuell som till exempel Nicole Sabourne och Hunt.
– Vi har inte tänkt någonting. Det har blivit vad det blivit. Över bron till exempel hade Martin gjort ett utkast på, och jag tilltalades av den. ”Fan, det låter ju som en New Order-låt, det är ju svinbra.”
Texterna däremot har förändrats, även om de stora gesterna och de laddade ordvalen fortfarande finns i Broddes dramatiska sång. Men det fanns ingen avsikt att knyta an till historiken.
– Jag bryr mig faktiskt inte så mycket. När jag var ung var jag sjukt pretentiös, vilket var bra för texterna blev ju ganska speciella. Kanske finns det fortfarande en röd tråd från då till nu. Känslomässigt är jag ju inte samma som när jag var 20, men jag vill fortfarande förmedla en känsla.
Nu finns det optimism i texterna.
– Tycker du? Jag har varit orolig att albumet ändå skulle vara lite för deppigt. Men jag skriver bara det jag kan skriva. Det är ju en kraftig begränsning, på ett sätt, att inte kunna skriva ur någon mall. Ibland tänker jag att det vore cool att bara observera och skriva utifrån ett tema, som Bowie.
Finast är fylld av väldigt rättfram kärlek.
– Den tvekade jag lite över att ha med. Jag hade skrivit den för att ära min fru, som ett sätt att berätta för henne att jag älskar henne. Och vi hade satt ihop ett team av åsiktspoliser, någon från media till exempel, som vi skickade våra tankar och idéer på. Någon av åsiktspoliserna skrev att den var väldigt fint, och då tänkte jag att det bara är att köra.
I samma text beskriver Brodde sig själv som han hade kunnat göra i början av 1980-talet, som ”kylig bland kalla”.
– Alltså… Egentligen är det väl inte min bild av mig själv idag. När man var yngre och halvneurotisk försökte man väl vara så cool som möjligt. I min värld måste rockpoesi ha någon edge. Men texterna är ju inte någon självbiografi, även om det kommer från mig.
För Brodde har uttrycket alltid kommit kommit från honom själv. När Brända Barn bildades i Sundsvall 1979 var det utifrån nödvändighet.
– Brända Barn var verkligen punk på riktigt, i den bemärkelsen att ingen av oss kunde spela alls. Jag hade sjungit i Massmedia, som var fruktansvärt dåliga, och Peter Byström som blev basist hade sjungit med The Same som blev radionämndsanmälda för låten Kuken i styret. Min bror Henrik och Mikael Svensk hade ett band där brorsan var sångare. Vi pratade om att starta ett band ihop, men vi fick verkligen kämpa. Den enda av oss som kunde spela var Svensk. Han hade dels varit med i ett hårdrocksband, och dels i det lokala dansbandet Stig Berglunds Med Marianne. Där försökte han introducera God Save The Queen, kanske mest för att få sparken. Vilket han fick, hehehe.
I Brända Barn däremot hörde Svensk hemma. Samhörigheten var det viktigaste.
– Vi kom ifrån ganska olika bakgrund. Jag och min bror kom från övre medelklass, Svensks mamma var medelklass, och Peters pappa jobbade på fabriken i Timrå. Vi hittade varandra via punken. De 100 första spelningarna kände jag att jag spelade MOT publiken. De var fienden, i mitt huvud. Jag önskar att vi hade varit Jocke Berg, som hade haft en strategi.
Men punkens antimusikerideal var övergående.
– Vi repade kopiöst mycket. Tre fyra gånger i veckan, fyra fem timmar per gång. Jag ville att det skulle bli bra. Det var att befinna sig i en musikalisk explosion, och där fanns mitt umgänge. Det blev mitt liv. Men vi var ju ett band som startade i ”vi-i-gänget”-perspektiv, så när skivbolaget Mistlur tyckte att vi skulle byta ut vissa medlemmar så vägrade vi ju.
Uppmärksamheten växte snabbt.
– Vi var ju så jävla unga, mellan 15 och 20. Vi var ju barn. Jag hade aldrig någon idé eller önskan om att någon skulle gilla oss. Första gången jag erfor det var i en recension i ett fanzine. Jag var så osäker på mig själv, så kritisk mot mig själv, men jag kunde inte visa för omgivningen att jag blev glad. Jag låste in mig på en toalett och tittade mig i spegeln och kände mig ganska nöjd. Jag är född 1961 och präglad av jantelagen, så det var inte helt enkelt att ta till sig att någon kunde tycka om det jag gjorde. Det var sjukt dubbelt.
För plötsligt var Brända Barn ett av landets mest hyllade band. I den tidens svenska musikbibel Schlager hamnade de på omslaget och överst på listan över årets bästa skivor.
– Man skulle nog behövt ett antal terapeuter för att reda ut det där. Men på den tiden fanns det inga terapeuter till rockband. Tyvärr. Så när jag började grubbla över att få det där som jag hade drömt om, visste jag inte hur jag skulle hantera det. Nu var vi inte längre bara ett punkband, utan hade en mycket större publik… Ja… Jag var inte riktigt redo och mogen att hantera det. Jag började tycka att allt vi gjort var skitdåligt, jag skämdes över det. Och samtidigt kände jag ju ett oerhört dåligt samvete gentemot mina bandkamrater.
I takt med hypen växte Broddes tveksamhet.
– Även efter så här många år är det svårt att riktigt fatta. Men när vi kom till att sälja ut en massa ställen i Stockholm, att skriva autografer… Jag var inte förberedd på det. Jag kunde inte hantera det. Jag önskar att jag hade varit det, och utnyttjat situationen för personliga fördelar, men jag drivs inte av framgång, jag drivs av känslor.
Strax efter att TT rapporterat om att Brända Barn flyttar till Stockholm för att fortsätta sin utveckling – för en sådan nationell anelägenhet var bandet - kom istället splittringen i februari 1984. Hur reagerade de andra på Broddes beslut att inte fortsätta?
– Jag var lite tafatt, faktiskt. Jag har väl inte alltid varit jättebra på att förmedla dåliga nyheter, och när jag var 20 var jag skitdålig på det. Jag tror att det egentligen slutade med att det var de som sa att, ”men Brodde, ska vi lägga ned det här eller”?
Hur kom du tillbaka från det?
– Efter att jag hade känt den där pressen, att jag svek bandet och så, så hittade jag väl ett sätt att återhämta mig. När man kom upp ur den där depressionen fick man väl någon energi, att livet var bra, och det var då vi drog igång The Bunch istället. Men det var ju helt galet när man tittar på det nu. Att ha ett band som har skaffat sig ett visst rykte, som har nått en position. Och så lägger man ned det och… Det är så jävla korkat!
Men du och bandet lyckades uppehålla en bra relation trots att du brände skeppen?
– Min bror Henrik och jag har ju alltid haft en bra relation, och Peter Byström - som har slutat nu -har jag alltid haft en bra relation till. Med Svensk har det väl mer varit så att han svarar när man ringer, ungefär, och även Jan Strandqvist som spelade synth förr. Med tanke på hur struligt det var, och att bandet var på väg att leva sin dröm, så tycker jag att de var väldigt förstående för mina nycker.
Några bejublade återföreningstillfällen senare har alltså Brodde och Brända Barn landat i en mer omfattande återkomst, med en avsevärt stabilare psykisk hälsa som förutsättning och grund. och idag har Brodde lättare att ta till sig av publikens uppskattning.
– En del, iallafall. Jag tänker att de måste vara helt dumma i huvudet, hehe. Men Lena Philipsson säljer ju ut kvällar i rad, trots att det verkligen är värdelöst, och vi lever i en tid när alla vill vara med i melodifestivalen. Jag tänker att det ändå är skönt att det finns några stycken som gillar basic rockenroll, med någon slags finess och hjärna.
Senast var det nostalgiker-turen, och de nostalgiska gamla fansen kommer att dyka upp på Brända Barns spelningar igen. Men den här gången har de annat och nytt material att spela, och ställs inför samma dilemma som alla återförenade band, att ge folk deras nostalgiska upplevelse eller försöka förmedla något nytt.
– Folk får väl helt enkelt lyssna in sig på nya plattan. Äh, det får bli en balansgång, för man får ha respekt för människor och spela gammalt också. Det blir något klassisk, och jag vill inte bete mig omöjligt och spela för mig själv istället för för publiken. Jag har redan gjort en spellista, två nya och en gammal. Så får folk väl lida igenom de nya. Men de kommer att gilla det nya, för att de ser att vi gillar det, och vi kommer att rocka lita hårt som alltid.
Den intensiva utlevelsen i Broddes scenutspel är lika maniskt som det alltid varit.
– Sådant finns det ingen tanke om, jag bara blir sådan när jag går upp på scenen. Många av mina vänner genom åren har varit oroliga för det. ”Brodde, du som är så tillbakadragen, och så blir du så där när du går upp på scen.” Hm. Ja, det finns säkert något i min barndom man kan gräva i, hehehe. Jag älskade ju de där extroverta rockgudarna. Bon Scott. Jag älskade Aerosmith innan det blev för förpackat, du vet. Pistols. Joy Division, som jag såg i London 1979. Folk som bara går upp och röjer.
Nu är Brända Barn bokade för spelningar bland annat i Stockholm, i Sundsvall och på Liseberg.
– Jag tycker att det vore fantastiskt om det kom några som var under 30, med tanke på att vårt uttryck ändå är från förr. Först gör vi några spelningar och sedan kanske en helhjärtad turné. Sedan kanske… en skiva till? Det finns bra människor att jobba med, och resten av bandet tycker att det här är jättekul. Man kan väl hålla på tills man är 75?
Nu på torsdag den 26 maj spelar Brända Barn på Debaser Strand i Stockholm, och dagen därpå i Avesta. På lördagen den 28 maj möter bandet sin gamla hemmapublik i Sundsvall, och den 1 juli spelar Brända Barn på Liseberg i Göteborg. Brända Barns andra album Över bron finns ute nu.
