Förstörda för livet är tillbaka. Det är Blondinbellas förtjänst. För Nöjesguiden berättar Nils Sköld för första gången om bratrapparnas uppgång och fall.
”Jag gillade också att skriva om sådant som provocerade. Och det fanns ingenting som folk gick igång mer på då än brats och stekare. Så jag skrev texter om att jag aldrig hade pantat burkar, att det var Laroy som gällde och att jag lyssnade på Förstörda för livets låt Pappa betalar. Folk blev rasande”
Orden kommer från Isabella Löwengrips sommarprat 2019 och är anledningen till att Förstörda för livet har släppt sin första singel sedan de vek in hovarna i mitten av 00-talet. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Trots att Förstörda för livet är ett kultband för många av oss som växte upp när bratkulturen kom till Sverige har ingen berättat deras historia. Fram tills nu. Det här är historien om tre långhåriga killar från Långedrag som förändrade allt. Eller i alla fall en hel del.
Första gången Förstörda för livet spelade Pappa betalar live fick de ducka för publikens ölglas. Året var 2004 och bandet, vars medlemmar gick i gymnasiet, hade själva bokat hiphopklubben Henriksberg i Göteborg för att överhuvudtaget ha någonstans att spela. För att locka dit folk lät de sina mer etablerade kompisar uppträda innan de gick på scen. Publiken var till hälften Majornakids och hälften brats från Långedrag. Förstörda för livet, som förutom Nils bestod av hans bror Per Sköld och Erik Högfeldt var iklädda baggy jeans och Wu-Tang Clan-hoodies.
– Först spelade vi två andra låtar. Sedan sätter vi på Pappa betalar och drar av oss baggy jeansen och har kostym under. Halva gänget började jubla och tyckte det var hur jävla ball som helst och andra gänget tyckte att det var de dummaste de någonsin sett. Så de började kasta ölglas och grejer på oss. Efteråt fick vi gå ut bakvägen för att det var så jävla hätsk stämning, säger Nils Sköld.
De två andra låtarna var En alternativ demokrati och Spegelfobi, som de lagt ut på det svenska hiphopforumet Whoa, som enligt Nils besöktes av ”väldigt många vita killar med rakat hår som gillade punchlines”.
– Sådana var ju vi med. Man var ju hiphoppare på den tiden. Men ungefär i de svängarna blev bratkulturen en grej. Jag minns att jag var på en studentfest på Lundsberg. Jag var kanske 18 någonting och hade en polare som gick där. Det var så jävla gött och kul. I bilen hem tänkte jag ”Äh, vad fan. Nu blir jag brat!”.
Idén till Pappa betalar föddes under en annan bilresa.
– Vi var väldigt nära Kapten Röds första band Kingsfarm Guerilla. Vi är barndomsvänner. En gång åkte vi till Uppsala hela gänget och hängde med rappare som var lite kända på den tiden. Typ Glappkäft och Spakur. Jag minns att vi hade någon rapbattle på någon parkeringsplats där Herbert Munkhammar var med. Det var väldigt hiphop.
På hemvägen började Nils, Erik och Per prata om att göra en låt om brats. Trots, eller kanske på grund av, att de själva kom från Långedrag och hade börjat klä sig ganska stekigt.
– Grejen är att Göteborgare generellt och vi i synnerhet både var brats och drev med det samtidigt. Bratkulturen var inte på riktigt i Göteborg. Utifrån sett var det ingen större skillnad på Göteborgs och Stockholms bratkultur. Det var stå på bordet och dansa och dricka champagne och köpa helrör. Vi såg likadana ut, men det var liksom ett ironiskt skimmer över hela göteborgsgrejen.
Efter den kaosartade spelningen på Henriksberg adderade de Pappa betalar till sin blygsamma låtkatalog på Whoa. De la även ut den på sin hemsida FFL.se. Det var då det började hända grejer.
– Den fick 200 000 spelningar ganska fort. Hälften av de som lyssnade på oss var brats och tyckte Pappa betalar var någon sorts anthem och andra hälften hatade brats och tyckte det var så jävla kul att vi drev med dem. Så vi ville aldrig riktigt säga huruvida vi var brats eller inte. Dels för att vi skulle förlora halva vår lyssnarskara, och dels för att det inte riktigt fanns något bra svar.
Det stora intresset gjorde att de kunde åka på turné. Under två somrar spelade de på nattklubbar och fritidsgårdar runt om i Sverige.
– Jag minns den sista spelningen. Det var på Djursholms fritidsgård med 3500 personer i publiken. Det var helt sinnessjukt. När vi körde Pappa betalar kunde de varenda jävla ord. Vi hörde inte oss själva. Vi visste också vad gubbarna ville ha. Så vi körde Pappa betalar tre, fyra, kanske fem gånger per spelning. Ingen var där för någon annan låt. Vi gillar att hävda att vi var långt före Kanye West och Watch the Throne med att köra en låt flera gånger i rad.
Men precis när de nått toppen av sin karriär tog allting slut.
– Vi fick ett skivkontrakt. Det var ett singelkontrakt och det var som skivbolagsgubbar alltid säger: ”Ni ska bli årets sommarplåga”. Men det var ganska exakt då som hela Napster- och streaminggrejen skedde. Skivbolagen hamnade i någon sorts kris. De blåste av kontraktet och det blev inte någon sommarplåga, varken för oss eller någon annan.
Det uteblivna skivkontraktet fick dem att tappa motivationen. Dessutom höll bratkulturen på att försvinna. Istället för att ge ut en skiva på ett bolag laddade Nils upp bandets låtar på den nystartade streamingtjänsten Spotify.
– Sedan dess har det inte hänt så mycket.
Förstörda för livet splittrades och bandmedlemmarna började på universitetet. Erik var den enda som fortsatte med musiken.
– Han startade ett band som hette Charlie tillsammans med Anton Kristiansson. De fick skivkontrakt. Men när det sket sig slutade även Erik med musiken. Då fortsatte Anton Kristiansson och blev vad han är i dag.
Det har spekulerats en del i olika forum på internet om vad som hände med er. Vad gjorde ni sedan?
– Helt normala saker. Jag jobbar som designer på en startup. Erik driver reklambyrå i New York. Och Per är chef på ett e-handelsbolag. Det är liksom inte intressant. Det är inte mindblowing direkt.
Men nu är det alltså dags för comeback. Att Pappa betalar spelades i Blondinbellas sommarprat motiverade Nils att skriva och spela in låten Ett liv i solen på egen hand. Beatet hittade han i en gammal Förstörda för livet-mapp på hans dator.
– Det blev lite gnistan. Jag såg framför mig att det bästa sättet att få de andra att börja skriva är att göra en ny låt och släppa den. Om ungefär ett år kommer Pappa betalar gå över en miljon streams på Spotify. Då släpper vi vår comeback.
Då släpper ni album eller?
– Nej, vi släpper en singel. Det är det enda vi vågar lova. Ett liv i solen har ett väldigt gammalt 2000-sound. Det är inte helt säker att vi kommer göra en sådan nostalgisk låt. Det kommer inte bli en låt om brats.
Ska ni frångå konceptet?
– Vi har länge tänk att vi ska göra någon sorts 2020-variant av Pappa betalar. Men det är så jävla ointressant. Thåström blev ju ombedd att återförena Ebba Grön. Då sa han att ingen vill se en 40-årig gubbe sjunga Ung och kåt. Det är lite den känslan jag får av det här. Det var kul för att vi var 19 år och det fanns massa brats då. Det finns inga brats kvar nu. Tyvärr.
Saknar du bratsen?
– Det gör väl alla?
