Somliga krishanterar genom att knåda en surdeg mellan fingrarna. Andra fyller frysen med daimglass. Vissa plågar sig igenom sexton helvetiska veckor i lycra. Jag behöver något starkare. Jag behöver Ben Affleck.
Jag syftar inte på den unge och energiske Boston-grabben som tillsammans med barndomsvännen Matt Damon tog emot manus-Oscarn för Good Will Hunting, och där och då hade hela världen för sina fötter. Inte heller om Bennifer-erans slätrakade Hollywood-haka som delade strålkastarna med Jennifer Lopez i Gigli, Jersey Girl och Jenny from the Block-musikvideon. Nej, jag menar den nedslagne, frånskilde medelålders Ben Affleck som världen har tuggat i sig och spottat ut på andra sidan. Den ensammaste mannen i världen – mästerligt konstruerad och dekonstruerad i Gone Girl där David Fincher nästan tycks njuta av att bryta ner den polerade stjärnan. Och jag tackar honom för det. För i dessa coronatider har jag funnit stöd på ett oväntat håll – genom att vila min egen oro mot Afflecks tempur-dämpade pappakropp, precis som han lutar huvudet mot duschväggen och låter vattnet skölja över honom i filmerna som burit mig genom de senaste månaderna.
Begreppet “Sad Affleck” myntades efter att någon lagt Simon & Garfunkels The Sound of Silence på en press junket-intervju från lanseringen av Batman v Superman: Dawn of justice där reportern tar upp filmens ljumma bemötande hos kritikerna. I en sån där långsam digital zoom söker sig kameran rakt upp i Afflecks ansikte som tycks försjunket i mörker. Efter uppbrottet från äktenskapet med Jennifer Garner 2018 blev bilderna av den lite åldrade och tärde Hollywoodstjärnans rökpauser i bilen eller på någon parkeringsplats, till tacksamt meme-virke på internet. De illasittande tröjorna, den halvöppna gylfen och tomheten i blicken. Den Oscarsbelönade regissören och skådespelaren hade blivit sinnebilden av den krisande mannen, en sorts visuell metafor för existentiell ångest. Hans egen, men i dessa tider – även vår.
Jag bild-googlar “Sadfleck” och påminns om hur de första bilderna av en smygrökande Chris O'Neill, som behövde en andningspaus från det svenska kungahuset, väckte något i mig. Det är likadant med den där e-ciggen i Ben Afflecks annars så självgoda mun. Plötsligt är han älskvärd. Än viktigare så markerar den ett skifte i hans skådespelarkarriär. Starten på det mest intressanta kapitlet hittills – det mörka kriskapitlet. Liam Neeson tacklade en hemsk familjetragedi genom att sadla om till hårdhänt hämnare vid 60 års ålder. I filmer som Taken och The Grey har vi sett honom slå sönder varenda jävel som kommit i hans väg, terrorist som blodtörstig varg. Ben Affleck å sin sida omfamnar just nu livets hårda smällar och gör konst av dem.
I J. C. Chandors obönhörligt grabbiga Netflix-actionrökare Triple Frontier samlar Oscar Isaac ihop sitt gamla rövarband av elitsoldater för ett sista dödligt uppdrag i djungeln. Han hittar Ben Afflecks Tom i en sömnig amerikansk förort där han har bytt arméhummern mot en trygg pickup och sadlat om till en högst medioker, domesticerad mäklare. Istället för handgranater vilar ett skinnklätt mobilfodral i hans bälte, som även har hunnit få sig ett par nya nålhål. Jag hade kunnat se en hel film utspelas i det där villagaraget hos en sömnberövad pappa-Affleck som rosslar om att få ihop pengar till ungarnas college medan han invant lyfter ut ännu en kall PBR ur ölkylen – hans enda ventil i den klaustrofobiska förortstillvaron. I det där garaget odlas den manliga krisen. I det där garaget finns allt som jag själv behöver för att slicka mina egna sår.
Jag spolar tillbaka, ser scenen en gång till.
Under inspelningen av Triple Frontier fångades verklighetens Ben Affleck på bild vid strandkanten i Honolulu, stirrandes ut mot horisonten med fötterna begravda i sanden och ett badlakan svept runt magen som lämnade ryggen fri. Där syntes den beryktade skilsmässo-tatueringen. Den som han två år tidigare hade sagt var fejk. Den som bara skulle ha varit “för en film”. En enorm, färggrann fågel Fenix som reser sig ur askan, eller i detta fallet – upp ur badshortsen och tvärs över hela ryggen. Där stod han, på fel sida av fyrtio och redo för ännu en comeback.
Krisårets allra viktigaste film hade nyligen premiär hos de amerikanska strömningstjänsterna. I Gavin O'Connors (bakisfilms-auteuren bakom Warrior) The Way Back spelar Affleck den frånskilde, alkoholiserade byggjobbaren Jack som får en andra chans i livet som baskettränare för ett uselt high school-lag. Mellan havererade thanksgiving-fyllesamtal och sena nätter på den lokala syltan fångar kameran honom framför lyftkranar och rostiga stridsfartyg. Han är sinnebilden av den krisande mannen och den stukade amerikanska drömmen. Han är den rostiga jänkarbilen i garaget som bytts ut mot en töntig Prius. Men vi vet att med lite olja i v8:an så mullrar den som i fornstora dar.
Kom igen Ben, plocka upp bollen. På dem igen! En sista gång.
I The Way Back står stjärnorna i linje och formar en perfekt synergi mellan Afflecks scenpersona och den punkt han befinner sig på i sin karriär. Nedslagen och i behov av en comeback efter sin egen kamp med flaskan. “I Armageddon försökte jag föreställa mig hur det vore att vara en oljeborrare i rymden, det var svårt. Men det här var mindre svårt”, sa Affleck nyligen i en tv-intervju om att kliva in i rollen som baskettränare med alkoholproblem. Och visst påminner även det där sista dödliga uppdraget för villapappan Tom i Triple Frontier om när en medelålderskrisande Ben Affleck, med Daredevil-floppen i ryggen, krånglade på sig Batman-kostymen för ett sista försök att bli actionhjälte i Batman v Superman. En 42-årig fågel Fenix som reser sig ur askan.
Men även om trikåerna aldrig helt har omfamnat Ben, så har en annan sorts hjälte tagit form vid high school-basketplanens sidlinje och vid strandkanten med rygg-tatueringen. Kanske inte den hjälte som han själv hade föreställt sig, men den sortens hjälte som kristider kräver. En sorgsen amerikansk ikon som är lika nedtryckt i skorna av livet som vi andra. En slagen man vars tomma blick ger 2020 ett ansikte. En dammig Pontiac Firebird i garaget som kanske kan starta igen, vi får se. Men jag håller ändå tummarna. För botten i Ben är också botten i mig. Och ta en titt på bilden där pandemi-Affleck röker en cigg samtidigt som han skyddar sig från coronaviruset med en ansiktsmask uppdragen över näsan, och känn efter om han verkligen inte är botten även i dig.
