Ser Tinder till att majoriteten av användarna förblir singlar med flit? Frasse Levinsson misstänker att så är fallet.
Just nu läser jag ett recensionsexemplar av Yuval Noah Hararis kommande bok 21 tankar om det 21:a århundradet. I den vill Harari, som tidigare skrivit om mänsklighetens historia och framtid i böckerna Sapiens och Homo deus, berätta om vår nutid och vilka frågor vi måste ta ställning i redan nu. Hur ska vi till exempel förhålla oss till en framtid där människor blivit överflödiga på arbetsmarknaden eftersom artificiella intelligenser kan utföra dem mycket bättre? Hur ska vi programmera en självstyrande bil att agera i en situation där den måste välja mellan att väja för en krock med en annan bil och därmed köra på en oskyldig fotgängare eller att frontalkrocka med bilen och låta fotgängaren leva?
I boken konstaterar Harari att teorin att människan är en algoritmstyrd varelse blir allt mer rådande inom vetenskapen.
”När en apa, mus eller människa får syn på en orm väcks rädsla eftersom miljoner neuroner i hjärnan beräknar relevanta data och kommer fram till att sannolikheten för död är hög. Känslor som sexuell attraktion uppstår när andra biokemiska algoritmer beräknar att en individ i närheten erbjuder en hög sannolikhet för framgångsrik parning, kamratskap eller annat eftertraktat mål”, skriver han.
Detta innebär att det på goda grunder går att ifrågasätta om människan överhuvudtaget har vad vi kallar för en fri vilja. Den svenska kognitionsvetaren Peter Gärdenfors har i flera olika sammanhang beskrivit det vi upplever som vårt jag som en orkester.
”De olika processerna i hjärnan – och i kroppen – bidrar med olika parallella stämmor till en tät tonväv som tillsammans bildar den musik som utgör ett jag […] Ditt jag skapar inte tanke- och känsloklangerna, utan är själva musiken”, skriver han i boken Den svåra konsten att se sig själv.
Som de flesta vet används algoritmer redan till att hjälpa oss att hitta ny musik och nya tv-serier baserat på vad vi redan har lyssnat och tittat på på till exempel Netflix och Spotify. Men detta har vi bara sett början av. Harari föreställer sig ett 2050 där en algoritm genom att följa dina ögonrörelser, ditt blodtryck och din hjärnaktivitet när du tittar på bilder på kvinnor och män kan avgöra exakt var du befinner dig på skalan heterosexuell-homosexuell. Han skriver att sajterna du surfar på skulle kunna berätta för Coca-Cola att det är bättre att använda en bild på en avklädd man än en avklädd kvinna om de vill sälja läsk till just dig. De skulle alltså veta vad du har för sexuell läggning innan du har kommit underfund med det själv.
Detta har fått mig att tänka på dejtingappen Tinder. Jag har länge stört mig på att man måste swipea förbi så många människor som uppenbarligen inte är intressanta för en. Jag menar, när jag har svept förbi 1 000 bilder borde Tinder kunna räkna ut vad de som jag tryckt ”ja” på har gemensamt utseendemässigt. Och när jag har haft 1 000 konversationer borde Tinder ha en ganska god bild av vilka som varit framgångsrika och varför.
Men hur kommer det sig då att jag ens presenteras för tjejer som läser Harry Potter i vuxen ålder eller har skidåkning som huvudintresse? Tinder borde ju veta att det är deal breakers för mig vid det här laget. Dessutom finns ju redan funktionerna ”super likeable” och ”dagliga toppval” som presenterar särskilt attraktiva profiler då och då.
Det slog mig för längesedan att det inte är Tinders affärsidé att vara den bästa kärleksförmedlingen på jordklotet. Om samtliga användare skulle presenteras för sin optimala partner tidigt i sitt medlemskap skulle ju ingen av dem behöva Tinder längre. Därför tänkte jag att det helt enkelt inte låg i Tinders intresse att lägga resurser på att ta fram en algoritm som är optimerad för att fösa ihop användarna med sin drömpartner. Men det jag har läst om artificiell intelligens har fått mig att tänka att det kanske är precis vad de har gjort. Och att de håller den undan för de flesta av oss. Tinder kanske är ett lotteri i bokstavlig mening.
Tänk på Triss. Om alla som skrapade en Trisslott skulle skrapa fram tre tv-apparater och få skrapa i Nyhetsmorgon skulle Svenska Spel snart gå i konkurs. Därför är chansen att lotten man har köpt är en tv-lott 5 på 2 000 000. Det vill säga 0,0000025 procent. Men om inga lotter skulle vara tv-lotter eller miljonvinster skulle folk sluta köpa Trisslotter. Historierna om vinnarna måste finnas för att Triss ska gå runt.
Tänk om det förhåller sig på exakt samma sätt med Tinder? Att en viss procent av användarna måste matchas ihop med någon som passar dem väl för att bilden av Tinder som en plats där man kan hitta kärleken ska upprätthållas. Men att den stora majoriteten av användarna inte får bli ihop med någon för att företaget ska överleva. Och att de därför aldrig ges chansen.
I så fall kanske Tinder borde regleras av Lotteriinspektionen. De kanske borde tvingas att märka ut att man har 0,0000025 procents chans att få ett förhållande eller 30 procents chans att få ligga om man betalar 165 kronor för en månads Tinder Gold.
Läs även: "Stockholms 100 hetaste singlar"
