Bland trollbrygd och vardagsflykt

Nöjesguiden avlägger rapport från Nordens största popkulturevent – Comic Con. 

Klockan har knappt slagit lunch men i Stockholmsmässans foajé är det redan en ansenlig mängd människor. Jag löser in min pressackreditering mot ett grällt grönt nyckelband med texten ”Where heroes meet” och kliver innanför köavskiljaren. Min erfarenhet av mässor är generellt begränsad, mässor på temat popkultur, cosplay och spel obefintlig. Comic Con är en av världens ledande mässor och evenemang på temat, något jag lär mig när jag laddar ner den tillhörande appen i hopp om lite välbehövlig orienteringshjälp. Den svenska upplagan drar årligen cirka 40 000 besökare och gästades i år av bland annat The Vampires Diaries-skådisen Paul Wesley och mannen bakom Farbror Joakims liv och Kalle Anka, serietecknaren Don Rosa.

Mässor känns lite som buffé. Man vet aldrig var man ska börja och upplägget medför allltid en gnagande känsla av att man kommer missa något viktigt. Idag förstärks buffékänslan av att det mesta här inne lyser, blinkar och låter. Allt ropar på en. Jag väljer därför att mjukstarta med ett panelsamtal på temat ”Att börja spela rollspel”. Runt mig sitter vad jag uppfattar som huvudsak pappor med barn i åldern 8-15. Jag lär mig att det finns många olika typer av rollspel och jag fastnar särskilt för beskrivningen av ett som heter Mörk Borg och som enligt panelisten går ut på att ”du ska dö och hela världen går under”.

Jag lämnar seminariet efter en halvtimme, går tillbaka ut i mässhallen och flanerar mellan de olika montrarna. I hård konkurrens fastnar mina ögon på ett stånd med olika häxbrygder på flaska, så kallade potions. Det är Hanna Lundström som skapat dessa tilldragande brygder för hand. Efter någon minuts fönstershoppande konstaterar jag att det finns en brygd för det mesta i livet, även min adhd-diagnos. Från början inspirerades hon att återskapa häxbrygderna från Harry Potter och flera av titlarna på flaskorna känns igen från böckerna, bland annat det klassiska Polyjuice-elexiret som förvandlade Harry och hans vänner till andra personer, och djur i andra boken. Nu har hon en förhoppning att hobbyn ska växa och kunna bli mer lukrativ.
– Jag ser ett stort intresse, det är kanske inte alltid folk köper, men det är kul att se att det här lockar.

Går det att urskilja en favoritbrygd bland dina kunder?
– Nej det gör faktiskt inte det. Det är olika varje gång.


Blandar du brygder på beställning?


– Det gör jag, det är bara att höra av sig!

Jag motstår frestelsen att köpa ett kärlekbrygd som jag hade hoppats kunna förhäxa min kille till att inte se mina brister och tackar Hanna för pratstunden. Ett par montrar bort kämpar Stockholms stad med att locka in arbetssökande ungdomar till sin mindre lysande och blinkande monter. Den är tom sånär som på en skål med inplastat rosa godis. Jag frågar om det är hårdare konkurrens än vanligt.
– Vi försöker hitta folk som är vår målgrupp, men det kan vara lite svårt. De flesta som kommer hit till Comic Con brukar mest gå runt och ja, köpa saker, svarar en av Stockholms stads representanter lite modstulet.

Min arbetsresa däremot har precis börjat och jag fastnar snart vid ett bord med Gehe och Ayuro, två cosplayers som från Spanien som är här för att delta i panelsamtal och gästa cosplay-tävlingen. För den oinvigde är cosplay en kortform för ”costume play” och går helt enkelt ut på att efterlikna en rollfigur, en karaktär eller en idé med hjälp av smink och kläder.
– Det började som en kul grej med kompisar men efter ett tag började jag även uppskatta den konstnärliga sidan av det, förklarar Ayuro.
Jag är konstnär i grunden och har alltid varit intresserad av skapandet av karaktärer och komposition, säger Gehe.

I Gehes fall är cosplay också hans levebröd. Förutom sina sociala medier anlitas han ofta av gamingföretag för att skapa fotografier och videoinnehåll baserat på deras karaktärer. Han berättar att cosplay fått honom att växa som person.
– Jag var väldigt blyg. Det har hjälpt mig att möta världen och gjort mig mer bekväm i den.

Vad är svårigheterna med att jobba med cosplay?
– Det blir allt svårare att växa en publik på sociala medier. Cosplay var mycket mer niche förut, i takt med att det blivit mer populärt har det också blivit mer mainstream vilket gör det svårare att sticka ut. Det finns många talangfulla och kreativa människor i den här sfären, säger Gehe.
Det är en dyr hobby. Materialen är dyra, men också verktygen du behöver för att skapa din outfit. Det är en långsiktig investering, säger Ayuru och skrattar.

Hur lång tid tog det att göra sig i ordning i morse?
– En och en halvtimme ungefär, vi har rätt enkla outfits idag, säger de samstämmigt.

Jag spatserar vidare mot Heroes talk-scenen där j-pop artisterna Mion, Juna Shinno och Runo Tauchi berättar om sin kreativa resa. När jag blir trött i benen av att stå upp (sittplatserna är fyllda) finns brädspelszonen tursamt nog ett stenkast bort. Här hittar jag fyra fritidspedagoger från Haninge kommun djupt försjunkna i den fysiska spelversionen av The Mandalorian. De berättar att de är här med 14 ungdomar idag, vilka för tillfället är ute på mässområdet och gör ”sin egen grej”. Fritidspedagogerna konstaterar att dagen på Comic Con är en win-win. Spel är ett personligt intresse för dem också. Nytta med nöje, precis som för mig, konstaterar vi glatt och jag tackar för pratstunden.

Föga förvånande är det mycket ungdomar på mässan, men också väldigt mycket vuxna i spridda åldrar. En del av dessa har gjort ett aktivt val att lämna barn och respektive hemma för att njuta av en helg med likasinnade. Tre av dessa är vännerna Titti, Ida och Sara från Dalarna som besöker mässan för sjätte året.
– Folk är så glada och snälla, det finns något för alla här! Barn, gamla, nördar, inte nördar, säger Ida.

Ser ni er själva som nördar?
– Alla dagar i veckan, säger Titti.

Hur uttrycker sig det här nörderiet i er vardag?
– Vi börjar planera nästa års cosplay dagen efter Comic Con slutar ungefär, säger Ida.

Hur väcktes intresset?
– Vi har nog alltid gillat spex och sådär, sen insåg vi att vi ville testa på cosplay. Det var först trevande försök som sen har utvecklats och blivit bättre och bättre, säger Ida.

Vad ger det er?
Det är kul! Vi har väldigt roligt. Och får lämnar vardagen, gubbar, barn och jobb, säger Titti och skrattar.
– Men också, om man har en lyckad cosplay och ser att andra uppskattar det vi har gjort. Det är väldigt roligt, säger Ida.

Vårt samtal får ett naturligt avslut när vi skingras av en midjehög robot som kommer stegandes. Jag väljer att följa den till sin hemmamonter där den och dess robotkompisar väckt en stor publik. Jag har aldrig sett Starwars, information jag inte yppar till Lars Lindberg som jobbar med R2 Builders Club vilka står bakom bygget av filmreplikorna.
– Vi är privatpersoner som bygger det här. Det finns inga färdiga byggsatser, utan en del är 3D-printat och en del är i metall, säger han. 

Är det här något du kan livnära dig på?
– Nä, det är en jättedålig hobby på det sättet. Det du ser här tillhör ju Disneys rättigheter, vi får inte tjäna pengar på det.


Men det kanske ger dig något annat?
– Ja, men jösses. Det gör det. 

Ett klassiskt passion-project alltså. Något jag kan allt om och det skakar vi hand på. Magen kurrar och jag införskaffar det mest prisvärda lunchalternativet. Västerbottenpaj för 165 kronor. I protest avböjer jag när kassapersonalen frågar om jag vill ha (köpa) något att dricka till.
Jag äter min min sladdriga paj med hjälp av två helt värdelösa trägafflar (det fanns ingen träkniv) omringad av brädspelande grupperingar djupt försjunkna i strategi.
När jag skrapat upp de sista pajsmulorna med hjälp av gaffel och gaffel är det dags att sträcka på benen. I mässans mitt har det avsatts en inhängnad kvadratisk yta där ett tiotal personer nu fäktas med lasersvärd. Efter att ha smyglyssnat på mina publikgrannar förstår jag att det rör sig om Ludosport.
– Det är en sport framtagen för hur man skulle kunna slåss med en light saber. Den uppfanns i Italien 2006 och kom till Sverige ungefär 2015 och framförs lite som en kampsport. Man tränar och övar tekniker, sen är det tävlingar med domare och allt det som ingår, berättar Jonny Nelson på Ludosport Sverige när jag får en pratstund med honom lite senare.

Hur många utövar Ludosport i världen?
– Åtminstone ett par tusen. Vi finns på alla kontinenter. Europa är störst i och med att det var här det började, men USA har föreningar i 13 delstater om jag inte har fel. 2022 hölls VM här i Sverige.

Vem är det som kommit på reglerna?
– Det är de som kallas ”founding masters” i Italien. Reglerna ändras lite efter hur man ser vad som funkar, det är en ganska ung sport..

En ond sport?
– Nej ung.


Sorry!
– Det är en väldigt snäll sport! Det som lockade mig var att jag ville röra på mig, jag har hållit på med fäktning tidigare men det som fick mig att stanna kvar här var gemenskapen. Vi är inte så många som håller på och då bygger man starka band.

Vad kostar ett sånt här svärd?
– Bladen kostar en hundring, biten du håller i handen är desto dyrare. Den ligger någonstans runt 1500-3000 kronor. Men ser man till vad folk betalar för svärd i andra grenar är det rätt standard.

Jag får testa att hålla i svärdet. Det är förvånansvärt långt, men inte jättetungt. Välbalanserat, konstaterar Jonny glatt innan vi säger hejdå.

Nu börjar jag bli rejält trött i huvudet, för att inte tala om törstig. Jag slår mig ner i det tysta rummet. Här sitter andra trötta personer som också behöver vila upp sina överstimulerade hjärnor en stund genom att scrolla på telefonen. Tystnaden bryts vid ett tillfälle och det är av ett metalliskt klonk-klonk när en kille i vad jag förmodar är en helt äkta rustning sjunker ner på golvet. Han ser varm ut. Ett par meter framför mig ligger en tjej i fantastisk Sailor Moon-outfit på rygg och scrollar på telefonen och i hörnet sitter en pappa och dotter i femårsåldern och tar igen sig. Dottern har på sig en kattmask och en grå svans hängandes från ett skärp i midjan. Pappan är klädd i beiga chinos, sneakers och ljusblå skjorta. Jag känner mig lite berörd. Kanske är det för att jag själv aldrig skulle våga löpa linan ut, eller gått hit utanför kontexten av mitt arbete. Eller för den delen fått med mig mina föräldrar på att göra det. Eller för att många personer här ser genuint lyckliga ut i blicken när de pratar om sitt intresse. Det sista jag ser innan jag går ut genom Stockholmsmässans portar är en korp i mänsklig skepnad som beställer en korv på Pressbyrån. Sen åker jag hem och dricker vatten.