Bättre sent än aldrig - Jakob Hellman är tillbaka 

Patrik Forshage har ätit middag med Jakob Hellman och pratat om det svåra andra albumet.

Jakob Hellman är sen. Givetvis. Det är en onsdag under en av de där veckorna i höstas när vi lite till mans trodde att det var okej att ses fysiskt igen, och jag sitter ensam vid bordet på restaurangen där vi ska ses och börjar oroa mig. Har han fått kalla fötter? Är det ytterligare ett av alla de falsklarm vi upplevt när vi under mer än 30 år tjatat på honom att återuppta musikkarriären?

Nejdå, nu är det nya tider för Jakob Hellman. Ett missförstånd om mötesplats har uppstått, och snart kommer han rusande. Han kränger av sig sig jacka och avslöjar en vintage t-shirt med MTV, måhända en artefakt från tiden när journalisterna senast stod i kö för att tala med honom om hans nya musik.

Betydelsen av hans enda album Och stora havet från tidigt 1989 går inte att överskatta, varken slagkraften när skivan släpptes eller den outsläckliga livskraft skivan haft sedan dess. I min relation till Jakob Hellman är jag som alla andra i hans egen ålder, och som rätt många yngre också. För 31 år sedan hade jag en period när jag envist spelade vinylsingeln Tåg varje morgon innan jag gick till mitt jobb, och alla mina barn präglades på Vara vänner sedan innan de kunde formulera någon invändning mot det. Under åren har jag i mina värsta plattitydromantiska stunder citerat Du är allt jag vill ha för min hustru så många gånger att hon mest gäspar när jag kommer dragandes med den igen. Sådär som man gör. Jakob Hellmans enda album är ständigt levande, och har varit det i mer än tre decennier. 

Alltså var det lite nervöst att inför intervjun lyssna på hans kommande andra album, Äntligen borta. 
— Ja, det kan jag förstå, svarar Jakob Hellman avvaktande, och avstår mitt erbjudande om ett glas vin till förmån för en Coca Cola. 

Men omedelbart känner man igen sig. I de smarta popmelodierna, i det distinkta gitarrpopsoundet, i allvarsamma och intelligenta texter på slak lina mellan vardag och poesi, och inte minst i Jakob Hellmans särpräglade sångstil, som PO Tidholm elegant beskrev i en recension i Dagens Nyheter. ”Hans brutna syntax, rösten som far upp och ned i oktaverna, den nervösa andningen och rättframma känsligheten”. Och till det ett ordvirkande så elegant att man jublar och blir stum om vartannat. Oron ersätts av lättnad och lycka när det snabbt står klart hur oerhört bra hans nya album är. 
— Vad fint att du tyckte det, ler Jakob Hellman och lutar sig tillbaka. Härom dagen lyssnade jag på den i färdigt skick själv för första gången. Jag lyssnade tillsammans med min fru, hon hade inte heller hört den i färdigt skick och var också lite nervös. Hon vet att jag är så petig, och törs nästan inte tycka saker för att då vet hon att jag blir på dåligt humör hela dagen. Om hon tycker fel saker. 

— Men nu när vi lyssnade tillsammans blev det… jättefint, faktiskt. Vi hade inte planerat det utan bara satt där, och det blev bra. När jag lyssnar annars blir det lätt så att jag hakar upp mig på de grejor jag tycker att jag har gjort fel, men nu kunde jag känna att... till övervägande del så är det någonting bra, det här. 

Vilket helhetsintryck fick du?
— Jag upptäckte sammanhang - röda trådar - mellan låtar som jag inte hade tänkt på innan. Det visade sig att det finns en sorts tema i skivan. Det är ju på ett sätt spretigt, och det är skönt att lyssna på en låt i taget, i bilen eller så. Men den är också sammanhållen i känslan, och lite välpolerad. 

När jag läser om Och stora havet framstår just det som en konfliktfråga mellan dig och den skivans producent Danne Sundqvist. Han ville ha mer välpolerat och du ville ha mer oputsat, förstod jag det som?
— Det var inte så farligt. Det var vissa låtar som vi tyckte olika om. Då ville ju jag vara rebell. Jag tyckte väl framför allt att Vara vänner var lite mesig. Men det var egentligen petitesser, det handlade om en virveltrumma och en elgitarr, men jag ville ju också att den skulle märkas och synas och spelas på radio. Jag är glad att han fick igenom det, på samma sätt som Mange fick igenom sina idéer den här gången. Eller Kitok, då. 

Kitok. Eller Mange. Egentligen heter han Magnus Ekelund, och han är Jakob Hellmans vapendragare och närmaste i samarbetet med Äntligen borta. Han är drygt 20 år yngre än Jakob, och var från början ett troget lokalt fan hemma i Jokkmokk. På hans tidiga rap-singlar bidrog Jakob Hellman, kanske mer med uppmärksamheten kring sitt namn än musikaliskt, och sedan dess har de följts åt på den steniga färd som varit Jakob Hellmans undertidenkarriär. 

Numera kan Kitoks betydelse inte överdrivas, i motivationshöjande, i arbetsmoral, i låtval, i inspelningsdisciplin och i ljud. Till och med Jakob Hellmans till synes modesta dryckesvanor kan härledas till Kitok. När Jakob Hellman överväger dryckesalternativ till den ankrilette han beställt till förrätt och den torsk han valt till varmrätt är vinlistan inget han ägnar en tanke. Kitoks rekommendationer har gjort avtryck, och Jakob beställer en fyra gin till maten. 
— Jag har upptäckt att det är gott med gin. Det är nyttigt med vit sprit också. 

Det är Kitok som har producerat Äntligen borta, tillsammans med Jonathan Lundberg. 
— Som till exempel psalmen som är med på skivan, I denna ljuva sommartid. Det var inte min idé. Jag har spelat den live ibland, och Kitok säger att den gjort stort intryck. ”Spela in den, så får vi se”, menade han. Jag förstod inte varför den skulle vara med, men nu tycker jag om den. Den ger en annan bild.

Hur mycket är skivan ett gemensamt verk?
— Ganska mycket. Produktionen, arrangemangen med bandet - Jonathan har gjort mycket. Låtarna i harmoni med texterna är mina, men även där har de haft förslag i vissa låtar. ”Gör den här kortare”, sa någon av dem. ”Är du inte klok, det vill jag ju inte göra”, svarade jag. Men så försökte jag och så funkade det. Det blev ju lättare, dessutom, jag slapp skriva en massa text!

Haha! Du är lat!
— Javisst! Så är det!

Bygger du texter likadant nu som för 31 år sedan? Jag minns hur jag föll pladask för fraser ur dina låtar då, och fortfarande citerar jag fraser om natten och månen. 
— Jomen den är fin. Jag hittade den i någon affär för ett tag sedan, på en liten sån där bricka som man sätter upp på väggen, med snirkliga bokstäver: ”Natten är vacker, och månen är full, och du är som natten och jag är som månen”. Producerad i Kina. 

— Jag vill att texterna ska funka på båda sätten, att man ska få en bild av hela låten och tycka att det verkar vettigt. Men också att fraserna i sig innehåller allt hela tiden. Man vill befinna sig i en stämning under en låt. 

I sin musik och sina texter låter Jakob Hellman passionerad, lika mycket idag som han gjorde med Och stora havet. I sitt sätt att tala om sin musik och om sina texter är han mycket långsammare, eftertänksam och mindre distinkt. Men minst lika passionerad.
— Jag känner mig så, idag. 

Men det är inte alltid så?
— Oftast blir jag på dåligt humör när det inte är så. Då känns det meningslöst. Det är det jobb som jag håller på med, det är en stor del av mitt liv. Ibland känns det ju löjligt att jobba med att skriva låtar om sig själv, och om sitt liv. När man redan har hittat en partner, då blir det någon sorts parningsdans ut i tomma luften. Men när man känner sig som jag gör nu, glad och stolt, då känns det som jag har lyckats göra något annat av det. Jag har abstraherat det, till att vara i en känsla som är viktig för mig. 

Nu är Jakob Hellman mycket allvarlig. 
— Jag skojar med döden på skivan, det är centralt. Ner i min mörka grav, det är ett sätt att säga att.. livet segrar! Eller bara att, jag är inte rädd för döden! Det temat upptäckte jag när jag lyssnade på skivan. Eller... det visste jag väl, på sätt och vis, men när jag lyssnade blev det ännu tydligare, att det är genomgående.

Trots att låtarna är skrivna över tid, invänder jag, och Jakob Hellman tvekar länge. 
— Ja. Just det. Men det hänger väl lite på låtvalet, det finns ju en massa fler låtar som inte är med på skivan. De är väl utvalda av något skäl.

Den där spännande popkänslan från debuten finns kvar på Äntligen borta. Texterna har samma sorts tydlighet kanske, men också den där tolkningsbarheten från förr som gör att jag kan tillämpa dem på min egen tillvaro. *
— Jag vill inte förminska livet i mina texter. Det är ju fantastiskt och stort. Och med låttexter är det så lätt att lägga krokben för det och sjunga om något litet och meningslöst. ”Varför pratar du om det? Nu? Gå någon annanstans och prata om det, någon annan gång, det är i vägen”. När jag skriver låttexter vill jag inte vara i vägen, då blir jag störd själv. Jag vill upprätthålla en känsla. 

Sedan ett år räknar Jakob Hellman Mallorca och staden Palma som sitt hem. Hans fru är präst i Svenska kyrkan där, och hans barn går i svenskspråkig skola. 
— Men kyrkan stängde tillfälligt i mars, för att det inte kom något folk. Det var fullständigt utegångsförbud, helt och hållet, och då stannade vi några veckor i lägenheten. Vi fick inte gå ut med soporna ens, på en vecka eller två. Nu är Svenska kyrkan i Palma igång igen, men inte som vanligt. 

I videoklipp från kyrkan på YouTube syns Jakob Hellman spela barnvisor tillsammans med sin fru. Hur är det med hans egen gudstro?
— Jag kan liksom inte bestämma mig. Jag är ju inte präst, för att om man är det måste man ju bestämma sig. Det har inte varit svårt för min fru, hon har med sig sin tro sedan hon var liten. Men jag har aldrig satt ord på det på det sättet, jag har aldrig känt att jag behöver det. Kanske någon period i ungdomen, när jag funderade på om jag trodde eller inte. Fortfarande kan jag väl fundera på det ibland, när jag tar nattvarden eller så, men mycket mindre än förut. För att jag har förstått mer av kyrkan - där är man välkomnad utan att behöva ha bestämt sig.

Jakob Hellman smakar på orden som sammanfattar hans upplevelse av kyrkan. 
— Tillit. Förtröstan. Så känner jag. På det sättet känner jag mig mer troende än förut. Jag litar på att jag inte kan fixa allting, men jag gör det som jag kan, och sedan får jag lägga resten hos en annan instans. Det är väl Gud, isåfall. Det kan vara så att det fungerar intuitivt inuti mig när jag har tillit, att det är inte bara jag själv och mina dumma tankar som ska lösa allt, vi får väl hjälpas åt lite. Dra åt rätt håll, göra så gott man. 

Gud finns med i flera texter på Jakob Hellmans nya skiva. I psalmen förstås, men också i Måste va lycklig nu där han ber Gud om tålamod.
— Jag är inte så rädd för att använda Gud. När jag känner att det är så jag ska sjunga, då får jag ju lov att följa med det. Det är väl inte upp till mig att ta ställning till om Gud finns eller inte. Han finns väl oberoende av vad jag tycker. Om han finns. Det går inte att ifrågasätta hela tiden, med någon slags förnuft som faktiskt fungerar lite sämre än förmågan att känna. Det är ju lite skämtsamt också, ”O store Gud, ge mig tålamod”. Men man behöver verkligen tålamod när man inte har kontakt med någon slags känsla, för att inte bli helt kall och cynisk.

Ska vi prata lite om elefanten i rummet? Den där utnämningen av Och stora havet som Sveriges bästa album genom tiderna i Nöjesguiden 1997. 
— Ja, det trodde man väl aldrig att det skulle ta skruv på det sättet som det gjorde. Det är ju tacksamt för mig kommersiellt, fortfarande. 

Jakob Hellman har flera gånger förklarat bort den där utnämningen som ett statistiskt felslut. 
— Jag tänker lite matematiskt. Om jag har gjort en enda skiva, och om man överhuvudtaget har med mig i beräkningen blir det den skivan man tänker på. För dem som har gjort flera skivor sprids ju rösterna mellan 20 skivor. Matematiken gjorde att jag fick förstaplatsen, men det är ju väldigt fint att över huvud taget vara med i matchen, det räcker gott.

Var den utnämningen en av de saker som hämmade dig?
— Hm. Jag tror inte det. Nä, det var nog helt andra grejer. Att jag inte ville synas. Att jag inte ville sjunga om mig själv. Jag hade fått känslan av att jag behövde vara utelämnande, och det ville jag inte vara. Ett tag ville jag inte alls vara i blickfånget - ”titta inte på mig, titta på låtarna”. Nu har jag landat i att jag kan vara utelämnande om jag vill, men att jag inte behöver. 

Hade det kunnat gå fel och stanna av, som det gjort många gånger under drygt tre decennier sedan förra albumet, undrar jag, och Jakob Hellman svarar med brutal ärlighet. 
— Ja, hade det inte varit för att Så mycket bättre kom in i bilden så hade det kunnat avstanna. Då hade vi inte haft en deadline från skivbolaget mitt i sommaren, för att kunna leverera material. Då hade vi kunnat hamna i att ”vi gör klart det i höst”, och så hade vi skjutit upp igen. Då hade risken varit att jag hade tröttnat på låtarna, som det varit en del förut. Jag är ju expert på att dra mig ur och att skjuta upp saker.

När man läser intervjuer från decennierna - från turnén efter debuten, från Kalasturnén 1999, från dina spelningar 2016 - har det alltid varit snack om en ny förestående skiva.
— Jag har nog trott på det själv. Det är inte så att jag bara dragit en vals. 

I samband med Jakob Hellmans spelningar hösten 2019 verkade till och med media ha givit upp. 
— Jag tror att de tänkt att det inte är någon idé att fråga, det spelar ingen roll vad jag svarar eftersom jag har sagt sådär så många gånger. Men hade jag inte gjort en skiva nu så kanske det bara hade blivit för mycket. 

Redan för ett par år sedan var Jakob Hellman i legendariska Hansa-studion i Berlin, där bland andra David Bowie, Iggy Pop och Depeche Mode gjort några av sina viktigaste skivor. Idag ägs studion av den välmeriterade göteborgaren Michael Ilbert. 
— Han och jag hade faktiskt försökt göra en rockskiva ihop direkt efter och stora havet, faktiskt. Men det blev inget, jag ville inte. Han påminde mig om att på den tiden gjorde jag inte färdigt något, jag bara kom med nya halvfärdiga låtar hela tiden. Men nu när vi prövade igen kände jag att det var en skön känsla med mina låtar. Måste va lycklig nu gjorde jag där, och spelade in i en första version. Det var roligt, för första gången på länge. Känslan att få förverkliga idéer, istället för känslan att ”lämna mig ifred”. 

Att en artist som så tydligt begärt att få bli lämnad ifred skulle delta i Så mycket bättre i TV4 var kanske en ännu större högoddsare än att han skulle göra ett nytt album. 
– Det var väl allt hallå kring turnén förra hösten. De tyckte kanske att ”han verkar vara...pigg”, så de ringde. Annars hade de väl varit oroliga, jag kanske inte verkar vara att lita på. 

Och du var inte svårövertalad?
— Nej, jag tackade ja direkt. Det låg i luften. De hade skickat ut någon trevare förut, och då var jag inte intresserad. Nu passade det bra. 

Han berättar med stor entusiasm om inspelningen av programmen. 
— Jag trodde inte att hemlighetsmakeriet angående vem som gör en tolkning av vem var så stort i verkligheten, men det var det. Men det gick ju att lista ut vetenskapligt vem som skulle sjunga. Man visste ju att just den där låten måste ju komma, och kunde räkna vilka som hade sjungit ett antal låtar och dra slutsatser genom att kolla runt bordet och se varför inte den personen dricker vin som alla andra. ”Det måste vara den låten, och det måste vara du eller möjligen du som ska göra den”.

Hela TV-situationen handlar ju annars om att skapa starka känslomässiga reaktioner. 
— Man blir verkligen uppfylld. Jag är ganska känslosam, och i synnerhet när jag blir pressad genom att gå upp tidigt och kommer i säng sent, och sitta och dricka och hålla på med aktiviteter som att fäktas och sånt. Då blir man ju helt färdig, då räcker det att visa en bild på någons mamma så börjar man gråta. 

Den 8 januari släpps Äntligen borta (Universal) och om tiderna så vill kommer Jakob Hellman att turnera till hösten.