Beethoven var döv, men inte Jeff Lynne

För oss som hade hittat ett hem i punken var Electric Light Orchestra Fienden med stort F, med bara Abba och melodifestivalen som värre tabun. Men i hemlighet ägde flera av oss exemplar av [I]A new world record[/I], något som kan bevisas rent statistiskt. Jag menar, även om merparten av de snabbt sålda fem miljoner exemplaren gick åt i USA, så var hälften av alla svenska grammofoner belägrade av [I]Livin' thing[/I] under 70-talets mitt. En av de fringisar Roy Wood använde för att värva konkurrenten Jeff Lynne till sitt etablerade band The Move var planerna på ett sidoprojekt, med konceptet att arrangera äktenskap mellan pop och klassisk musik. Roy Wood var en man med visioner, och lika hårt som han tidigare och senare fokuserade på att skriva ultimata pophits, ansträngde han sig i Electric Light Orchestra för att skriva klassisk musik med popens uttryck och lättpsykedeliska detaljer. Hans sidekick Jeff Lynne försökte vara lika djup, men hans styrka låg redan från början i enkla popsånger där stråksektionen helt enkelt fick ta rytmgitarrens plats. På Electric Light Orchestras självbetitlade debut i december 1971, och i viss mån på uppföljaren [I]Electric Light Orchestra II[/I] drygt ett år senare innebar det fantastisk spretande experiment, särskilt lyckade i den orientljudande barockpopen [I]Look at me now[/I]. Orkestrala svitexperiment som [I]The battle of Marston Moor (July 2nd, 1644)[/I] är mer enerverande, men det måste man räkna med från en nutty professor som Roy Wood. Det är kanske inte alltid njutbart, men det är aldrig mindre än spännande. När det allteftersom började dra åt det mer lättsmälta tappade Roy Wood snabbt intresset och lämnade med varm hand över hela projektet till Jeff Lynne. Sedan drog han vidare med sina trollerier, och därmed ersattes dynamiken snabbt av estetik, progrock och [I]Roll Over Beethoven[/I] med omfattande Beethovencitat, enligt Jeff Lynne framför allt vald för att Beethoven var nämnd i titeln. [I]On the third day[/I] var Jeff Lynnes egentliga debut som ledare för Electric Light Orchestra. Visserligen hade han slutfört föregångaren på egen hand, men utifrån Roy Woods skisser och idéer. Här började Lynne från scratch, helt efter eget huvud, och det var också första gången han närmade sig sitt mål. Dels träffade han röstmässigt mitt i prick i Lennon-tenoren, dels hittade han ett MOR-anslag där stråkarna och de klassiska arrangemangen var allt mindre ytligt kosmetiska, och dels skrev han för första gången hitlåtar. [I]Showdown[/I] fick John Lennon att utnämna honom till "son of Beatles", och är ett litet mästerverk tillsammans med stråkboogien [I]Ma-Ma-Ma Belle[/I] (flera outtakevarianter av den, där gästande Marc Bolan hörs tydligare, finns bland bonusspåren på den nysläppta återutgåvan). Däremot har synthfanfarerna som är [I]Daybreaker[/I], säkert en modernitetsmanifestation på den tiden, inte åldrats med värdighet, och en överpretentiös Grieg-tolkning i [I]I bergakungens sal[/I], tänkt som uppföljare till [I]Roll over Beethoven[/I] är riktigt påfrestande. Det klassiska konceptet var ansträngt redan då, och idag är det en pina att tvinga sig igenom. Efter nästa album, [I]Eldorado[/I] 1974, kom så Electric Light Orchestras första storsäljare med Face the music[/I] året därpå. Bandets två cellos och en fiol fick för första gången sällskap av en komplett stråkorkester istället för att behöva överdubbas en drös gånger, och i USA gav deras välkammade publik omedelbart albumet försäljningsmässig platinumstatus. Det är oförklarligt och oförtjänt, eftersom det är en utpräglad mellanplatta så till den milda grad att Jeff Lynne själv verkar ointresserad i sin nyskrivna text i omslagshäftet. Det är så utslätat och ointressant att man inte ens orkar gäspa, med [I]Down Home Town[/I] som absoluta lågvattenmärke och bevis på att genren countrysymfonirock är precis hemsk som det verkar. Undantagen utgörs av en stillsam Paul McCartney-pastisch i [I]One Summer Dream[/I] och bagatellen (och bandets första stora internationella hit) [I]Evil Woman[/I]. Den senare finns i en överlägsen avskalad version bland bonusspåren, och utgör det enda möjliga argumentet för att vilja ta i den här skivan en gång till. 1976 års album [I]A new world record[/I] spelades in i ett rus av självförtroende, utan antydan till ödmjukhet. Den 43 man stark stråkorkestern tar ifrån tårna redan på inledande [I]Tightrope[/I], och sedan fortsätter bara dramatiken och svulstigheten med bland annat en 30-mannakör skivan igenom. Men eftersom Jeff Lynne den här gången kombinerade sånt med alldeles bedårande veka popsånger, snarare ättlingar till BeeGees 60-tal än till Beatles, blev resultatet något helt annat än tidigare. Framför allt har han hittat sin egen välskräddade softrock, och det ger [I]Livin' thing[/I] kvaliteter som gör den till en lika omedelbar hit 30 år senare. Även små Beach Boys-bagateller som [I]Above the Clouds[/I] fortsätter att charma, och balladen [I]Telephone line[/I] tangeras gamle mentorn Roy Woods fascination för all things 50's. Än mer lyser det decenniet igenom i [I]Rockaria[/I], som på mer än ett sätt är bror till Queens [I]Bohemian Rhapsody[/I] från året innan. [I]Do ya[/I] var en nyinspelning av en gammal The Move-låt, och det som är lagd åt konspirationer kann snegla åt att originalet var The Moves enda framgång på de amerikanska topplistor som ELO försökte muta in som sina. Det förklarar dock inte hur Jeff Lynnes estetiska sinne tillät honom att förorena en briljant producerad skiva fylld av lysande sånger med en så unken The Sweet-rocker. USA-framgångarna var ingen slump, och Jeff Lynne var beredd att gå långt för att behålla den status han och bandet hade skaffat sig där. Den som till exempel identifierar telefonsignalen i [I]Telephone line[/I] upptäcker en amerikansk rington, inte en från hemlandet England eller från inspelningslandet Tyskland. Sen blev det Olivia Newton-John och [I]Xanadu[/I], produktionsjobb och samarbete med George Harrison, Tom Petty, Bob Dylan och i någon mån Roy Orbison i Traveling Wilburys, och stämningar mot det ELO II som återförenades utan honom för hela slanten. Men det är en helt annan historia. Electric Light Orchestras båda första album utgör knappt en tredjedel av trippelboxen [I]The Harvest Years[/I] (EMI), resten är outtakes och alternativa mixar. [I]On the third day[/I], [I]Face the music[/I]och [I]A new world record[/I] (alla Legacy/SonyBMG) är en aning mer modesta med sina vardera fem-sex singelbaksidor och outtakes.